Mitt eget krig

Det pågår ett krig här, mitt eget krig mot min kropp och jag är så trött på det. Jag vill bara kunna känna att det här är jag, jag är nöjd, jag är glad. Igår blev jag nästan förstörd när dottern (6 år) säger att hon har tjocka lår. Jag blir arg på mig själv över att hon uppenbarligen snappat upp att jag inte känner mig tillfreds även om jag tänker på att inte säga något i närheten av barnen. Men saken är, jag ska inte säga något överhuvudtaget. Så varför gör jag det? Varför fortsätter jag att plåga mig själv?

Jag vill förmedla att jag tränar för att vara stark, för att orka i vardagen och må bra. För det är ju verkligen det jag gör. Jag mår mycket bättre när jag tränar. Jag känner mig mer tillfreds med mig själv och träningen nu är inte överdriven.

Jag vill inte att min dotter ska gå igenom samma skit som jag gjort. Jag vill att hon ska vara stolt över sig själv och sin kropp oavsett hur hon är och ser ut. Mitt mål är att hon ska bli trygg och tycka om sig själv precis som hon är. Min älskade dotter, en av de finaste personerna i mitt liv. Hon ska inte behöva tänka på hur hon ser ut.

Slemmigt men mättande

Jag har en liten komiker till dotter. Hon är verkligen en liten underhållare och säger ofta roliga saker.

När vi var i Egypten 2013 och hade ätit middag en kväll satte hon sig tillrätta i stolen, klappade sig på magen och säger ”Slemmigt men mättande”. Misstänker att hon sett Lejonkungen några gånger för mycket.

Jag har tyvärr varit dålig på att skriva ner hennes små kommentarer som gör att jag och mannen tittar på varandra och tänker, hon är för härlig. Så underbart att vi får ta del av hennes funderingar och tankar.

Maktlösheten med sjuka barn

Vi har haft en riktigt jobbig vecka där frågorna varit betydligt många fler än svaren. På måndagkvällen drabbades Milton av magsmärtor, han mådde illa utan att kräkas och fick kramper i magen som kom stötvis och höll i sig en stund. Han fick stanna hemma på tisdagen och var rätt ok och vi tänkte att han kunde gå till skolan igen på onsdagen. På natten mot onsdagen blev han dock dålig och skrek av smärta, så vi bestämde att han fick vara hemma även på onsdagen. På kvällen blev smärtorna så intensiva igen att vi efter att ha pratat med 1177 bestämde att åka in till akuten. När vi väntar där träffar vi en klasskamrat till Milton och hans mamma. Frågar om vad som är fel och vi inser att grabbarna har precis samma symptom. Vi pratar lite löst om vad som kan ligga bakom deras magsmärtor och presenterar olika teorier för läkarna men dessvärre inget som stämmer vilket gör att man känner maktlöshet över att inte kunna hjälpa sitt barn. Milton får lämna blodprov som alla är bra och vi får med oss klyx hem mot förstoppning, vilket kändes totalt fel eftersom han inte varit det minsta förstoppad.

Milton på sjukhusMilton har lämnat blodprov och undrar om han får tillbaka sitt blod.

Natten mot torsdag blev rätt lugn trots allt och vi tror det kan bero på att Milton inte åt någon mat på kvällen. På torsdag var han fortsatt hemma från skolan med lättare magknip. Nätterna har varit värst och vid kontakt med andra mamman berättade hon att deras son fått diagnos körtelbuk efter ultraljud av magen. Googlade körtelbuk men kände att det var vissa parametrar som inte stämde, särskilt det om feber. Milton har inte haft någon feber under veckan.

Igårkväll hade Milton ohanterliga smärtor igen och när vi konsulterat 1177 och de stod helt rådvilla med vad det kunde vara bestämde vi oss för att på nytt besöka akuten. Denna gången fick vi lite bättre hjälp och Milton skulle få återkomma idag för ultraljud av magen och visst hittade de en svullen körtel. Förhoppningsvis är det på tillbakagång och vi är rekommenderade att inte servera stekt mat utan kokt mat som är snäll mot magen. Så körtelbuk behöver uppenbarligen inte innebära att man har feber. Påminner om när Lykke-Lie fick snuva i höften, det var också något jag aldrig hört talas om innan men när diagnosen väl presenterades för mig insåg jag hur vanligt det är.

Lindring har varit att ge Milton ipren, han fick en alvedon vid ett tillfälle som inte hade någon effekt och nu provar vi som sagt vidare med ”snäll” mat.

Kvitto på föräldraskap

Ibland känns det som kaos hemma, barnen skriker åt än det ena än det andra. Jag själv skriker i hopp om att de bättre ska förstå vad jag menar eller om det är något jag vill att de ska göra/inte göra. Att vara förälder är inte lätt och det finns många gånger jag undrar om jag gör rätt eller om jag förstör mina barn. Men så kommer de, ljusglimtarna som ger hopp om att vi faktiskt är de bästa föräldrarna vi kan vara för våra barn och att det vi pratar om kring vikten av att vara en god person, en medmänniska och att vara snäll mot andra faktiskt får fäste.

Sonen berättar om hur han vill hjälpa andra som inte har samma förutsättningar som han själv. Att det finns de som inte har det lika bra som honom och att man ska vara snäll.

Min sjuåring har förstått hur viktigt det är att vara en god människa och jag kommer fortsätta prata om vikten av att vara det och att vi ska hjälpa dem som inte har samma förutsättningar. Så, tänker jag att vi kan bygga ett fint och omtänksamt samhälle även i framtiden.

 

Det gyllene omslagspappret

Detta är en berättelse som jag haft i min mail sedan 2009. Tycker det är en fin men sorglig historia med en tänkvärd undermening så jag ville dela med mig.

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5-åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.

Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, ‘Den är till dig, Mamma.’

Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten. ‘Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?’

Hon hade tårar i sina ögon och sa, ‘Men, Mamma,det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.’

Mamman blev förkrossad.Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.

En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri. En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vännerna.Det finns inget mer värdefullare än detta.

När jag blev mamma

Idag är det sju år sedan jag blev mamma. Min son, min förstfödde fyller år och när jag tittar tillbaka på bilderna från förlossningen så känns det som igår samtidigt som jag inte längre har någon liten bebis utan en stor kille. Vi har en väldigt lugn kille, som är noggrann i det han gör och gärna ser att det ska vara rättvist. En typisk våg som jag själv.

Han håller som bäst på att lära sig läsa och jag tycker det är helt fantastiskt att han nu ska få upptäcka ännu en värld. Han har även börjat spela hockey och jag trodde nog aldrig att jag skulle bli en hockeymamma.

Milton nyfödd

Det är svårt att komma ihåg hur livet var innan barnen, de är en så självklar del av livet och jag verkligen älskar att vara mamma till just Milton och Lykke-Lie. Jag kommer ihåg när vi kom hem med Milton, han satt i babyskyddet i sin lilla bruna björndress och vi ställde in honom på hallgolvet och frågade oss vad vi skulle göra härnäst. Nu hade vi inte längre bara oss själva utan även ett barn att ta hand om men han blev en självklar del av familjen.

Jag älskar att vara mamma till Milton och jag hoppas han får ett fin födelsedag och ett fint år som sjuåring.

Vem vinner dagisracet?

Som så många andra så funderar jag på hur andra löser vardagsstressen med att hämta från dagis/skola, hem och laga mat och sedan allt annat som man vill hinna med, träning, städa, tvätta  och umgås med barnen. I Arbetarbladet går att läsa en artikel om just detta och något jag tycker är intressant är att de flesta jag pratar med undrar hur alla andra får ihop det. Så, hur gör ni som hämtar barnen tidigt?

Lykke-Lie vid tjärn

I aftonbladet har de också skrivit om denna hämtstress.

Själv försöker vi få ihop vardagen med att jag är på jobbet strax efter sex. Några dagar i veckan tar jag 30 minuters lunch och jag slutar jobbet vid kvart över tre, halv fyra och cyklar då hem, hämtar en bil och kan därefter åka och hämta barnen vilket brukar bli runt fyra, kvart över fyra.

Jag måste ofta övertyga mig själv om att mina barn inte har för långa dagar men likväl gnager det där samvetet om att man gärna vill hämta dem tidigare. Dock känns det för oss inte som ett alternativ att gå ner i tid, jag tycker vi förlorar för mycket pengar på det som såväl behövs för att vi ska kunna leva det liv vi lever.

Under sommaren så har vi sommartid på mitt arbete vilket innebär att vi arbetar en timme mindre och jag önskar så att det gällde året om, särskilt nu på hösten och vintern när det börjar bli mörkare också. En timme kanske verkar lite, men det gör stor skillnad för livskvalitén. Men vi fortsätter harva, ha dåligt samvete i onödan och stressa under helvetestimmen. Jag vet inte om det finns någon bra lösning?

Lägg ner den där jävla telefonen

Jag är böjd att hålla med och det är med inlägg som detta som vi påminns att det viktigaste vi har inte får den uppmärksamhet de behöver och ska ha. Barn måste vara vår första prioritering, hur kommer de annars att bli när de växer upp om deras förebilder sitter hängandes över telefoner dagarna i ända. Utvecklingen har gått snabbt och de sociala medierna har blivit en viktig del av våra liv, men vi kanske måste lära oss att det finns viktigare saker och framförallt små personer att rikta vår uppmärksamhet till.

Viktiga barn

Så, lägg ifrån dig telefonen och var med dina barn, så som du ville att dina föräldrar skulle vara med dig när du var liten.

Grottexpedition

Jag gillar, älskar att vara ute i naturen och finns det något mer spännande än att upptäcka nya platser. För någon vecka sedan läste jag tips om gratis aktiviteter att göra med sina barn och där fanns grottexpedition med så jag googlade på grottor i närområdet och hittade en jag tyckte kändes lämplig för en dagsutflykt med barnen.

På grottexpedition

Området var alldeles magiskt och det kändes lite trolskt när solens strålar kolliderade med dimman och daggen. Vi kikade in i några grottor men ska ärligheten fram så var det lite kusligt, särskilt då jag för ett antal år sedan såg en riktigt läskig film om en grupp kvinnor som fastnat i en grotta med en massa otäcka varelser, haha. Har fortfarande mardrömmar om den filmen, så läskiga filmer är inget för mig.

Till grottorna

I alla fall så var det en kort liten vandring upp till grottorna som ligger på eller vid Kungsberget, gick bra för både sjuåring och fyraåring. Hunden lyckades ramla ner för ca 3 meters klippa men som den terrier hon är verkar hon ha klarat fallet utan men, hon landade lyckligtvis mjukt. Men jag blev lite snopen när jag först såg henne i blåbärsriset och sen var hon helt plötsligt borta.

Det var många håligheter och grottor att kika in i och utanför fanns det möjlighet att grilla men idag blev det medhavd fika. Det var väldigt vackert att besöka denna plats nu på hösten.

Milton och Lykke-Lie

Vi hade en mysig liten utflykt och det är sådana här saker jag vill fylla mina dagar med. Det ger så oerhört mycket energi och glädje och det är härligt att umgås med barnen och få upptäcka världen med dem.

Att få ihop livet

Livet är hela tiden. Här och nu.

Jag får ofta frågan hur jag får ihop mina dagar. Många verkar tycka att jag lever ett hektiskt liv och ja, i veckorna är det mycket som ska klaffa och tider som ska stämma. För mig är det viktigt med rutiner och planering. Genom att planera dagarna så flyter de på betydligt mycket bättre och jag hinner ofta med det jag vill göra. Sedan är det mycket jag gärna skulle vilja göra men som jag får prioritera bort. Som jag sagt så många gånger förut är träningen viktigt för mig och då väljer jag exempelvis hellre att träna än att blogga, därav att det är tyst i bloggen i veckorna.

Idag har jag vilodag och då kan jag exempelvis passa på att sitta lite mer vid datorn och ta hand om bloggen och titta in i andra bloggar. Jag hade en tanke om att lägga ner bloggen helt men samtidigt är det inte helt lätt då min hemsida/blogg funnit med mig sedan 1999. Jag gillar den här ventilen och den är viktig för mig.

Det allra viktigaste är barnen. Vad vore livet utan dem. De skänker så mycket glädje och kärlek men även frustration och oro. Sedan barnen kom in i livet är fokus verkligen på dem, till och med min träning. Jag ser träningen som en viktig del för att jag ska må bra och orka vara en bra mamma och samtidigt att jag håller mig frisk och kan finnas för dem så länge som möjligt. Det gäller att lära sig fokusera på bitarna som är bra och ger energi för att orka med dagarna som blir livet.

Älskade barn

Ta hand om er! <3