Imorgon är det ett år sedan jag vaknade upp i Italien, jag hade ställt klockan lite extra tidigt för att kunna njuta av soluppgången vid stranden och springa en vända längs strandkanten. Jag kände mig stark och jag kände mig svag. Men framförallt hade jag en pappa i livet.
Jag vill inte fira mer. Inte just nu. Det känns inte rätt, det känns inte viktigt. Jag vill mest att morgondagen ska vara en dag som alla andra.
Grattis finaste du på födelsedagen!
Jag hoppas att du trots allt får en bra dag och så småningom vänder det till att du vill fira livet. Fira att du och din familj finns o mår bra, även om du alltid kommer att sakna din pappa.
Största kramen!