Alldeles nyligen har jag kommit att inse hur viktigt det är med avslut. Nu har jag gjort ett ordentligt avslut med pappa. Jag har släppt taget och det har faktiskt lättat mitt hjärta.
Vid vattnet, läste jag ett brev för honom.
”Pappa,
Jag har en bild av oss när jag är alldeles nyfödd. Jag ligger på ditt bröst och vi vilar tillsammans. Jag tänker att det var inledningen som skapade oss, pappa – dotter.
Du var en del av tryggheten som jag behövde när jag växte upp, en del av livet som blev så självklart att när du inte längre finns saknas min ena trygghetspunkt. Du har funnits i mitt liv från dagen jag tog mitt första andetag.
Vet du pappa, jag är ledsen att jag inte fanns hos dig när du somnade in. När du tog ditt sista andetag. Allting har en början och ett slut och precis som du var med på min början hade jag velat finnas för dig vid ditt slut.
Det är fortfarande overkligt med döden och att du inte finns. Med döden skapades ett inre kaos av ofattbarhet, en sorg som jag alltid bär med mig och en saknad av din fysiska person, dina ord, dina tankar och din kärlek.
När du sa ”Jag önskar att jag kramat dig mer” svarade jag, ”Jag har alltid känt din kärlek” för även att den fysiska kärleken inte varit störst har kärleken alltid varit stark och närvarande.
Jag saknar dig så. Inom mig finns en smärta jag önskar kunde släppa taget och en sorg som varje dag gör sig påmind.
Jag vet att du inte ville att jag skulle vara ledsen. Du sa det ofta när vi pratade om livet och döden och mina tårar rann för jag visste att det skulle komma en dag. Efter den där dagen har det kommit och gått så många fler. Det känns svårt att veta att jag ska leva resten av mitt liv utan dig.
Så precis som du ville att vi ska leva livet som om du finns med oss varje dag ska vi tänka på glädjestunder, skratt och minnen och veta att din tid inte var förgäves. ”
<3