Mitt eget krig

Det pågår ett krig här, mitt eget krig mot min kropp och jag är så trött på det. Jag vill bara kunna känna att det här är jag, jag är nöjd, jag är glad. Igår blev jag nästan förstörd när dottern (6 år) säger att hon har tjocka lår. Jag blir arg på mig själv över att hon uppenbarligen snappat upp att jag inte känner mig tillfreds även om jag tänker på att inte säga något i närheten av barnen. Men saken är, jag ska inte säga något överhuvudtaget. Så varför gör jag det? Varför fortsätter jag att plåga mig själv?

Jag vill förmedla att jag tränar för att vara stark, för att orka i vardagen och må bra. För det är ju verkligen det jag gör. Jag mår mycket bättre när jag tränar. Jag känner mig mer tillfreds med mig själv och träningen nu är inte överdriven.

Jag vill inte att min dotter ska gå igenom samma skit som jag gjort. Jag vill att hon ska vara stolt över sig själv och sin kropp oavsett hur hon är och ser ut. Mitt mål är att hon ska bli trygg och tycka om sig själv precis som hon är. Min älskade dotter, en av de finaste personerna i mitt liv. Hon ska inte behöva tänka på hur hon ser ut.

Publicerat av

Elsklingen

Gift 30+:are som funnit glädjen i att löpa och träna lite annorlunda. Mamma till Milton och Lykke-Lie. Bloggare som gärna fotograferar och jobbar socialt.

En reaktion på ”Mitt eget krig”

  1. Tack för att du uppmärksammar detta och delar!
    Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.
    Prata med nån, red ut detta med dig själv. Då visar du hur du gör, när tankarna plågar, du visar i handling att du tror på att människan är förändringsbar.
    En dag frågar hon dig: – Hur har du gjort när du kört fast i livet, mamma?
    ”Jag delade mina tankar med andra i och tog hjälp av dem som kunde hjälpa mig att sortera och tänka nytt. ”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *