En annan tid

Läser ur min pappas bok och fylls av tårar…

Min mamma var ensamstående. Min pappa som jag inte har några goda minnen från, och min mamma skildes när jag var kring 7. Jag har inga som helst minnen av att min pappa hade kontakt med mig efter 7 årsåldern. Han deltog aldrig med hjälp till försörjning av mamma och mig före eller efter skilsmässan. Han hade ett häftigt humör som blev värre när han fått sprit i sig. Före skolåldern var det ofta som jag fick ta min tillflykt till vinden på fjärde våningen eller till en familj på tredje när pappa började bli våldsam och slog mamma. Det var en slags turordning som innebar att de började med mamma för att sedan bli min tur. Det gjorde ont när han tog i, men mest ont gjorde det när mamma blev slagen och när hon försökte skydda mig.

Mamma och jag hade kommit överens om ett gömställe på vinden. När eländet började såg hon till att jag kom ut ur lägenheten och kunde ta mig till vårt gömställe. Det var i gömstället som familjen på tredje våningen fann mig en kväll. När de förstod situationen blev deras hem en ”fristad” för mig. En fristad som jag tyvärr fick utnyttja alltför många gånger fram till 6 års ålder. Misshandel är svårt att komma över. Tyvärr är rädslan om när det kan hända en ännu värre situation. Att se pappa komma hem. Kolla in om han var påverkad och sedan ha en enorm rädsla för att dagen skulle ta slut och man var tvungen att gå in i lägenheten, var misshandel i sig.

Jag har aldrig förstått mig på människor som bär hand på andra. De måste ju veta att det gör fysiskt ont att bli misshandlad och att själen tar enormt mycket stryk.

Jag blir ledsen för det pappa behövt uppleva och barn än idag upplever. Men som pappa skriver ”Även i elände fanns det ljuspunkter.”

Publicerat av

Elsklingen

En person mitt i livet. Sorg, skratt, minnen.

9 reaktioner på ”En annan tid”

  1. Blinkar bort några envisa tårar och tycker din far en stolt och modig man som vågar och orkar skriva om detta som många nog skulle ”skämmas över”.

    Kram

  2. Ja, jag har läst boken – och det underligt att en del människor kan klara sig och bli”normala” trots alla hemskheter som de drabbats av !
    Jag streckläste boken , din pappa är ju som en pappa för mig med och en ” morfar – farfar ” till mina barn ………och en UNDERBAR god vän , det är lika spännande varje gång att höra hans berättelser !
    Han lever väl och fångar dagen varje dag – det är ju hans ”paroll” och ledord i livet , och för att överleva kanske man bör/ ska fånga dagen ………

    /Tjing

  3. Usch, jag går lite av när jag läser det 🙁 INgen ska ju behöva vara med om det här 🙁

    Vad starkt och bra att han ändå kan skriva om det!

    Kramar!

  4. Å så ont de gör i mig att läsa vad din fina pappa fick utstå… och det sitter nog kvar i honom än.
    Tusen kramar!

  5. Det är fruktansvärt att läsa och alla, speciellt vi med barn, måste känna smärtan i hjärtat över att höra hur ett barn har haft de. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag hoppas att din pappa hade en härlig uppväxt när hans pappa försvann ur hans liv. Kram

  6. Vad sorgligt och tragiskt. Men tänk ändå vad många det är som kommer starka och fulla av kraft ur allt elände. Vad bra att din far skriver en bok åt er.
    Stor kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.