Livet är inte kronologiskt

Jag vet inte om Alex och Sigge kanske berör mig lite extra eftersom vi har växt upp under samma tidsperiod. Dessutom har Sigge bott i Akalla precis som jag själv så när han berättar om sin uppväxt ser jag platserna, jag vet precis vart han varit och jag har själv en relation till dem.

Jag känner igen mig i att komma tillbaka till platser från barndomen och den förhoppning som finns om att ta upp där man slutade, att minnen ska bli verklighet igen samtidigt som jag inser att det inte finns kvar, det liv som var då. Det är bara mitt minne. Jag ser platser där vi varit, pappa och jag, vi har varit där fysiskt tillsammans men nu är jag ensam kvar.

För ett år sedan skjutsade jag ofta min pappa till olika besök inom sjukvården. Det var lite besvärligt eftersom jag behövde springa från jobbet men jag uppskattade även tiden med pappa. Med mycket möda kom han in i bilen och satt bredvid mig när jag körde honom runt stan. Jag vill så gärna tillbaka till ett sådant tillfälle, att han ska sitta där igen. Att han ska finnas där men så gör han inte det. Det var i en annan tid, en annan ålder. Den kommer aldrig igen. Ena stunden finns han där och nästa är han borta. När jag kör till en plats där vi varit, när jag åker samma vägar som vi åkt är det en känsla av overklighet att vi faktiskt varit där tillsammans en gång, när jag nu är ensam.

Jag vet inte om döden blir svårare att greppa ju närmare den kommer. Eller ju äldre jag blir. Eller om pappa bara rycktes ifrån mig när jag kanske behövde honom som mest.

Publicerat av

Elsklingen

Gift 30+:are som funnit glädjen i att löpa och träna lite annorlunda. Mamma till Milton och Lykke-Lie. Bloggare som gärna fotograferar och jobbar socialt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *