Surrealistiskt

Det här händer inte. Det känns så overkligt att jag undrar om det kanske bara är en riktigt dålig dröm.

Läste lokaltidningen på nätet på förmiddagen när jag känner igen en nära vän och kollegas bil på en bild. Sms:ar och frågar om hon varit med om en krock och får till svar att det har hon. När vi pratar hör jag hur chockad hon är och jag frågar om jag ska komma upp till sjukhuset. Jag vet själv att jag kan ha svårt att säga till och att jag inte vill vara till besvär så efter lunch bestämmer jag mig för att åka upp till sjukhuset och på väg till bilen ringer mamma och säger att pappa haft en hjärtinfarkt. Fullastad med kassar, väska och paraply försöker jag springa och skicka meddelande till mannen som jag vet sitter i möte. Lyckas inte ens skriva pappa utan skickar till slut bara iväg <hjärtinfarkt>. Tårarna rinner när jag kör och hämtar mamma på jobbet och vi åker upp till sjukhuset. Regnet öser ner och jag vill bara komma fram.

Pappa ser så hjälplös ut där han ligger i sängen och jag tar hans hand. Hans varma hand. Han yrar en del och säger att vi ska hämta cykeln så han kan cykla hem.

Hur överlever jag det här?
Har vi kommit till slutet?

Det har gått så fort. Förra tisdagen var jag med pappa hos läkaren och fick besked att hans cancer har spridit sig. Nu, det här. Ge mig mer tid. Jag behöver min pappa.