Hur går det lilla gumman?

Lykke-Lie håller på och leker och jag frågar henne – Hur går det lilla gumman? varpå hon svarar. – Jag är ingen liten gumma!

Treåringen är verkligen speciell. Det är hela tiden så tvära kast mellan glädje och katastrof.

Jag kan inte låta bli att längta lite tills hon blir fyra-fem år. Men det får man kanske inte säga alltför högt. Småbarnstiden är verkligen påfrestande på så många sätt och det är lätt att tappa sig själv lite i allt. Allting fokuserar kring barnen, eller i alla fall det mesta och att då komma ihåg att man är en vuxen med lite andra behov än barnen är viktigt för att orka.

Jag är ingen småbarnsmamma (fast jag är det) och det är en av anledningarna till att jag inte vill ha fler barn också. Jag har jättesvårt att sitta ner och leka med barnen. Vi kan göra andra saker, som att gå på picnic, spela ett spel eller varför inte städa tillsammans. Jag kan sakna att jag aldrig kommer vara gravid eller föda barn igen men småbarnsåren tycker jag det ska bli så skönt att lämna i och med att Lykke-Lie växer och blir större.

Det är skönt nu när Milton klarar sig själv på ett helt annat sätt. Det är så underbart att höra honom berätta om att han trivs så bra i sin skola och att läsa om allt roligt de gör där och att kunna föra en dialog kring detta.

Ibland kan jag få känslan att den allmänna uppfattningen är att man ska tycka allt är så toppen och roligt jämt med alla åldrar men nej, jag tycker inte det. Det allra viktigaste för mig är att jag älskar mina barn och min familj över allt annat och jag vill att de ska utvecklas till trygga individer och det hoppas jag att jag lyckas med trots att jag kanske inte leker med dem alltid.

Publicerat av

Elsklingen

En person mitt i livet. Sorg, skratt, minnen.

4 reaktioner på ”Hur går det lilla gumman?”

  1. Hej, trillade in på din blogg via en länk och började läsa lite. Var tvungen att kommentera detta inlägg då kände igen mig så mycket i det du skriver. Jag har två barn, 7 och 3,5. Tycker det är så skönt med 7-åringen som klarar sig mycket själv. Jag sitter heller inte och leker med mina ska jag säga och har typ aldrig gjort.

  2. Vad fin hon är lilla ”gumman”! Och jag kan förstå dig med det där att sitta och leka… tycker det kan kännas så himla konstigt ibland och svårt att veta vad man ska göra. Men allra mest tycker jag ändå att det är mysigt. All tid har nog sin tjusning, fast på sitt sätt när det gäller barn. Fantastiskt i alla fall att få vara med och se dem växa upp och utvecklas.

  3. Just det!! Tack, där slog du huvudet på spiken. Älskar Leo över allt på denna jord, men tycker inte alls om att vara småbarnsmamma! Kram Caroline

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.