Underbara Ulrica som dagen till ära firar födelsedag gästbloggar idag hos mig. Tusen tack för att du delar med dig och stort grattis på födelsedagen!
Jag skall våga mig på det något kontroversiella ämnet BARN. Att ha – eller inte ha – barn.
Jag blir snart 33 år. Bor i L-u-l-e-å, en norrlandskommun. Kom igen – varför har jag inte barn?! Jag har nog fått den frågan minst hundra gånger. Jag skall våga mig på att förklara det nu, en gång för alla.
Jag har alltid tyckt om barn. Och haft god hand med dem, faktiskt. De gillar mig 😉 Jag har inte haft någon naturlig koppling till små barn eftersom jag är yngst i syskonskaran och nästan yngst i hela släkten. Så det största som hänt mig i barnväg var när syrran fick barn 2002. Jag var då 23. Jag hade en del halvlånga förhållanden bakom mig men vi hade aldrig pratat barn. Däremot kom jag att ÄLSKA min systerson. Det som var oerhört skönt var att syrran lät mig vara med honom hur jag ville; jag provade mig fram och lärde mig själv. Så har hon alltid varit med sina barn.
I slutet av 2003 blev jag själv gravid. Och ville behålla barnet. Hela min kropp skrek BAAAARN. Däremot var inte min dåvarande kille redo. Vårt förhållande var inte redo, och vi gjorde abort. I samma period jobbade jag som personlig assistent till en 5-åring. Jag var med honom på dagis och blev således som en extrafröken där. Jag tog det som förklaring till varför jag ville ha barn – att jag där och då var så van att ha små barn runt mig.
Efter detta svarade jag konstant ”nej, jag vill inte ha barn”. Enklast så. Och det blev en sanning. Jag har inte velat ha barn, alls! Jag älskar mina syskonbarn (har idag fyra underbara syskonbarn ?) och är gärna med dem. Och jag gläds ofantligt med folk som blir gravida eller vill bli gravida. Jag är en sådan som vickar huvudet på sned och säger ”-ååååh” när jag ser ett spädbarn. Jag luktar gärna på dem, håller dem i famnen, är barnvakt, pussar på dem. Men jag har alltid försvaret ”nej, jag vill inte ha barn”. Och jag har stått för det. Jag har KÄNT det. Nej, jag vill inte ha barn. Barn är i vägen, de hämmar min vardag, det är för mycket ansvar, de fängslar mig minst 20 år, jag vill inte gå omkring gravid i nio månader – jag vill ABSOLUT inte vara mammaledig!
Dessutom har jag inte tyckt om folk som inte respekterat mitt beslut. Jag var gift i fem år, hade fast jobb och var frisk – självklart måste man ju ha barn! Eller? Tänk om det var så att jag och min dåvarande man försökte få barn men inte kunde. Tänk om vi gick till fertilitetskliniker och betalade dyra pengar; grät oss till sömns och förbannade orättvisan. Kunde DU veta det? Du som ”klagade” på att jag inte har barn. Att jag är ego. Jag såg inte att mamma var lika med livets fullkomlighet, vilket stör många. 2005 och 2011 gjorde vi abort. 2005 var jag inte redo pga studier & praktik – 2011 hade jag inga direkta ursäkter till att inte behålla det. Men jag fick en panikattack. Kanske första och enda, men det var fruktansvärt.
Och då visste jag. Mannen jag lever med är inte mannen i mitt liv. Jag, som älskar barn, skall inte behöva känna såhär. Få PANIK över tanken på att ha barn med honom. Han som är så bra, har så god hand om barn och är så barnkär. Jo, bra för någon annan. Men uppenbarligen inte för mig.
Nu vacklar jag plötsligt. Tanken på barn skrämmer mig inte längre. Jag vet att åren springer ifrån mig men jag vet också att jag aldrig varit i bättre form (både fysiskt och psykiskt) som jag är nu. Det finns en hel massa människor i världen som fått barn efter 33 års ålder. Visst? Jag har ännu inte gjort allt jag vill i livet men det är väl inte försent även fast man fått barn? Nu skräms jag plötsligt av tanken att jag skall bli fyrtio år och sörja att jag aldrig blev mamma.
Jag är också så kluven när det gäller det här med barn. Det jag framförallt är rädd för är precis som du säger, att man som 45-åring kommer på att man saknar barn och att det då är för sent.
Men just nu, nyss fyllda 30, känner jag ingen längtan efter barn. Vårt liv är så fullt med annat så vi har inte känt att det saknas något. Jag är heller inte, till skillnad från dig, speciellt barnkär. Det får mig att tro att jag kanske inte skulle vara så lyckad som mamma eftersom jag inte känner mig särskilt bekväm eller entusiastisk tillsammans med andras barn.
På något sätt vore det skönare om man kände att det var definitivt att man inte ville. Nu blir jag nästan stressad av det och börjar räkna år hur länge vi ska våga vänta och hoppas att det ska börja kännas naturligt under tiden. Kanske är det också en del i mognadsprocessen för oss som inte alltid sett barn som en självklarhet. Sedan får vi se om det går om och när vi kommer dit. Livet händer ju sällan som på beställning.
Tack för underbara kommentarer! Det är så skönt att höra att jag inte är onormal på något vis.. 🙂 KRAM!
Jag är 31 och väntar mitt första. Jag känner mig kluven. Det här barnet är naturligtvis efterlängtat och planerat, men jag är inte speciellt förtjust i andras barn. När jag ska fika med en kompis så vill jag inte fika med min kompis och hennes två barn. Jag tycker inte det är roligt på middagar eller grillkvällar med barn som ska ha uppvisning och all uppmärksamhet. Därav min kluvenhet. För mig har det inte heller varit ett självklart val att skaffa barn, och därför har jag största förståelse för att det som pågår i min kropp, och som rör mitt barn är såklart jätteintressant och roligt för mig, men andra skiter fullständigt i det.
Jag avskyr de som frågar om varför man inte har barn (innan jag blev gravid), för det är ju faktiskt inte alla som vill ha barn. Det är inget man ska behöva varken förklara eller försvara för andra, vilket jag många gånger har upplevt. Precis som att det inte är alla som vill ha mer än ett barn.
Så stå på dig. Det är ju trots allt ditt beslut, och du som bestämmer. Och beslutet du tar idag behöver inte vara samma som du fattar imorgon, utan du gör som du vill.
Oj vad jag kände igen mig i det där. Har precis som du aldrig haft suget efter barn, men älskar andras barn (brorsbarnen är favoriterna!). Har iofs aldrig genomgått några aborter, men mycket i ditt tankesätt känner jag igen mig i. I år fyller jag 34 och jag vacklar jag också. Men tänk om det inte skulle gå nu? Jag blir rädd bara vid tanken… Men nog går det. Vi säger det. Tycker jag. 🙂
Jag, förresten, hade tidigt bestämt mig för att inom vården skulle jag inte arbeta, och chef det passade mig precis. Nu tänker jag helt annorlunda. Jag har fått ett vårdnära liv trots att jag inte trodde att jag skulle klara det och det där med chef – jag gäspar bara jag tänker på det. Inte det också!
Man måste ju inte bestämma sig. Vill eller inte vill.
Livet är lite som ett datorspel, om du nu spelar, och man täcker av kartan lite i sänder. Det som tidigare legat i det fördolda blir klart och tydligt, nya möjligheter, vägar och val uppenbarar sig. Man kan inte på förhand säga vart man vill gå (alltid), för man ser inte hela bilden. Det är svårt att ta sikte på en punkt i det grå, otydliga. Det kan mycket väl vara så att man väljer vägen där barn inte ansluter men kanske att man gör sig själv en otjänst om man på förhand bestämmer sig för barn, eller inte barn?