Jag vill inte fylla år i år. För det är som om jag går vidare och lämnar pappa kvar. Pappa blev 79 år, jag är född -79. Pappa dog när jag var/är 35 år, han var född -35. Jag tror mycket på samband och gemensamma nämnare och det var som om det skulle ske just då. Att det fanns en mening med att det blev just i år, innan han fyllt 80 och innan jag fyllt 36, som om siffrorna höll oss samman.
Sorgprocessen innebär bland annat att gå igenom alla högtider och dagar under ett år vilket kan vara smärtsamt och ja, det känns och kanske att just födelsedagen i år kommer att kännas lite extra tom och att pappa saknas. Även om jag inte varit hemma alla mina födelsedagar så har han alltid funnits där.
Sen är det nog så att hösten i sig kommer bli tung, i slutet av oktober är det ett år sedan pappas sista resa påbörjades. Det var då jag var med honom när han fick veta att cancern spridit sig. Jag höll hans hand som kändes tung och rädd. Några dagar senare skulle han påbörja cellgiftsbehandling och sen blev inget som det varit.
Ja men födelsedagar är alltid värst. Eller jag tycker det. Både min o barnens. För jag saknar mina föräldrar o jag saknar morföräldrar som firar sina barn.
Alla högtider när man brukar samlas i familjen är ju en extra påminnelse om att man saknas.
Hoppas födelsedagen blir så bra som den kan. Största kramen! <3
Tack för alla dina ord och kommentarer. Någonstans känns det skönt att inte vara ensam med det tunga, med känslorna och sorgen. Stor kram till dig.