Jag är böjd att hålla med och det är med inlägg som detta som vi påminns att det viktigaste vi har inte får den uppmärksamhet de behöver och ska ha. Barn måste vara vår första prioritering, hur kommer de annars att bli när de växer upp om deras förebilder sitter hängandes över telefoner dagarna i ända. Utvecklingen har gått snabbt och de sociala medierna har blivit en viktig del av våra liv, men vi kanske måste lära oss att det finns viktigare saker och framförallt små personer att rikta vår uppmärksamhet till.
Så, lägg ifrån dig telefonen och var med dina barn, så som du ville att dina föräldrar skulle vara med dig när du var liten.
Ja det här skriver jag under på. Jag har så ont av att se alla barn be om uppmärksamhet men bara möts av en nedlutad blick mot en skärm.
Vi måste inte vara tillgängliga alltid och det är klart att det finns många fördelar. Men vi måste lära oss att begränsa oss o vara tillgängliga i nuet mer än vid skärmen.
Ja precis… varken svart eller vitt, men att hitta ett mer balanserat sätt att använda telefonen så barnen inte blir lidande.
Jag förstår vart man vill komma men jag är också tveksam. Kanske att jag mest tycker att inlägget är ett dåligt exempel.
Jag tycker det är olidligt i lekparken sjunde dan i veckan och vill gärna ha min telefon. Jag har sett färdigt på leken som precis upprepar sitt mönster från föregående vecka och den före den. Jag undrar jag om våra föräldrar och våra föräldrars föräldrar verkligen tittade på oss, sina barns lek. Har mycket svårt att tro. De var kanske inte med ute alls i den utsträckning som jag är?
Det lät i inlägget som om han var med på gymnastiken för första gången och kanske hade de andra nu surfande föräldrarna samma lystna blick sin första gång? Jag tror snarast att avskärmningen telefonen skapar är ett problem på andra platser, i hemmet kanske mest. I sociala situationer. Kanske vid matbordet eller när man kommer/går. När man ska säga godnatt eller på annat vis befinner sig i ett liknande läge. De som hade de mest ”utåtagerande barnen, de som allra minst ville lyssna på fröken” kanske är precis likadana hemma och det här är föräldrarnas andhål?
Jag vill inte titta på mina barn hela tiden. För jag har behövt göra det. Och det har raderat mig.
Man behöver ju inte vara extrem åt något håll tänker jag, men jag tror många barn skulle uppskatta om deras föräldrar såg dem lite mer.