Livet är inte kronologiskt

Jag vet inte om Alex och Sigge kanske berör mig lite extra eftersom vi har växt upp under samma tidsperiod. Dessutom har Sigge bott i Akalla precis som jag själv så när han berättar om sin uppväxt ser jag platserna, jag vet precis vart han varit och jag har själv en relation till dem.

Jag känner igen mig i att komma tillbaka till platser från barndomen och den förhoppning som finns om att ta upp där man slutade, att minnen ska bli verklighet igen samtidigt som jag inser att det inte finns kvar, det liv som var då. Det är bara mitt minne. Jag ser platser där vi varit, pappa och jag, vi har varit där fysiskt tillsammans men nu är jag ensam kvar.

För ett år sedan skjutsade jag ofta min pappa till olika besök inom sjukvården. Det var lite besvärligt eftersom jag behövde springa från jobbet men jag uppskattade även tiden med pappa. Med mycket möda kom han in i bilen och satt bredvid mig när jag körde honom runt stan. Jag vill så gärna tillbaka till ett sådant tillfälle, att han ska sitta där igen. Att han ska finnas där men så gör han inte det. Det var i en annan tid, en annan ålder. Den kommer aldrig igen. Ena stunden finns han där och nästa är han borta. När jag kör till en plats där vi varit, när jag åker samma vägar som vi åkt är det en känsla av overklighet att vi faktiskt varit där tillsammans en gång, när jag nu är ensam.

Jag vet inte om döden blir svårare att greppa ju närmare den kommer. Eller ju äldre jag blir. Eller om pappa bara rycktes ifrån mig när jag kanske behövde honom som mest.

Jag vill inte imorgon

Imorgon är det ett år sedan jag vaknade upp i Italien, jag hade ställt klockan lite extra tidigt för att kunna njuta av soluppgången vid stranden och springa en vända längs strandkanten. Jag kände mig stark och jag kände mig svag. Men framförallt hade jag en pappa i livet.

Jag vill inte fira mer. Inte just nu. Det känns inte rätt, det känns inte viktigt. Jag vill mest att morgondagen ska vara en dag som alla andra.

 

Födelsedag

Jag vill inte fylla år i år. För det är som om jag går vidare och lämnar pappa kvar. Pappa blev 79 år, jag är född -79. Pappa dog när jag var/är 35 år, han var född -35. Jag tror mycket på samband och gemensamma nämnare och det var som om det skulle ske just då. Att det fanns en mening med att det blev just i år, innan han fyllt 80 och innan jag fyllt 36, som om siffrorna höll oss samman.

Sorgprocessen innebär bland annat att gå igenom alla högtider och dagar under ett år vilket kan vara smärtsamt och ja, det känns och kanske att just födelsedagen i år kommer att kännas lite extra tom och att pappa saknas. Även om jag inte varit hemma alla mina födelsedagar så har han alltid funnits där.

Sen är det nog så att hösten i sig kommer bli tung, i slutet av oktober är det ett år sedan pappas sista resa påbörjades. Det var då jag var med honom när han fick veta att cancern spridit sig. Jag höll hans hand som kändes tung och rädd. Några dagar senare skulle han påbörja cellgiftsbehandling och sen blev inget som det varit.

Bråkdels sekund

Det finns stunder, eller jag skulle nog kunna precisera det till bråkdels sekunder när jag exempelvis träffar mamma och hon ska berätta något och jag hinner tänka, nu berättar hon att pappa är död. Den där korta lilla stunden när hjärnan förträngt att han inte längre finns. Att det redan har hänt.

I slutet av pappas liv var det en pågående väntan på just det där samtalet. Jag vet att min bror uttryckte att han fick en klump i magen när jag ringde. Att ett samtal från mig kommer innebära ett tungt besked att vår pappa somnat in.

Likväl som jag vet att han är död likväl (vilket ord) kan den där bråkdels sekunden fylla mig med ångest över att det är nu jag ska få veta att han dött. Som om han var levande precis innan. Det är som att leva i en loop där tiden slår mot en om och om igen i hopp om att man någon gång ska förstå.

Jag har aldrig sett döden så komplicerad som nu. Jag har aldrig riktigt förstått vad den innebär och nu har den lämnat så många frågor och ett stort tomrum. Det känns som döden tog plats i mitt liv när pappa dog.

havet

Han fattas mig.

Jag var inte där

Om det är något som jag återkommande tänker på så är det att jag inte var där, där hos pappa när han tog sitt sista andetag. Vi läser ofta i dödsannonser om hur familjen fanns vid personens sida när han dog. Jag var dock inte där. Jag tänker, hade jag bara stannat två timmar till så hade han fått somna in när vi var där.

Den där sista dagen, första torsdagen i mars. Det rosslade från pappa när han andades och även om vi nog förstod att det var slutet så kändes det då som att han skulle kunna leva länge till. Som om han inte ville släppa taget.

Jag var sjuk då, hade influensa precis som mamma. Det var som om vi inte heller orkade, som om allt motstånd mot döden lagt sig och kroppen blev mottaglig för de sjukdomar som härjade. Vi åkte hem vid lunch och hade planerat åka tillbaka senare på eftermiddagen men samtalet kom innan, vid halv två hade pappa somnat in. Nästa gång vi kom dit fanns han inte mer. Och jag var inte där när han somnade in.

Möte med havet

Med året som varit kändes det enormt energigivande att komma bort, till älskade Cypern med värmen och solen som aldrig viker för eventuella moln. Att vara ledig och hemma är inte alls samma sak som att komma iväg och vara ledig någonannanstans. Jag tankar verkligen energi på Cypern, känner att jag blir ett bättre jag och lägger grunden för framtiden.

Pappa hade skrivit i den skiva med musik han önskat att vi skulle spela på hans begravning att när vi besöker havet ska vi kunna säga

Hej Bertil! Vi är här och har det bra, tänker på dig. 

Så på mornarna besökte jag havet, tog en stund för mig själv, hälsade på pappa och tänkte på alla fina minnen vi har från våra familjeresor till Cypern.

Pappa önskade att musik av Enya skulle spelas på begravningen så när jag sprang min morgonrunda vid soluppgången och Enyas låt carribean blue spelades visste jag för första gången att pappa är med mig. 

Lakan

Dottern hade haft ett lakan från mamma och pappa och när det nu var dags att byta det kunde jag fortfarande känna doften efter pappa så otroligt starkt. Den totala chocken och tomheten som uppstår i panikkänslan att jag snart aldrig mer kommer att känna hans doft. Pappa försvinner.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig.

Dagarna går. Det går inte en dag utan att han finns med mig i tanken. Jag vill ha honom nära mig hela tiden. Minnas min underbara pappa. Helst av allt önskar jag att jag fick ha honom här och att han fick vara frisk. Jag kan ofta känna att vi inte var klara med varandra. Det finns så mycket mer som jag vill prata med honom om. Så mycket mer som han behöver se och veta.

Jag saknar dig pappa.

Kramar

Jag kramade pappa, sa jag älskar dig och började gå mot dörren. Hans arm var utsträckt som om han ville att jag skulle stanna kvar. Han tittade mot mig och sa, jag önskar att jag hade kramat dig mer.

Jag vet vad han menade. Vi är så fulla av livet att vi glömmer bort det enklaste och kanske viktigaste vi har, varandra, vår familj. Att känna närhet och kärlek. Men pappa behöver inte ångra någonting. Även om han önskat att han skulle ha kramat mig mer, vet jag det. Jag vet hans kärlek. Jag har den inom mig.

Sista vilan

Min pappas önskan var att spridas i vatten och efter tillstånd från Länsstyrelsen har vi nu gjort det i samband med besök hos min bror som har båt och bor i ett vackert paradis. Vi hade en fin kväll tillsammans med familjen när vi åkte ut med båten och spred pappas aska i vattnet. Men jag var inte beredd på känslorna som skulle komma när vi två dagar senare skulle åka de 50 milen hem igen. Det kändes tungt att lämna kvar pappa där, nu är det verkligen definitivt. Tårarna rann sakta ner för mina kinder när bilen for fram genom landskapet, på väg bort. Det kändes inte som vi skulle hem utan bort från pappa.

Sista vilen

Jag har pratat med pappa i stort sett varje dag och nu är det så mycket jag vill berätta som jag aldrig kommer få säga till honom. När vi var nere hos min bror och på platser där pappa levt känns det märkligt att vara på mark som han varit på. Där han andats. Just nu känns saknaden kompakt och aldrig lättande. Jag försöker hitta fokus för livet och leva vidare i glädje och sorg.