Tjurruset

1 oktober genomförde jag Tjurruset till pappas minne. Här är mitt minne från det.

Jag var rätt nervös innan. Dels då jag endast sprungit en mil vid två tillfällen tidigare dels då jag ville genomföra loppet för pappa och samla in pengar till Cancerfonden.
När starten gick i sista mixed-gruppen (killar och tjejer sprang tillsammans) stod jag långt fram. Jag var faktiskt lite orolig att komma sist. Jag joggade cirka femtio meter innan slalombacken gjorde sig till känna. 400 meter med en höjdskillnad på 100 meter. Det pep rätt friskt runtomkring mig och jag gissar att många med pulsklockor kom upp i maxpuls snabbt. Det tog mig sex minuter att komma upp för backen och därefter kunde jag börja jogga lite lätt nerför på redan lite möra ben. Men jag var så törstig och räknade ner till första vätskestationen vid 3,7 km. Det gick snart uppför igen på knöliga stigar och jag kände att jag behövde gå lite. Runt två kilometer (tror jag) blev det lerigt ett tag och jag kände flera gånger att leran sög tag i skorna. Efter detta var det så skönt att komma till vätskestationen och fylla på med lite sportdryck och vatten.
Jag fortsatte gå/springa och alternera med detta. Gick uppför och joggade där det var flackt eller gick nerför. Det var trevlig stämning ute i spåret och glada tillrop från medtävlande och funktionärer som hejade på och peppade.
Vid sju kilometer kom vattenhindret. Cirka femtio-sjuttiofem meter i kallt vatten och över två bryggor. Jag är vanligtvis en riktig badkruka men med sju kilometer i en varm kropp kändes det rätt skönt men det var tungt att fortsätta jogga efteråt men peppad av mannen och barnen fick pannbenet lite extra energi. Efter vattenhindret kom rätt snart ett lerigt hinder att krypa under. Det var roligt och gav mig vibbar tillbaka till lumpen.
Sen började ytterligare en stigning och känslan infann sig av att dessa sista tre kilometer aldrig kommer ta slut. Det gick sakta uppför och tillslut var det så brant och benen kändes som gummi att jag önskat något puttat upp mig. Sen hördes en glad stämma att nu var det bara nedför till träsket och vilket träsk. Jag slängde mig i och sjönk ner rätt rejält med benen så det var bara att ta tag i några linor som stöd. Jag slog mig en del på det som gömde sig i gyttjan och kommer nog få ett fint litet minne ett par dagar. Väl uppe var det bara att ta sig i mål och känslan att höra sitt namn, se familjen och veta att jag gjorde det. Jag klarade och genomförde Tjurruset 2016.
Jag hade ett mål att genomföra loppet från start till mål och jag ville gärna göra det under två timmar. Jag hade ingen koll på tiden under loppet men kom i mål efter 1 timme och 45 minuter.
Efter loppet luktade jag inte direkt mumma så jag hoppade i sjön för att tvätta av det värsta innan vi skulle åka till barnens kusiner för lite middag.
Dessvärre blev jag dålig efter loppet, troligtvis var min kropp inte van att utsättas för sådan påfrestning. Jag blev illamående och kräktes innan jag tillslut kunde få i mig lite mat i magen och tillsätta energi igen.
Men, jag har haft en helt underbar dag och jag känner mig stolt som genomfört detta lopp med pappa vid min sida.
Tack till alla som hjälpt mig i insamlingen till Cancerfonden. Totalt 5000 kr samlades in. Heja oss!

Målgång Tjurruset

Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

418

Så många dagar har det gått. Dagar sedan ditt sista andetag. Sedan du lämnade oss. För vi lever kvar här utan dig. Men du saknas fortfarande så det gör ont.

Jag hade verkligen behövt min pappa nu. Du hade varit förbannad över de orättvisor jag fått utstå. Du, min klippa hade hjälpt mig. Gett mig råd. Nu försöker jag hitta din röst inom mig. Den som säger ”att vara till lags är inte särskilt hedrande. Alltför många idéer går till spillo på grund av att vara till lags”.  Jag är inte till lags. Jag kämpar och tackar min lyckliga stjärna för att jag haft dig som pappa och som lärt mig att inte ge upp utan kamp.

Jag kommer fortsätta göra mitt bästa och yttersta för de människor jag arbetar med. Du gör mig stark.

Näst sista resan

Det är ett år sedan vi på alla hjärtans dag åkte med bilen till havet. Du, jag och mamma. Jag visste inte då att det skulle vara sista gången du satt med mig i bilen även om jag förstod att slutet närmade sig. Men bara en vecka innan du dog sa du att du skulle komma igång med träningen igen och bli bra. För sådan var du. Du gav aldrig upp.

På vår tur ut till havet åkte vi sakta genom landskapet, jag tror idag att det var ditt sätt att ta farväl. Farväl av det du tyckte om, naturen som du älskade som kommit att betyda så mycket för mig med.

Sms från pappa

I förra veckan fick jag ett sms och det stod att det var från ‘Pappa Larsson’. För det är så hans kontakt heter i min mobil och nej, jag kan inte ta bort den. Jag är inte redo att göra det. Det är att hålla kvar vid honom lite till, att han fortfarande finns på något vis.

När jag såg att det stod ‘Pappa Larsson’ i mobilen var det många känslor som kom. Förvåning, sorg, glädje och framförallt saknad.

Det kändes lite märkligt när ”han” frågade ‘När kommer ni, ni får äta här’. Men det var inte pappa, det var från mamma, som på något sätt lyckats aktivera pappas apple-ID.

Rädd för att leva, rädd för att dö

Jag tycker det känns obehagligt och sorgligt hur världen har blivit. Att vissa personer ser som sin uppgift att sätta skräck i samhället och avgöra vem som får leva och vem som ska dö.

Jag är inte rädd av mig, men jag känner mig rädd för att leva för att jag riskerar att dö. Jag kan samtidigt känna någon trygghet i döden, för nu vet jag att pappa finns där. Jag tror mycket av min rädsla för döden också handlar om att jag inte är klar. Jag är inte klar med livet. Jag vill inte lämna livet och veta att jag inte knutit ihop säcken. Att det finns bitar att plocka upp. Å andra sidan, blir man någonsin klar. Pappas ord ekar i mitt huvudet. ”Såklart jag är rädd”.

Det som sker, det sker. Livet pågår hela tiden och jag kommer inte sluta leva för att personer vill sätta skräck i allt det jag tror på och lever i. Kärleken överlever allt. Kärleken är starkare än alla onda krafter.

Ett år

Det har gått ett år sedan pappa påbörjade cancerbehandlingen som kom att bli hans sista. Cancerbehandlingen som slog ut allt och gjorde att han fick blodförgiftning som kroppen aldrig kunde återhämta sig helt från. Känns lite märkligt att det sammanfaller med allhelgonahelgen. Mamma och jag var till kyrkan igår, på ljusgudtjänst där de läste upp namnen på dem som dött det senaste året. Där pappas namn lästes upp. Pappas namn. Det känns fortfarande overkligt som om det hänt i något parallellt liv.

Till minne

Idag var jag ut i skogen och sprang. Jag drar ner på löpningen under vintern men kände i detta vackra höstväder att jag ville passa på att njuta av naturen innan kylan och vintern greppar sig fast i vår vardag. Jag sprang intervaller och när jag drog på farten över stock och sten kände jag mig så lätt, så fri och så utan sorg. Men när jag stannar upp, då kommer det tillbaka, tyngden, saknaden och den outhärdliga sorgen. Det går inte att springa sig fri från sorgen för den slår alltid tillbaka när jag stannar upp. Det blev så tydligt idag. Jag kan inte göra mig fri från den. Jag måste lära mig leva med den. Hur tung den än är.

Livet är inte kronologiskt

Jag vet inte om Alex och Sigge kanske berör mig lite extra eftersom vi har växt upp under samma tidsperiod. Dessutom har Sigge bott i Akalla precis som jag själv så när han berättar om sin uppväxt ser jag platserna, jag vet precis vart han varit och jag har själv en relation till dem.

Jag känner igen mig i att komma tillbaka till platser från barndomen och den förhoppning som finns om att ta upp där man slutade, att minnen ska bli verklighet igen samtidigt som jag inser att det inte finns kvar, det liv som var då. Det är bara mitt minne. Jag ser platser där vi varit, pappa och jag, vi har varit där fysiskt tillsammans men nu är jag ensam kvar.

För ett år sedan skjutsade jag ofta min pappa till olika besök inom sjukvården. Det var lite besvärligt eftersom jag behövde springa från jobbet men jag uppskattade även tiden med pappa. Med mycket möda kom han in i bilen och satt bredvid mig när jag körde honom runt stan. Jag vill så gärna tillbaka till ett sådant tillfälle, att han ska sitta där igen. Att han ska finnas där men så gör han inte det. Det var i en annan tid, en annan ålder. Den kommer aldrig igen. Ena stunden finns han där och nästa är han borta. När jag kör till en plats där vi varit, när jag åker samma vägar som vi åkt är det en känsla av overklighet att vi faktiskt varit där tillsammans en gång, när jag nu är ensam.

Jag vet inte om döden blir svårare att greppa ju närmare den kommer. Eller ju äldre jag blir. Eller om pappa bara rycktes ifrån mig när jag kanske behövde honom som mest.

Jag vill inte imorgon

Imorgon är det ett år sedan jag vaknade upp i Italien, jag hade ställt klockan lite extra tidigt för att kunna njuta av soluppgången vid stranden och springa en vända längs strandkanten. Jag kände mig stark och jag kände mig svag. Men framförallt hade jag en pappa i livet.

Jag vill inte fira mer. Inte just nu. Det känns inte rätt, det känns inte viktigt. Jag vill mest att morgondagen ska vara en dag som alla andra.

 

Födelsedag

Jag vill inte fylla år i år. För det är som om jag går vidare och lämnar pappa kvar. Pappa blev 79 år, jag är född -79. Pappa dog när jag var/är 35 år, han var född -35. Jag tror mycket på samband och gemensamma nämnare och det var som om det skulle ske just då. Att det fanns en mening med att det blev just i år, innan han fyllt 80 och innan jag fyllt 36, som om siffrorna höll oss samman.

Sorgprocessen innebär bland annat att gå igenom alla högtider och dagar under ett år vilket kan vara smärtsamt och ja, det känns och kanske att just födelsedagen i år kommer att kännas lite extra tom och att pappa saknas. Även om jag inte varit hemma alla mina födelsedagar så har han alltid funnits där.

Sen är det nog så att hösten i sig kommer bli tung, i slutet av oktober är det ett år sedan pappas sista resa påbörjades. Det var då jag var med honom när han fick veta att cancern spridit sig. Jag höll hans hand som kändes tung och rädd. Några dagar senare skulle han påbörja cellgiftsbehandling och sen blev inget som det varit.