Argument från en annan tid

Den 30 maj 2000 var jag i Chicago under mitt år som au pair. Jag mejlade mycket med mamma och pappa och det är många känslor som kommer upp när jag läser det vi skrivit. Saknad, glädje, sorg.

Just den här dagen fick jag ett mejl från pappa. Han skriver om sina tankar kring utbrändhet. Lika aktuellt än idag.

Massmedia, fackföreningar och så kallade kunniga talar bara om den dåliga arbetsmiljön som orsak till att människor blir utbrända. Min filosofi är att arbetsmiljön kan ha en del i detta men man måste vidga sfären och se på livskvaliteten i övrigt. När politiker beslutar om enorma skatter på bensin, enormt utsugning genom skatter på boende, indragningar som ger dåliga effekter på sjukvård, äldrevård och skola och dessemellan kommer med förslag som ställer till med oreda fr den vanlige medborgaren, DÅ KOMMER STRESSEN.

Denna stress följer människor i allt med ganska djupa frågeställningar som ”hur ska jag klara min ekonomi”, ”vad händer om jag blir sjuk”, ”vad händer om mitt barn blir sjuk”, ”hur ska mitt barn få en bra skolgång”, ”hur ska jag ha råd att bo kvar”, ”kan jag ha kvar min bil”.

När indragningar sker i rättsväsendet kommer många andra frågeställningar. Politikerna bara slår sig för bröstet och med stolthet och självbelåtet ansiktsuttryck säger ”vi har räddat Sverige ur den ekonomiska krisen”. Det är lätt för dessa människor att vara självbelåtna och se sig själva som en del av befolkningen eftersom de ingår i statistiken och gör man det då mår alla bra. De har som regeringsmedlem ca 85000 kr i lön varje månad. De har skattefria traktamenten på ca 10000 kr i månaden. De har gratis läkarvård och medicin och de äter stundtals gratismiddagar, luncher och frukostar och deltar i allsköns minglingar bland kändisar och tror sedan att övriga befolkningen har det lika bra som de.

Det är ju självklart att dessa politiker inte kan sätta sig in i vanliga människors situation eller också vill de inte. Men besluta kan de !!!!!!!!

Alla dessa utsatta människor tar med sig sina problem till jobbet. Det bara maler och maler i huvudet om problemlösningar. Människan är inte hel i en sådan situation. Om man går till jobbet måste man uppfylla minst tre ingredienser: FÖRNUFT – KÄNSLA – VILJA. Saknar man någon av dessa tre bör man stanna hemma. Att komma ”halv” till jobbet ökar stressen eftersom ens ”jag” inte finns med. Detta i sin tur kan leda till utbrändhet och psykiska sjukdomar.

Jag vill påstå att utbrändhet har fler och mer omfattande orsaker än arbetsmiljö. Politiker och deras beslut kan i många fall förstöra människor.

Jag gillar det engagemang pappa alltid hade i olika frågor. Som jag saknar argumentationen, livsfrågorna och tiden vi hade tillsammans.

1000 dagar

Att tusen dagar på samma gång kan kännas som en evighet och samtidigt som igår. Jag tänker verkligen på pappa varje dag och ibland känns det jobbigt och ledsamt men oftast är det som om jag landat i att han inte längre finns. När det är stressigt i livet blir jag mer känslig för att han saknas. Samtidigt tror jag att han finns nära på något märkligt sätt.

Det har gått tusen dagar sedan döden separerade oss från livet. Tusen dagar fyllda med så mycket som jag vill berätta och prata om.

Jag undrar om vi kommer ses igen.

Kebnekaise – dag 2

På morgonen den 4 augusti gick jag upp i ottan för att kunna äta frukost vid sex och göra iordning två lunchpaket att ha med i väskan under dagens försök att bestiga Kebnekaise. Vi hade kvällen innan fått bra instruktioner om vad vi behövde ha med oss och min lilla 20 liters väska var fylld till bredden med förstärkningsplagg, regnkläder, bars för extra energi, första hjälpen, mössa, dubbla vantar, keps, vatten (från bäcken, för övrigt det godaste vattnet ever!!), en termos med hett vatten, lunchpaketet och vandringsstavar.

Strax efter sju på morgonen började vi bestigningen via Västra leden. Inledningsvis är det en rätt svag stigning och det är först när man svänger av vid Kittelbäcken som det börjar bli mer sten och fler höjdmeter att bestiga.

Vi stannade regelbundet för att fylla på med energi och vatten och sista vattenpåfyllningen blev innan vi vek av upp mot Vierranvarri.

Bilderna gör verkligen inte rättvisa för hur brant det var på sina ställen. Strax efter bilden ovan togs såg vi renar på fjället. Vädret växlade också ofta från sol ena stunden till dimma och regn nästa.

Som sagt, mycket sten!

Under vandringen kände jag mig riktigt pigg och att jag skulle kunnat hålla ett högre tempo. Dock svårt när det var en stor grupp som gick tillsammans. Men ändå skönt att känna att träningen jag kämpat med under våren/sommaren förberett mig för detta.

När vi kommit upp på Vierranvarri var det dags att gå ner 200 höjdmeter till kaffedalen.  Nu fick jag verkligen kämpa eftersom mitt knä inte är det allra bästa.  Det var en oerhörd påfrestning att gå ner och jag fick bita ihop för att inte skada mig mer, ramla eller svimma av höjdskräck. Väl nere i kaffedalen som bestod av ännu mer STEN åt vi vår första lunch i dimman.

När vi sedan vandrade vidare upp mot toppstugan kändes det som om vi närmade oss men vädret var dimmigt och det gick inte att se själva toppen. Mötte Lofsan som berättade att vi snart var framme och att det var kallt på toppen. Förstärkningskläderna var på liksom mössa och vantar.

När vi kom till toppen var det snöblandat regn som föll ner. Det var lite slirigt att klättra upp sista biten men ett rep som våra ledare satt upp underlättade det mycket. Så, jag tog mig upp. Jag klarade av det! Nu var det bara att ta sig ner igen också.

Så otroligt lycklig över att ha tagit mig upp och jag tog faktiskt en bit av min favoritchoklad från Gefle Chocolateri på toppen. (Bakom mig stupade det rakt ner så lite skakiga ben).

Som sagt, dimmigt och snöblandat regn på toppen, när vi kom ner sprack det upp!

Det var häftigt att se Vierranvarri från andra sidan när det sprack upp. En lite ljusare stig vittnade om var vi skulle ta oss upp efter att återigen kommit ner i kaffedalen på vägen tillbaka. Den såg väldigt brant ut!

Vi var tio stycken som slog följe på vägen ner igen och försökte hålla ett stadigt tempo tillbaka. Inte alltid det lättaste med sten som rullade och stavar att hålla koll på var man satte ner dem. När det var cirka fyra-fem kilometer kvar kom ledarna som sprungit med löpargruppen och mötte upp vårt lilla gäng. De såg oförskämt pigga ut och jag är så imponerad av deras energi och ork. Som bergsgetter flög de fram och tillbaka mellan oss och peppade. Nu värkte hela kroppen och när jag satte mig för att kissa fick jag luta mig mot en sten om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp igen.

Med tre kilometer kvar kunde vi se fjällstationen igen och jag tror detta varit de längsta tre kilometerna i mitt liv. Hela kroppen gjorde ont! Jag kom på att det skulle vara väldigt gott med Coca-Cola när jag kom fram och kunde mest bara se en kalla Cola framför mig när med bestämda steg staplade framåt.

Men tillslut kom jag så fram, klockan strax efter sju på kvällen. Tolv timmar tog denna strapats. Lyckan!! Känslan är att jag kan klara allt jag vill och den bär jag med mig. Direkt efteråt kändes det som om jag aldrig kommer bestiga Kebnekaise igen men såhär någon vecka efteråt med lite distans känns det inte lika omöjligt eller avlägset.

Till toppen av Sverige – dag 1

De senaste året har det växt fram en önskan att göra något lite mer utmanande och eftersom naturen alltid fascinerat mig kändes det självklart att jag skulle delta på resan till Kebnekaise med Team Nordic Trail och Lofsangruppen. Jag anmälde mig på stört tidigare i våras och tog hjälp av en coach från Lofsangruppen att bygga upp min kropp för att klara detta äventyr. Jag började även träna med Team Nordic Trail här i Gävle.

För mig fanns det flera anledningar till resan förutom att uppleva den vackra naturen. Det var även en möjlighet till utmaning, att se vad min kropp klarar av trots de svårigheter jag står för med ett knä som är slitet. Den tredje anledningen var nog mer andlig. En känsla av att komma nära pappa. Om det finns en himmel så ville jag ta mig till Sveriges högsta topp och möta honom där.

Den 3 augusti tog jag mig så till Arlanda för färd upp till Kiruna och därifrån buss till Nikkaloukta där äventyret skulle börja på riktigt. Vi var nog alla lite nervösa och spända på vad som väntade.

För att ta oss till Kebnekaise fjällstation behövde vi först gå ca 5km, åka båt 6km och därefter gå ytterligare ca 8km. Det blev till att utmana sina rädslor på en gång när vi skulle passera en hängbro. Den gungade både upp och ner och i sidled.

När vi åkt båt tog jag och en annan tjej (Mia) följe och gick i rask takt mot fjällstationen. Det var trevligt att hitta någon att dela turen med och som samtidigt önskade gå i rask takt.

När vi kom fram till fjällstationen kom samtidigt gruppen som sprungit hela vägen (19 km)!! Verkligen en grym insats med tanke på hur mycket sten det var på vägen. Vi fick ett rum att dela med ytterligare fyra andra och kunde ta en liten snabbdusch innan säkerhetsgenomgången och därefter middag halv nio på kvällen.  Samtidigt som det var skönt att vara framme var det lite nervöst inför vad som väntade på morgondagen. Jag hann nog tänka både en och två gånger på vad jag gett mig in på. En ledare beskrev Kebnekaise som en stor sten med massor av sten och med den bilden i huvudet gick jag för att försöka sova. Jag fick några timmars sömn innan jag vaknade vid två på natten och sedan vred och vände mig i sängen.

När jag kollade igenom bilderna från första dagen var det en bild som särskild fångade mig och gav mig en känsla av att pappa är med mig.

Jag tror verkligen att den mörka skuggan i vänstra hörnet är min skyddsängel. Även om det finns en naturlig förklaring så känns det fint att tänka att pappa var med.

Kontakt

Jag är inte helt säker på vad jag drömde eller vad som hände men inatt vet jag att jag träffade pappa.

Jag har letat efter ett brev eller något där pappa skrivit just pappa men inte hittat något än. Inatt träffades vi dock i drömmen och han skrev ner pappa på ett papper. Känslan är verklig men jag vet att det bara är en dröm. Jag vet inte om det att jag träffade pappa någon gång under natten fick mig att skrika till. Men något hände och jag har sovit oroligt hela natten.

Livet varje dag

Är det något jag tycker varit svårt sedan pappa dog så är det att hitta den helhjärtade motivationen. Det är som om sorgen drar mig åt ett håll och vill hålla mig kvar och viljan vill fortsätta framåt.

För ungefär en månad sedan dök det upp en resa som jag direkt kände att ”den där ska jag göra”. Den ska jag uppleva och bära med mig i livet. Jag är medveten om att förutsättningarna för mig är en uppförsbacke och jag kommer behöva använda mitt pannben på denna resa. Samtidigt så bär jag med mig styrkan från exempelvis Tjurruset.

På måndag börjar jag med Lofsangruppen igen, som hjälpt mig så många gånger förut och jag ser fram mot att på nytt stärka upp min kropp och göra den redo för Kebnekaise. Jag tänker att jag nu tar med mig  viljan och att motivationen sakta men säkert åter byggs upp för att klara mitt nya mål.

Livet är verkligen varje dag och även om vissa dagar är jobbigare än andra så kommer det hela tiden nya dagar att fylla med liv.

Mitt 2016

Det är som om pappas död skapade en ny tideräkning. 2016 var andra året utan honom och det går verkligen inte en dag utan att jag saknar honom. Ibland slår det till, den där jobbiga känslan och insikten om att han inte finns. Det ger ett slags ångesttillstånd att inse att han är borta och det känns så tungt att vara utan honom.

Döden är en del av livet och även att han inte finns här fysiskt så lever hans minne vidare och jag återkommer ofta till hans ord.

Tjugohundrasexton, året som varit som en lång uppförsbacke men där slutet ändå kunde ge en glimt av att de svårigheter vi möter i livet, de gör oss bara starkare.

Tjugohundrasexton var året då jag sökte tre jobb, blev erbjuden tre jobb och tackade nej till tre jobb. Det var även året då jag blev erbjuden två jobb jag inte sökt vilket kändes enormt stärkande för självkänslan.

Tjugohundrasexton var året då jag för första gången sprang milen och genomförde Tjurruset. Det var även i samband med Tjurruset som jag tack vare familj, vänner och andra omtänksamma människor samlade in 5000 kr till Cancerfonden.

Tjugohundrasexton var året då jag skrev högskoleprovet med en förhoppning om att bli antagen till socionomprogrammet. Jag gjorde mitt bästa resultat någonsin och blev antagen till programmet.

Tjugohundrasexton blev jag antagen till ledarutbildningen – Framtida Ledare vilken gett mig flera insikter om mig själv och vart jag är på väg. Det gav mig även vänner för livet och jag ser fram mot att följa mina kursare.

Tjugohundrasexton åkte jag och mamma till New York såsom vi gjort även tidigare. Vi njöt av staden och allt den har att ge för att inse att vi endast sett en bråkdel av allt som finns att uppleva. Vi besökte även Island under tjugofyra timmar.

Tjugohundrasexton var året då jag och Jonas firade tio år som gifta. Det var året som vi åkte på en kortsemester till Delsbo för att cykla dressin med goda vänner. Vi åkte även till min bror och sedan vidare till Oslo och Lillehammer. Vi åkte till Sundsvall för att se fotboll och till Malmö för att besöka Majas Cottage.

Tjugohundrasexton var året då jag hade som mål att genomföra 160 träningspass och slutade på 174. Jag tog hjälp av Lofsangruppen under fyra månader och även om sjukdom och motivation gjorde det lite trögt mot slutet är jag stolt att jag klarade mitt mål och mer därtill.

Tjugohundrasexton var året då jag såg Laleh, Anders Jansson, Magnus Betnér och Soran Ismail, Melodifestivalens deltävling i Gävle och vinnaren Frans, Måns Möller och Özz Nuyen. Jag älskar att fylla vardagen med glädje och att ha event att se fram till.

Tjugohundrasexton firade vi min mormor som fyllde 90 år!

Och när jag ser tillbaka på året som varit såhär, så var det inte så tokigt ändå. Jag har många fina minnen som jag fortsätter att bära med mig. Alla härliga dagar med barnen som vi tar med oss i framtiden. Mina vänner som stöttat mig när det varit tungt och de nya som jag lärt känna.

Jag ser fram mot fortsättningen, tjugohundrasjutton.

 

 

Tjurruset

1 oktober genomförde jag Tjurruset till pappas minne. Här är mitt minne från det.

Jag var rätt nervös innan. Dels då jag endast sprungit en mil vid två tillfällen tidigare dels då jag ville genomföra loppet för pappa och samla in pengar till Cancerfonden.
När starten gick i sista mixed-gruppen (killar och tjejer sprang tillsammans) stod jag långt fram. Jag var faktiskt lite orolig att komma sist. Jag joggade cirka femtio meter innan slalombacken gjorde sig till känna. 400 meter med en höjdskillnad på 100 meter. Det pep rätt friskt runtomkring mig och jag gissar att många med pulsklockor kom upp i maxpuls snabbt. Det tog mig sex minuter att komma upp för backen och därefter kunde jag börja jogga lite lätt nerför på redan lite möra ben. Men jag var så törstig och räknade ner till första vätskestationen vid 3,7 km. Det gick snart uppför igen på knöliga stigar och jag kände att jag behövde gå lite. Runt två kilometer (tror jag) blev det lerigt ett tag och jag kände flera gånger att leran sög tag i skorna. Efter detta var det så skönt att komma till vätskestationen och fylla på med lite sportdryck och vatten.
Jag fortsatte gå/springa och alternera med detta. Gick uppför och joggade där det var flackt eller gick nerför. Det var trevlig stämning ute i spåret och glada tillrop från medtävlande och funktionärer som hejade på och peppade.
Vid sju kilometer kom vattenhindret. Cirka femtio-sjuttiofem meter i kallt vatten och över två bryggor. Jag är vanligtvis en riktig badkruka men med sju kilometer i en varm kropp kändes det rätt skönt men det var tungt att fortsätta jogga efteråt men peppad av mannen och barnen fick pannbenet lite extra energi. Efter vattenhindret kom rätt snart ett lerigt hinder att krypa under. Det var roligt och gav mig vibbar tillbaka till lumpen.
Sen började ytterligare en stigning och känslan infann sig av att dessa sista tre kilometer aldrig kommer ta slut. Det gick sakta uppför och tillslut var det så brant och benen kändes som gummi att jag önskat något puttat upp mig. Sen hördes en glad stämma att nu var det bara nedför till träsket och vilket träsk. Jag slängde mig i och sjönk ner rätt rejält med benen så det var bara att ta tag i några linor som stöd. Jag slog mig en del på det som gömde sig i gyttjan och kommer nog få ett fint litet minne ett par dagar. Väl uppe var det bara att ta sig i mål och känslan att höra sitt namn, se familjen och veta att jag gjorde det. Jag klarade och genomförde Tjurruset 2016.
Jag hade ett mål att genomföra loppet från start till mål och jag ville gärna göra det under två timmar. Jag hade ingen koll på tiden under loppet men kom i mål efter 1 timme och 45 minuter.
Efter loppet luktade jag inte direkt mumma så jag hoppade i sjön för att tvätta av det värsta innan vi skulle åka till barnens kusiner för lite middag.
Dessvärre blev jag dålig efter loppet, troligtvis var min kropp inte van att utsättas för sådan påfrestning. Jag blev illamående och kräktes innan jag tillslut kunde få i mig lite mat i magen och tillsätta energi igen.
Men, jag har haft en helt underbar dag och jag känner mig stolt som genomfört detta lopp med pappa vid min sida.
Tack till alla som hjälpt mig i insamlingen till Cancerfonden. Totalt 5000 kr samlades in. Heja oss!

Målgång Tjurruset

Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

418

Så många dagar har det gått. Dagar sedan ditt sista andetag. Sedan du lämnade oss. För vi lever kvar här utan dig. Men du saknas fortfarande så det gör ont.

Jag hade verkligen behövt min pappa nu. Du hade varit förbannad över de orättvisor jag fått utstå. Du, min klippa hade hjälpt mig. Gett mig råd. Nu försöker jag hitta din röst inom mig. Den som säger ”att vara till lags är inte särskilt hedrande. Alltför många idéer går till spillo på grund av att vara till lags”.  Jag är inte till lags. Jag kämpar och tackar min lyckliga stjärna för att jag haft dig som pappa och som lärt mig att inte ge upp utan kamp.

Jag kommer fortsätta göra mitt bästa och yttersta för de människor jag arbetar med. Du gör mig stark.