Det känns konstigt att pappa finns men ändå inte. Cancern har tagit över hans kropp och vi försöker på bästa sätt hantera alla känslor och att finnas för honom. Cancern är så lömsk, den gör honom förvirrad och trött. När jag frågar hur han mår vet jag egentligen svaret men pappa, som fortfarande vill vara min starka pappa svarar att idag mår han bra. Jag ser att han mår skit, hur cancern äter upp honom inifrån och sprider sig som en eld i kroppen.
Vissa dagar är tyngre än andra men någonstans gäller det att hitta kraft att fortsätta leva, att fortsätta skapa en vardag. Jag är en del av en helhet, en del av min familj och för att helheten ska fungera behöver jag fortsätta tänka framåt.
Pappas hastiga försämring har fått mig att växa som människa. Jag känner att jag börjar se klarare på livet och den mening det har och pappa ser det i mig. Igår sa han till mig att han ser att jag förstår, att jag förstår honom och även om han inte utvecklade det mer så vet jag. Jag vet vad han menar och jag ska fortsätta göra honom stolt.
Sänder kramar. Vet vad du går igenom ?
Inget frågetecken gjorde ett hjärta! <3 kram
Det är väl det enda positiva med kriser och sorg. Just att man ser livet på ett annat sätt. Kommer fram till saker och allt.
Men det gör mig så ledsen att du måste gå igenom det. Det gör ont.
Kramar!
Tack vännen för din omtanke <3