Någonstans på vägen ville jag inte längre vara en medelmåtta. Jag ville vara bättre, mer fokuserad, klara av många bollar i luften och visst det går, man klarar det. Tills man en dag inser att jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Hjärnan hinner inte med att bearbeta allt som sker under en dag när man jobbar heltid, studerar och försöker vara sitt bästa jag i så många olika situationer varje dag och samtidigt inte sover så mycket som kroppen och hjärnan behöver.
Jag fick en känsla av tomhet, jag gjorde det jag skulle men glädjen och energin var som bortblåst, ungefär som känslan blir när man nått ett mål. Vad gör jag då? Hur går jag vidare?
Mitt uppe i allt så såg jag först inte tecknen på att den stress jag upplevde var negativ och dålig för mig men nu när jag stannat upp ser jag koncentrationssvårigheterna, att jag inte klarade av att läsa en bok eller ens bara sitta och titta på TV.
Jag vilar nu, jag går promenader i skogen eftersom jag alltid funnit att just naturen ger energi. Det känns också skönt att jag kan ge Nova de promenader hon så väl behöver. Jag lyssnar på podcasts och skrattar högt i skogen. Människor kanske tror att stressade personer är deprimerade men så behöver det inte vara. Jag älskar att skratta och ha roligt och gör hela tiden. Det är när stressen går för långt som det kan utvecklas till en depression. Därför är det så viktigt att säga stopp i tid.
Vi behöver inte vara superwomen men jag säger inte att det är lätt att bara lägga av med allt som skapar en negativ stress. Vi måste först inse att vi inte är övermänniskor och utifrån det hitta en strategi som tar oss på rätt väg framåt igen.
Hej!
Jag tycker att det var starkt
Skulle du vilja berätta vilja stressymptom du fick som gjorde att bägaren rann över?
Känner att jag snart är där själv, men försöker dra i bromsen så gott det går innan det sker.
Gör dig en underbar dag!
Är ju alltid väldigt individuellt med symptom men bland annat så hade jag svårt att koncentrera mig, hög puls, glömde mycket och lättirriterad. Betydligt mycket mer än vanligt. Kände mig också väldigt tom inombords och som om kroppen skrek efter vila.
Hoppas du hittar lugn i din vardag och kan dra i bromsen innan det går överstyr.
Kram
Usch, sitter här och gråter. Både över mig själv och dig. Fast dig är jag bara sjuhelsikes jäkla STOLT över! Du är bäst <3
Hej . Hittade en bild på ett av ditt barn med utslag runt munnen, min son har likadant oh blivit behandlad för svamp ? Men det blir bara värre. Vad var det ditt barn hade ? Snälla blir tokig på detta?
Hej!
Det var tyvärr länge sedan min son hade dessa utslag och vad jag kommer ihåg fick jag nog ingen klarhet i vad det kunde vara utan de gick bort av sig själv efter ett tag.
Hoppas din son blivit bättre!
Mvh
Annah
Usch vad jag känner igen mig.
Ta hand om dig!
Men ÅH! Ta hand om dig – vad bra att du tagit tag, börjat trappa ner, kanske lite i alla fall. Känner så igen mig från i våras. Allt bara skulle göras – bra – mer – fortare – fixa. Nu jobbar jag mindre timmar och vi har tagit in städhjälp ( inte för att jag städade så himla mycket iofs, men för att det var ett stressmoment som inte hanns med liksom) och vilken skillnad. Nu hinner jag känna och se.
Så tänkvärda och bra ord – och fin uppmaning – idag ska jag skratta när jag promenerar hem från bussen!
Skönt att du satte stopp.
Jag gjorde nästan samma resa för ett 1 år sedan. Tackade jag till massa nya arbetsuppgifter, men till slut blev det för mycket. Jag skulle göra mer om dagarna på min deltid än de som jobbade 100% det gick till slut inte.
I dag är jag bättre på att tänka på mig själv och säga nej.