Är det inte typiskt att jag hela veckan, nej faktiskt hela månaden haft koll på att den 29 mars har mannen namnsdag och därmed har jag tänkt att jag ska minsann ska komma ihåg att gratulera. Morgonen den 29 mars kommer och jag bestämmer mig för att göra lite goda scones till frukosten. Fyller dem med soltorkade tomater och fetaost eftersom jag vet att mannen tycker om detta. Vi äter frukost i godan ro och umgås därefter hela familjen. Sen kommer min mamma över en sväng, mannens svärmor med andra ord och gratulerar mannen. Ni vet känslan när någon ringer och inte riktigt presenterar sig och hjärnan går på högvarv för att inte avslöja att man inte kommer på vem det är medan man försöker lista ut vem man faktiskt pratar med. Ja, ungefär den känslan hade jag över gratulationen till mannen. Det kändes som en evighet men tog nog bara några sekunder innan jag insåg vad gratulationen avsåg. Mannens namnsdag!
Jag försöker lite snyggt (?) rädda min miss och utbrister:
-Det var ju därför jag bakade scones (och ler ett snett leende).
Ja, men då missade du ju den inte 😉
mm lät ju supergott med tomater och fetaost i… måste jag testa någongång..:)