Jag tänker att döden är en del av livet. Den är alltid närvarande även att vi kanske inte alltid tänker på den men den blir väldigt påtaglig när nära och kära blir sjuka.
I veckan var jag i Malmö på min fasters begravning. Det kändes bra att vara med när hennes bror (min pappa) inte kunde närvara på grund av sitt mående. Det känns overkligt med begravningar, att personen eller skalet ligger i kistan som finns framför en. Att det finns ett nätverk runt personen som är helt unik för just den där jag själv är en del.
Det som kändes extra bra med att komma ner var att träffa mina kusiner. Vi är en liten släkt och min ena kusin hade jag inte träffat sedan 90-talet någon gång. Det är som om sorgen binder oss samman. Det är ju tråkigt att det är döden som för oss samman men det kanske finns en mening med det också.
