Detta är berättelsen om när Milton föddes.
Vid ett på natten den åttonde oktober startade värkarna, de kom med ungefär sju minuters mellanrum och jag tänkte att äntligen är det på gång. Dock var de väldigt oregelbundna och under dagen sedan trappade de av.
När värkarna fortfarande pinade mig på kvällen tog jag kontakt med förlossningen och enligt dem kunde jag komma in och få en sovdos vilket innebar att jag fick massa tabletter för att ta bort oriktiga värkar men skulle det vara på gång på riktigt skulle värkarna komma tillbaka. Då hade jag haft värkar i ungefär tjugo timmar och började bli väldigt trött eftersom jag natten innan inte sovit så mycket.
Klockan tio på kvällen den åttonde oktober var vi inne på förlossningen, blev kopplad till en ctg kurva som registrerade värkarna som nu kom väldigt glest men dock jobbiga.
Hemma igen somnade jag vid elva för att sedan vakna upp tre timmar senare den nionde oktober vid tre och nu hade jag värkar igen. Förstod då att pinvärkarna var över och att det nog skulle sätta igång på riktigt. De första värkarna klockade jag med 10 minuters mellanrum. Under morgontimmarna var de nere på fem minuter. Jonas åkte då iväg till bil-verkstaden för att få airbagen urkopplad. När Jonas kom tillbaka vid nio gjorde vi oss iordning för att träffa vår barnmorska, vi hade sedan tidigare en tid inbokad hos henne kvart över tio den nionde oktober ifall jag skulle gå över tiden, vilket jag nu gjort. Värkarna kom med tre minuters mellanrum men vi var fortfarande tveksamma om det var på riktigt med tanke på pinvärkarna dagen innan. Vi tänkte även att barnmorskan kanske kunde hjälpa oss avgöra om det var på gång.
Barnmorskan frågade om jag ville väga mig när vi kom dit, jag sa att det klarar jag inte av, har sådana värkar. Jag orkade alltså inte ens gå upp på en liten våg!
Hon kollade måtten på magen, barnets hjärtljud och tog även ett blodtryck. Jag har under hela graviditeten haft väldigt lågt blodtryck men nu var det för första gången lite högre än vanligt men absolut inte högt. Barnmorskan tyckte att jag skulle åka hem och ta ett bad och se om värkarna fortsatte. Visst tänkte vi, hon vet ju säkert bäst.
Väl hemma vid kvart i elva tappade Jonas upp ett bad åt mig. Värkarna kom fortfarande väldigt intensivt och halv tolv kände jag att nu klarar jag inte av detta mera och bad Jonas ringa förlossningen. De sa att jag kunde komma in så småningom. Jag sa till Jonas att vi åker NU och kände hur jag nästintill ville krysta. Jonas fick hjälpa mig på med torra kläder och så åkte vi. Värkarna var vid detta tillfälle så jobbiga att jag fick ur mig att vi skiter i strumporna, så jag stack fötterna i skorna och strumporna lämnades hemma. Skickade iväg ett sms till några personer vid kvart i tolv, när vi satt i bilen att vi var på väg till förlossningen, men inte ens då var jag säker på att vi skulle få barn snart.
Tolv kom vi fram, Jonas åkte och parkerade bilen medan jag tog mig upp till förlossningen, blev hänvisad till ett undersökningsrum/mottagningsrum. Väl där fick jag världens värk och var helt ensam. Kunde inte ens ta mig till att trycka på signalknappen efter en barnmorska men precis i slutet av värken kom Jonas och en barnmorska in och jag kände mig helt panikslagen och sa att jag ville krysta. Hon bad mig lägga mig på britsen för att kunna känna efter om jag var öppen. Barnmorskan blev allt lite förvånad när det visade sig att jag var nästintill helt öppen, bara en liten kant kvar så jag fick direkt flytta mig till ett förlossningsrum, det sista de hade just då. Vid undersökningen hade jag fått ta av mig byxorna och nu var jag tvungen att sätta på mig dessa igen vilket kändes som ett enormt projekt. Frågade till och med barnmorskan om jag kunde gå utan byxor men det tyckte hon inte, så jag fick krångla på mig dessa. De satt inte så snyggt när jag vankade till förlossningsrummet. Vid denna tidpunkt var jag totalt slut och längtade efter lustgas och ryggbedövning men något sådant kunde jag inte alls få nu.
Eftersom vattnet inte gått ännu fick de ta hål på detta och som det forsade. Det var sådant tryck och så mycket att det skvätte ner längs hela benen, men det var väldigt fint och bra tyckte barnmorskan.
Jag var väldigt trött när jag kom in på förlossningen och jag hade lite svårt att greppa att jag skulle börja krysta så snart och dessutom inte hade fått någon smärtlindring. Detta gjorde nog att mina krystvärkar var väldigt svaga så jag fick dropp för att förstärka dem. Vid två tiden hade de skiftbyte och en annan barnmorska samt sköterska tog då över. Hon fick mig att byta ställning lite oftare på grund av att barnets allmäntillstånd var lite påverkat och det pratades även om sugklocka. Min skräck med förlossningen har varit just sugklockan så jag antar att pratet om detta gav mig lite extra krafter för det kändes som jag orkade ta i mer. När barnmorskan även sa att vi nog skulle ha ett barn innan klockan tre såg jag även slutet på denna pina.
14:44 den nionde oktober kom han så, lille Milton. Det var verkligen helt överväldigande och jag hade svårt att greppa att han som levt i min mage nu faktiskt fanns ute i världen. Jonas klippte navelsträngen och lille killen lades upp på mitt bröst. Han vägde 3588 g, var 51 cm lång och alldeles perfekt.
Jag hade lyckligtvis inte spruckit något utvändigt utan behövde bara två stygn invändigt, men detta brydde jag mig mindre om vid tillfället.
Vi fick fika efter förlossningen och vissa brukar ju nämna detta som den godaste mackan de någonsin ätit, men jag tyckte bara min bara var torr utan hade mer ögonen för annat.
