De senaste året har det växt fram en önskan att göra något lite mer utmanande och eftersom naturen alltid fascinerat mig kändes det självklart att jag skulle delta på resan till Kebnekaise med Team Nordic Trail och Lofsangruppen. Jag anmälde mig på stört tidigare i våras och tog hjälp av en coach från Lofsangruppen att bygga upp min kropp för att klara detta äventyr. Jag började även träna med Team Nordic Trail här i Gävle.
För mig fanns det flera anledningar till resan förutom att uppleva den vackra naturen. Det var även en möjlighet till utmaning, att se vad min kropp klarar av trots de svårigheter jag står för med ett knä som är slitet. Den tredje anledningen var nog mer andlig. En känsla av att komma nära pappa. Om det finns en himmel så ville jag ta mig till Sveriges högsta topp och möta honom där.
Den 3 augusti tog jag mig så till Arlanda för färd upp till Kiruna och därifrån buss till Nikkaloukta där äventyret skulle börja på riktigt. Vi var nog alla lite nervösa och spända på vad som väntade.
För att ta oss till Kebnekaise fjällstation behövde vi först gå ca 5km, åka båt 6km och därefter gå ytterligare ca 8km. Det blev till att utmana sina rädslor på en gång när vi skulle passera en hängbro. Den gungade både upp och ner och i sidled.
När vi åkt båt tog jag och en annan tjej (Mia) följe och gick i rask takt mot fjällstationen. Det var trevligt att hitta någon att dela turen med och som samtidigt önskade gå i rask takt.
När vi kom fram till fjällstationen kom samtidigt gruppen som sprungit hela vägen (19 km)!! Verkligen en grym insats med tanke på hur mycket sten det var på vägen. Vi fick ett rum att dela med ytterligare fyra andra och kunde ta en liten snabbdusch innan säkerhetsgenomgången och därefter middag halv nio på kvällen. Samtidigt som det var skönt att vara framme var det lite nervöst inför vad som väntade på morgondagen. Jag hann nog tänka både en och två gånger på vad jag gett mig in på. En ledare beskrev Kebnekaise som en stor sten med massor av sten och med den bilden i huvudet gick jag för att försöka sova. Jag fick några timmars sömn innan jag vaknade vid två på natten och sedan vred och vände mig i sängen.
När jag kollade igenom bilderna från första dagen var det en bild som särskild fångade mig och gav mig en känsla av att pappa är med mig.
Jag tror verkligen att den mörka skuggan i vänstra hörnet är min skyddsängel. Även om det finns en naturlig förklaring så känns det fint att tänka att pappa var med.
Fint! <3