Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

Publicerat av

Elsklingen

Gift 30+:are som funnit glädjen i att löpa och träna lite annorlunda. Mamma till Milton och Lykke-Lie. Bloggare som gärna fotograferar och jobbar socialt.

3 reaktioner på ”Nu borde jag vara klar”

  1. Min mamma dog för ett år sedan, den 22 februari. Hon var helt frisk och insjuknade plötsligt i hjärnblödning – första gången – när vi var ute och rastade hundarna. Tre dagar sedan dog hon på sjukhuset.

    Sorgen kan man inte styra över. Den går genom kroppen när den vill och hur den vill. Det enda man kan påverka är hur man hanterar den. Ibland blir sorgen så stark. Då tar jag ledigt från vardagssysslor och låter sorgen gå igenom kroppen först.

    Sorgvågorna kom oftare förr, men mindre idag. Ibland undrar jag varför jag inte klarar av att göra min vardagsuppgifter. Då kommer jag på att sorgvågen kommit utan att jag märkt det. Då får jag ta det lugnt. Det är som en känslomässig växtvärk, man kan inte fly den man får bara låta den växa igenom kroppen.

    Min mamma hade en parfymflaska som var hennes favorit. Den var i princip tom när hon dog men hon brukade försöka klämma fram någon droppe att ha på sig. Denna flaska kunde jag inte slänga på ett långt tag. Men i samband med vårstädningen nu i år var jag känslomässigt mogen att göra mig av med den.

    En dag fick jag låten I Just Called To Say I Love You, av Stevie Wonder, i huvudet. Jag kom på att min mamma tyckte om den sången. Jag tog det som en hälsning från min mamma .

    Lycka till och var tacksam för alla vänner du har vid din sida. Det är viktigt att ha någon att prata med för att överleva sorgen.

    1. Beklagar din förlust och tack för dina ord. Tror mycket som du skriver att det kommer i vågor. Tror att den här overklighetsskänslan av att ‘aldrig mer’ alltid kommer finnas kvar. Samtidigt är det såhär livet ser ut. Vi föds och vi dör och däremellan lever vi. Kram

  2. Jag tror aldrig att en blir klar. Du lär dig att leva med sorgen och saknaden. Men berg- o dalbanan håller på ett år efter precis som tio eller femton år efter. Det går ju inte över, sorgen finns ju kvar.
    Det handlar ju om att skapa och vänja sig vid ett nytt ”normalt” liv. Där det gamla aldrig kommer tillbaka.

    Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *