I helgen besökte vi mannens syster med familj då sonen skulle konfirmeras. Jag skäms lite grand över att säga att vi inte träffat dem på nästan tre år så det innebär att i helgen var första gången de träffade Lykke-Lie. Får se till att det inte dröjer lika länge till nästa gång.
Medan vi satt i kyrkan så läste jag på programmet vilka övriga konfirmander var. Fastnade på ett efternamn som jag kände igen och tänkte att det kanske inte är så vanligt och kanske en gammal barndomsvän också är här då. Tittade runt lite i kyrkan men hur skulle jag någonsin kunna se om hon var där bland alla människor som fyllde den lilla kyrkan. Kan ju faktiskt vara så att det är rätt vanligt. Gick inte så jättelång stund så såg jag min barndomsvän två rader framför mig.
Hann prata lite kort och inser att vi måste ses snart igen. Verkligen superroligt att träffas och totalt oväntat.
Barnen skötte sig exemplariskt i kyrkan. Lykke-Lie blev kanske lite trött och ville gärna pilla på det mesta men hon var rätt tyst och charmig med de runt omkring. (Eller hemska tanke, tänk om de runt omkring tycker hon var jättejobbig och bara log för att så beter man sig när odrägliga barn far runt i kyrkan). Nä, inte vårt charmtroll.
