Ett år av många att komma

Är du fri nu?
Har du fått din ro och vila?

Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Jag undrar om vi någonsin kommer mötas igen. Om våra vägar är tänkta att korsas igen. Eller kanske så finns du vid min sida och följer varje steg jag tar. Jag hoppas att du vet vad livet fört med sig för oss och att du vet att du alltid finns med i varje andetag i varje hjärtslag.

I våra sista samtal upprepade du ofta, ”var inte ledsen Annah”, ”var inte ledsen när jag inte längre är kvar”. Jag är tacksam för alla år vi fick tillsammans, jag är tacksam att du är min pappa. Du kommer alltid vara min pappa och du kommer alltid, så länge jag finns att vara kvar inom mig. För i minnet lever du fortfarande och det är en liten tröst i den eviga sorgen som tagit en permanent plats i hjärtat.

Årsdagen för när våra vägar skildes åt gör lite extra ont, som en påminnelse om att vår stund på jorden inte är evig. Att de vi älskar är oss till låns. Men kärleken är evig och kärleken lever med mig nu och till evigheten. Jag älskar dig pappa, jag saknar dig nu och till mitt hjärta slutar slå.

Shoppingfritt

2018, nytt år och nya möjligheter som det brukar heta. För mig skulle detta år ge mig möjligheten att närmare se hur shoppingfri jag klarar av att vara.
Från att ha sporadshoppat var och varannan lunchrast har de allra flesta inköp jag gjort under 2018 varit planerade och genomtänkta. Jag skriver de allra flesta för det är några saker/kläder jag införskaffat som jag med största sannolikhet skulle klarat mig utan samtidigt som det varit mer genomtänka än tidigare inköp innan köpstopp. Jag tänker att när vi väljer en livsstil som shoppingfri är det viktigt att vi inte klankar ner på oss själva om den utmaning vi antagit kanske inte blev till hundra procent vad vi från början tänkt. Det finns så mycket att lära om sig själv, sina tankar och mönster och jag tänker även att den kanske viktigaste lärdom är reflektionen varför vi gör som vi gör.
Jag har drastiskt minskat min konsumtion till skillnad från föregående år och det känns skönt att se hur livet kommer i annat ljus. Jag har under detta år insett att det materiella stressar mig och att jag hellre omger mig av färre saker vilket även gjort att jag startat andra resor som att rensa ut det som inte skänker mig glädje.

En annan bonus med ett shoppingfritt liv är hur det smittar av sig på familjen. Jag låg och pratade med dottern om belöningar för att motivera henne med läxläsning och frågade vad hon tycker är en bra belöning och vad vi kan hitta på tillsammans. Hon nämnde ett besök till badhuset, att laga mat tillsammans och ’shopping’ men kom snabbt på att ’du får ju inte shoppa’ varpå jag svarade ’men du får om du vill’. Hennes svar då värmde hela hjärtat ’men jag behöver inte det’. Det känns verkligen underbart när de val jag gör även ger positiva effekter på kommande generation.

Avslut och början

Alldeles nyligen har jag kommit att inse hur viktigt det är med avslut. Nu har jag gjort ett ordentligt avslut med pappa. Jag har släppt taget och det har faktiskt lättat mitt hjärta.

Vid vattnet, läste jag ett brev för honom.

”Pappa,

Jag har en bild av oss när jag är alldeles nyfödd. Jag ligger på ditt bröst och vi vilar tillsammans. Jag tänker att det var inledningen som skapade oss, pappa – dotter.
Du var en del av tryggheten som jag behövde när jag växte upp, en del av livet som blev så självklart att när du inte längre finns saknas min ena trygghetspunkt. Du har funnits i mitt liv från dagen jag tog mitt första andetag.

Vet du pappa, jag är ledsen att jag inte fanns hos dig när du somnade in. När du tog ditt sista andetag. Allting har en början och ett slut och precis som du var med på min början hade jag velat finnas för dig vid ditt slut.

Det är fortfarande overkligt med döden och att du inte finns. Med döden skapades ett inre kaos av ofattbarhet, en sorg som jag alltid bär med mig och en saknad av din fysiska person, dina ord, dina tankar och din kärlek.

När du sa ”Jag önskar att jag kramat dig mer” svarade jag, ”Jag har alltid känt din kärlek” för även att den fysiska kärleken inte varit störst har kärleken alltid varit stark och närvarande.
Jag saknar dig så. Inom mig finns en smärta jag önskar kunde släppa taget och en sorg som varje dag gör sig påmind.

Jag vet att du inte ville att jag skulle vara ledsen. Du sa det ofta när vi pratade om livet och döden och mina tårar rann för jag visste att det skulle komma en dag.  Efter den där dagen har det kommit och gått så många fler. Det känns svårt att veta att jag ska leva resten av mitt liv utan dig.

Så precis som du ville att vi ska leva livet som om du finns med oss varje dag ska vi tänka på glädjestunder, skratt och minnen och veta att din tid inte var förgäves. ”

 

Healing

I veckan träffade jag ett medium för healing. Jag har länge varit nyfiken på detta med healing och kontakt med andevärlden och sedan pappa dog än mer.

Det var ett minst sagt spännande möte. Kvinnan som jag träffade kunde beskriva mina känslor väldigt träffsäkert så tårarna började trilla på mina kinder. Utan att jag haft någon kontakt eller kännedom om henne tidigare beskrev hon att jag haft en jobbig period precis och ja, sorgen har varit extra tung en stund.

Efter att hon utfört healingen pratade vi. Hon beskrev att det som först kom till henne var barn och det fanns mycket kärlek till dem. Hon berättade om en man som funnits med i rummet hela tiden och att han var en trygghet för mig. Ungefär här bröt jag ihop. Hon sa att vi inte hade varit klara med varandra och att det har gjort att sorgeprocessen blivit så lång och att jag kan ha skov i sorgen men att det kommer bli lättare. Hon beskrev att eventuella förnimmelser jag känner eller saker jag ser, ska jag våga tro på. Att han finns där.

Hon berättade också om min ensamhet och sorgen det är.

Det var en så oerhört stark stund på så många plan och jag är så tacksam att jag gjorde det för det gav mig mer än jag någonsin vågat hoppats på.

Mitt bästa nu

Jag skulle nog säga att under hela min ungdom och vuxna liv har sökt efter att bli bättre. Bli min bästa version av mig själv men så slog det mig. Min bästa version kanske är nu. Just precis nu är jag så bra som jag kan vara nu.

Med träningen har jag de senaste åren alltid eftersträvat att utvecklas, bli starkare och snabbare. Jag har tagit hjälp av flertalet PT och faktiskt även blivit just starkare och bättre men livet känns som så mycket mer.

För närvarande springer jag bara, eller egentligen är det inte så bara för det är något som får mig att må bra och som gör att endorfinernas sprutar efteråt. Jag är inte snabb men jag njuter varje gång och det är verkligen ljuvligt att komma tillbaka efter en runda och känna hur mycket gott det gjort både för kropp och själ.

Det känns också skönt att vara här och nu, att njuta av det som är livet, just precis nu.

Argument från en annan tid

Den 30 maj 2000 var jag i Chicago under mitt år som au pair. Jag mejlade mycket med mamma och pappa och det är många känslor som kommer upp när jag läser det vi skrivit. Saknad, glädje, sorg.

Just den här dagen fick jag ett mejl från pappa. Han skriver om sina tankar kring utbrändhet. Lika aktuellt än idag.

Massmedia, fackföreningar och så kallade kunniga talar bara om den dåliga arbetsmiljön som orsak till att människor blir utbrända. Min filosofi är att arbetsmiljön kan ha en del i detta men man måste vidga sfären och se på livskvaliteten i övrigt. När politiker beslutar om enorma skatter på bensin, enormt utsugning genom skatter på boende, indragningar som ger dåliga effekter på sjukvård, äldrevård och skola och dessemellan kommer med förslag som ställer till med oreda fr den vanlige medborgaren, DÅ KOMMER STRESSEN.

Denna stress följer människor i allt med ganska djupa frågeställningar som ”hur ska jag klara min ekonomi”, ”vad händer om jag blir sjuk”, ”vad händer om mitt barn blir sjuk”, ”hur ska mitt barn få en bra skolgång”, ”hur ska jag ha råd att bo kvar”, ”kan jag ha kvar min bil”.

När indragningar sker i rättsväsendet kommer många andra frågeställningar. Politikerna bara slår sig för bröstet och med stolthet och självbelåtet ansiktsuttryck säger ”vi har räddat Sverige ur den ekonomiska krisen”. Det är lätt för dessa människor att vara självbelåtna och se sig själva som en del av befolkningen eftersom de ingår i statistiken och gör man det då mår alla bra. De har som regeringsmedlem ca 85000 kr i lön varje månad. De har skattefria traktamenten på ca 10000 kr i månaden. De har gratis läkarvård och medicin och de äter stundtals gratismiddagar, luncher och frukostar och deltar i allsköns minglingar bland kändisar och tror sedan att övriga befolkningen har det lika bra som de.

Det är ju självklart att dessa politiker inte kan sätta sig in i vanliga människors situation eller också vill de inte. Men besluta kan de !!!!!!!!

Alla dessa utsatta människor tar med sig sina problem till jobbet. Det bara maler och maler i huvudet om problemlösningar. Människan är inte hel i en sådan situation. Om man går till jobbet måste man uppfylla minst tre ingredienser: FÖRNUFT – KÄNSLA – VILJA. Saknar man någon av dessa tre bör man stanna hemma. Att komma ”halv” till jobbet ökar stressen eftersom ens ”jag” inte finns med. Detta i sin tur kan leda till utbrändhet och psykiska sjukdomar.

Jag vill påstå att utbrändhet har fler och mer omfattande orsaker än arbetsmiljö. Politiker och deras beslut kan i många fall förstöra människor.

Jag gillar det engagemang pappa alltid hade i olika frågor. Som jag saknar argumentationen, livsfrågorna och tiden vi hade tillsammans.

1000 dagar

Att tusen dagar på samma gång kan kännas som en evighet och samtidigt som igår. Jag tänker verkligen på pappa varje dag och ibland känns det jobbigt och ledsamt men oftast är det som om jag landat i att han inte längre finns. När det är stressigt i livet blir jag mer känslig för att han saknas. Samtidigt tror jag att han finns nära på något märkligt sätt.

Det har gått tusen dagar sedan döden separerade oss från livet. Tusen dagar fyllda med så mycket som jag vill berätta och prata om.

Jag undrar om vi kommer ses igen.

Kebnekaise – dag 2

På morgonen den 4 augusti gick jag upp i ottan för att kunna äta frukost vid sex och göra iordning två lunchpaket att ha med i väskan under dagens försök att bestiga Kebnekaise. Vi hade kvällen innan fått bra instruktioner om vad vi behövde ha med oss och min lilla 20 liters väska var fylld till bredden med förstärkningsplagg, regnkläder, bars för extra energi, första hjälpen, mössa, dubbla vantar, keps, vatten (från bäcken, för övrigt det godaste vattnet ever!!), en termos med hett vatten, lunchpaketet och vandringsstavar.

Strax efter sju på morgonen började vi bestigningen via Västra leden. Inledningsvis är det en rätt svag stigning och det är först när man svänger av vid Kittelbäcken som det börjar bli mer sten och fler höjdmeter att bestiga.

Vi stannade regelbundet för att fylla på med energi och vatten och sista vattenpåfyllningen blev innan vi vek av upp mot Vierranvarri.

Bilderna gör verkligen inte rättvisa för hur brant det var på sina ställen. Strax efter bilden ovan togs såg vi renar på fjället. Vädret växlade också ofta från sol ena stunden till dimma och regn nästa.

Som sagt, mycket sten!

Under vandringen kände jag mig riktigt pigg och att jag skulle kunnat hålla ett högre tempo. Dock svårt när det var en stor grupp som gick tillsammans. Men ändå skönt att känna att träningen jag kämpat med under våren/sommaren förberett mig för detta.

När vi kommit upp på Vierranvarri var det dags att gå ner 200 höjdmeter till kaffedalen.  Nu fick jag verkligen kämpa eftersom mitt knä inte är det allra bästa.  Det var en oerhörd påfrestning att gå ner och jag fick bita ihop för att inte skada mig mer, ramla eller svimma av höjdskräck. Väl nere i kaffedalen som bestod av ännu mer STEN åt vi vår första lunch i dimman.

När vi sedan vandrade vidare upp mot toppstugan kändes det som om vi närmade oss men vädret var dimmigt och det gick inte att se själva toppen. Mötte Lofsan som berättade att vi snart var framme och att det var kallt på toppen. Förstärkningskläderna var på liksom mössa och vantar.

När vi kom till toppen var det snöblandat regn som föll ner. Det var lite slirigt att klättra upp sista biten men ett rep som våra ledare satt upp underlättade det mycket. Så, jag tog mig upp. Jag klarade av det! Nu var det bara att ta sig ner igen också.

Så otroligt lycklig över att ha tagit mig upp och jag tog faktiskt en bit av min favoritchoklad från Gefle Chocolateri på toppen. (Bakom mig stupade det rakt ner så lite skakiga ben).

Som sagt, dimmigt och snöblandat regn på toppen, när vi kom ner sprack det upp!

Det var häftigt att se Vierranvarri från andra sidan när det sprack upp. En lite ljusare stig vittnade om var vi skulle ta oss upp efter att återigen kommit ner i kaffedalen på vägen tillbaka. Den såg väldigt brant ut!

Vi var tio stycken som slog följe på vägen ner igen och försökte hålla ett stadigt tempo tillbaka. Inte alltid det lättaste med sten som rullade och stavar att hålla koll på var man satte ner dem. När det var cirka fyra-fem kilometer kvar kom ledarna som sprungit med löpargruppen och mötte upp vårt lilla gäng. De såg oförskämt pigga ut och jag är så imponerad av deras energi och ork. Som bergsgetter flög de fram och tillbaka mellan oss och peppade. Nu värkte hela kroppen och när jag satte mig för att kissa fick jag luta mig mot en sten om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp igen.

Med tre kilometer kvar kunde vi se fjällstationen igen och jag tror detta varit de längsta tre kilometerna i mitt liv. Hela kroppen gjorde ont! Jag kom på att det skulle vara väldigt gott med Coca-Cola när jag kom fram och kunde mest bara se en kalla Cola framför mig när med bestämda steg staplade framåt.

Men tillslut kom jag så fram, klockan strax efter sju på kvällen. Tolv timmar tog denna strapats. Lyckan!! Känslan är att jag kan klara allt jag vill och den bär jag med mig. Direkt efteråt kändes det som om jag aldrig kommer bestiga Kebnekaise igen men såhär någon vecka efteråt med lite distans känns det inte lika omöjligt eller avlägset.

Kontakt

Jag är inte helt säker på vad jag drömde eller vad som hände men inatt vet jag att jag träffade pappa.

Jag har letat efter ett brev eller något där pappa skrivit just pappa men inte hittat något än. Inatt träffades vi dock i drömmen och han skrev ner pappa på ett papper. Känslan är verklig men jag vet att det bara är en dröm. Jag vet inte om det att jag träffade pappa någon gång under natten fick mig att skrika till. Men något hände och jag har sovit oroligt hela natten.

Mitt 2016

Det är som om pappas död skapade en ny tideräkning. 2016 var andra året utan honom och det går verkligen inte en dag utan att jag saknar honom. Ibland slår det till, den där jobbiga känslan och insikten om att han inte finns. Det ger ett slags ångesttillstånd att inse att han är borta och det känns så tungt att vara utan honom.

Döden är en del av livet och även att han inte finns här fysiskt så lever hans minne vidare och jag återkommer ofta till hans ord.

Tjugohundrasexton, året som varit som en lång uppförsbacke men där slutet ändå kunde ge en glimt av att de svårigheter vi möter i livet, de gör oss bara starkare.

Tjugohundrasexton var året då jag sökte tre jobb, blev erbjuden tre jobb och tackade nej till tre jobb. Det var även året då jag blev erbjuden två jobb jag inte sökt vilket kändes enormt stärkande för självkänslan.

Tjugohundrasexton var året då jag för första gången sprang milen och genomförde Tjurruset. Det var även i samband med Tjurruset som jag tack vare familj, vänner och andra omtänksamma människor samlade in 5000 kr till Cancerfonden.

Tjugohundrasexton var året då jag skrev högskoleprovet med en förhoppning om att bli antagen till socionomprogrammet. Jag gjorde mitt bästa resultat någonsin och blev antagen till programmet.

Tjugohundrasexton blev jag antagen till ledarutbildningen – Framtida Ledare vilken gett mig flera insikter om mig själv och vart jag är på väg. Det gav mig även vänner för livet och jag ser fram mot att följa mina kursare.

Tjugohundrasexton åkte jag och mamma till New York såsom vi gjort även tidigare. Vi njöt av staden och allt den har att ge för att inse att vi endast sett en bråkdel av allt som finns att uppleva. Vi besökte även Island under tjugofyra timmar.

Tjugohundrasexton var året då jag och Jonas firade tio år som gifta. Det var året som vi åkte på en kortsemester till Delsbo för att cykla dressin med goda vänner. Vi åkte även till min bror och sedan vidare till Oslo och Lillehammer. Vi åkte till Sundsvall för att se fotboll och till Malmö för att besöka Majas Cottage.

Tjugohundrasexton var året då jag hade som mål att genomföra 160 träningspass och slutade på 174. Jag tog hjälp av Lofsangruppen under fyra månader och även om sjukdom och motivation gjorde det lite trögt mot slutet är jag stolt att jag klarade mitt mål och mer därtill.

Tjugohundrasexton var året då jag såg Laleh, Anders Jansson, Magnus Betnér och Soran Ismail, Melodifestivalens deltävling i Gävle och vinnaren Frans, Måns Möller och Özz Nuyen. Jag älskar att fylla vardagen med glädje och att ha event att se fram till.

Tjugohundrasexton firade vi min mormor som fyllde 90 år!

Och när jag ser tillbaka på året som varit såhär, så var det inte så tokigt ändå. Jag har många fina minnen som jag fortsätter att bära med mig. Alla härliga dagar med barnen som vi tar med oss i framtiden. Mina vänner som stöttat mig när det varit tungt och de nya som jag lärt känna.

Jag ser fram mot fortsättningen, tjugohundrasjutton.