Sorg

Allt är inte svart men det räcker med en tanke, en låt, en doft, ett minne så faller tårarna. Jag förstår inte att du är borta. Min pappa.

I torsdags var vi hos dig två timmar på förmiddagen. Det rosslade när du andades och det lät jobbigt för dig men av det vi läst om vad som händer i livets slutskede så var det normalt och inget som skulle vara jobbigt för dig. Vi visste att du inte hade lång tid kvar men med tanke på hur envis din kropp varit hittills tänkte vi att det kunde dröja länge än innan din kropp skulle ge upp.

Jag hittade denna dag dagboken som jag skrev i när du låg på sjukhuset i november, när vi trodde att slutet var nära men du mirakulöst återhämtade dig, som om du fortfarande hade saker kvar att uträtta.

Jag skrev i torsdags:

Fössta tossdan i mass 15.03.05
Vi är hos dig igen pappa. Idag får vi ingen kontakt med dig utan du verkar långt borta och det rosslar väldigt mycket när du andas. Slutet närmar sig. Jag hoppas att du snart ska få din frid.

I tisdags, för två dagar sedan var jag och Jonas här. Då fick du fram ”I love you”. Du försökte ta dig upp men kroppen orkade inte mer.

Det tär så oerhört att se dig i detta tillstånd, tror inte att detta är vad du hade önskat av döden. Vi finns här vid din sida och i våra hjärtan och tankar är du hela tiden. Vi älskar dig pappa. Jag hoppas att du snart får somna sött.

Solen skiner och våren är här <3

Vi åkte hem vid halv tolv. Jag pussade dig på kinden och sa att jag älskar dig.

Halv två ringde mamma och grät, du hade somnat in. Det kändes overkligt. Jonas kom hem och vi åkte tillsammans tillbaka till ditt boende. Du låg där i sängen med en randig pikétröja och ett lakan upp till brösthöjd. Dina händer halvt knäppta på magen. Bredvid sängen stod de orangefärgade tulpanerna du fick dagen innan och ett ljus var tänt. Det såg ut som du sov, men dina lungor var stilla, du var stilla. Jag kunde fortfarande känna lite värme från dina händer men du var inte kvar.

Inatt kom det över mig, saknaden, den brutala saknaden att aldrig mer… du. För varje dag som går kommer vi längre från det sista andetaget, det sista ordet, den sista kramen. Jag måste lära mig något nytt och det är att leva ett liv där du inte fysiskt finns här.

Jag saknar dig så!

Pappa

Publicerat av

Elsklingen

En person mitt i livet. Sorg, skratt, minnen.

4 reaktioner på ”Sorg”

  1. Så fint skrivet Annah. Jag känner igen mej i sorgen och saknaden. På något sätt tröstade att läsa dina ord och fina beskrivningar. Kram Anneli

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.