Mannen åkte och jobbade tidigt imorse, innan sonen och jag själv vaknat. Märkte inte ens att han åkte så jag var nog riktigt trött. Känner mig helt seg i hela kroppen idag också. Lite tråkigt är det allt när han jobbar på helgen. Tiden tillsammans med familjen (oss då) är minimal. Jag vet inte om man kan benämna det som arbetsnarkomani när man frivilligt väljer att arbete extra var och varannan helg. Jag hoppas väl innerst inne att det ska lägga sig lite, att vi ska kunna ha familjehelger som vanliga svensson.
Jag har nog alltid haft en dröm om Svenssonlivet. Jag tycker inte att det är så hemskt och fel att drömma om det. Vad tycker ni? Finns Svenssonlivet eller är det bara en utopi om det perfekta familjelivet?
Villa, Volvo, 2,2 barn och hund… det är väl drömmen, typ. Nu har vi villa, Peugot, 1 barn och hund, fast låångt ifrån det där stabila, lite präktiga livet som Svenssonstereotypsförhållandet står för, som jag nog vill ha. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, och jag vet inte om det nånsin kommer att bli så heller… Hm.
Jag tycker att Svensson-livet är lite överreklamerat. Vem har bestämt hur ett perfekt familjeliv ska se ut? Livet är aldrig som i familjen Cosby. Tror dessutom att om man har för höga förväntingar på något eller någon så blir det aldrig så bra som man förväntar sig. Man har nästan alltid för höga krav på situationer eller personer.
Det som är eftersträvansvärt i Svenssonfamiljen är väl tanken om att man gör saker tillsammans. Kanske inte alltid så lyckade saker, men ändå saker. Tid tillsammans är viktigt. Som jag fått lära mig det…
Idag har vi varit på en kontroversiell konstutställning. Trevligt!