Dottern hade haft ett lakan från mamma och pappa och när det nu var dags att byta det kunde jag fortfarande känna doften efter pappa så otroligt starkt. Den totala chocken och tomheten som uppstår i panikkänslan att jag snart aldrig mer kommer att känna hans doft. Pappa försvinner.
Pappa kom hem, för jag längtar efter dig.
Dagarna går. Det går inte en dag utan att han finns med mig i tanken. Jag vill ha honom nära mig hela tiden. Minnas min underbara pappa. Helst av allt önskar jag att jag fick ha honom här och att han fick vara frisk. Jag kan ofta känna att vi inte var klara med varandra. Det finns så mycket mer som jag vill prata med honom om. Så mycket mer som han behöver se och veta.
Jag saknar dig pappa.
Jag undrar om man någonsin känner sig klar? Om man någonsin hur mycket tid det än ges är redo och fullt kan känna ”vi var klara”.
Jag saknar också. Mer eller mindre varje dag. Och jag tror att jag för all framtid kommer att ha en viss saknad. ”Tiden läkar inte alla sår” som många så gärna säger… Blir både trött och ledsen på kommentaren ”det blir bättre med åren”.
För jag tror att det enda som händer är att jag ”vänjer mig” vid det nya livet. Att vänja sig vid livet utan. Att vänja sig vid saknad. Det kommer o går med bättre och sämre dagar.
Doftminnet är så otroligt starkt och det sköljer över mig fortfarande.
Vet inte vad jag ska skriva och jag har ingen tröst… Bara en stor
Kram!