När vi inte längre finns

Ikväll har jag kramat om sonen lite extra och försökt trösta honom i hans funderingar kring livet.

– Mamma, jag hoppas att jag dör när jag sover. När kommer jag dö?

Älskade lilla vän. Frågorna är så stora och det finns inget bra svar att ge. Det enda vi vet är att vi finns här och nu och att vi kan ta tillvara på den tiden. När de vi älskar dör, lever de vidare inom oss, i vårt minne. När min morfar dog var jag jätteledsen och det kändes som att sorgen aldrig skulle ta slut. Men med tiden blev den lättare att bära och ibland plockar jag fram mina minnen med morfar och kan med glädje se tillbaka på de dagar vi haft tillsammans. Våra minnen av personer som dött är ungefär som en avslutad resa (exempelvis som i höstas när vi var i Turkiet). Själva resan är över, men minnet av resan har vi kvar. Ibland tittar vi på bilder från den och minns de härliga dagarna och det är något som gör oss glad. Att minnas de vi älskar ska göra oss glada, även om de inte längre finns så att vi kan se dem. Men inom dig kommer de alltid att finnas.

Vi kan inte veta när vi ska dö för då kanske vi inte värnar om de dagar vi har på samma sätt. Livet är en gåva som vi ska vara rädd om. Vi föds och vi dör och däremellan finns många dagar där vi får vara tillsammans.

Älskade son, jag kommer alltid att finnas vid din sida.

Publicerat av

Elsklingen

En person mitt i livet. Sorg, skratt, minnen.

En reaktion på “När vi inte längre finns”

  1. Åh… Fint skrivet. Det är verkligen en gåva, och vi borde – alla – bli bättre på att uppskatta det. Och inte ta saker, och framför allt människor, för givet. Det kan ändras så fort…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.