….ordningen är återställd!
Vår kära elskling är äntligen hemma igen från New York och ska återfå sin blogg – jag hann inte skriva så himla mycket men jag är ändå stolt över de inläggen jag gjorde! Stolt eftersom jag var blogg-oskuld 😉
Tack för ni orkat läsa mitt trams – vem vet….jag kanske dyker upp här igen i någon form 🙂
Jag önskar alla snyggingar där ute en härligt svettig och träningsfylld vår
OVER AND OUT
//Ullis Gullis partypingla
För de första undrar jag om någon vet VARFÖR denna kvinna är med i programmet Svenska hollywoodfruar – har hon ens varit gift någon gång?!
Jag tycker hur som helst att hon är väldigt speciell och blir ständigt chockad över hennes sätt att hantera stackars dottern……ingen har väl missat hur hon kuskar runt med dottern Erika från talangtävling till talangtävling. Erika sjunger ständigt samma låtar iklädd prinsessklänning oavsett om de passar i tävlingen eller inte – tycker det är sååååå synd om henne!
Hur som helst så prenemuerar jag på hennes inlägg på Facebook för jag tycker som sagt att hon är chockerande osmart ibland 😉
En dag skrev hon följande inlägg:
Jag brukar aldrig kommentera utan bara läsa men det var massor av kommentarer på detta och en kommentar löd: 
Jag reagerade för jag tycker INTE man ska hänga ut andra för att framhäva själv…..
Så därför valde jag oxå att skriva en kommentar (den togs bort av Gunilla Persson så jag återskapar som jag minns det)
Jag tycker Maria Montazami är vacker i sitt läppstift, vackrare än dig faktiskt. Men jag tycker det inte spelar någon roll vad folk har för läppstift, huvudsaken att man själv trivs med det. Det är varken ditt eller vårt jobb att ha åsikter om det.
Jag antar att Gunilla Persson valde att ta bort denna kommentar då den inte passade in bland hennes ”åhh-va-vacker-du-är-Gunilla” kommentarer…. 😉
Längre ner bland kommentarerna så är detta skrivet av ett fans:
OBS: den som klickat på Gilla är så klart Gunilla Persson….
Blir lite lustigt med denna eftersom mitt inlägg är borta – sen är de skojigt att denna Cheyenne har åsikter om mig och verkar väldigt insatt i mitt liv 🙂
*Hahahahahaha* så roligt så man kan dö – MEN gott folk…..de e inte slut där! När jag loggade in på facebook så såg jag att jag fått ett meddelande – och inte vilket som helst utan från Gunilla Persson – the hollywoodwife!!
Visst är det kul – ska man tipsa Hänt Extra tro? Gunilla Persson trakasserar privatperson på facebook 😉
Är de inte lustigt så säg? 😀
Underbara Ulrica som dagen till ära firar födelsedag gästbloggar idag hos mig. Tusen tack för att du delar med dig och stort grattis på födelsedagen!
Jag skall våga mig på det något kontroversiella ämnet BARN. Att ha – eller inte ha – barn.
Jag blir snart 33 år. Bor i L-u-l-e-å, en norrlandskommun. Kom igen – varför har jag inte barn?! Jag har nog fått den frågan minst hundra gånger. Jag skall våga mig på att förklara det nu, en gång för alla.
Jag har alltid tyckt om barn. Och haft god hand med dem, faktiskt. De gillar mig 😉 Jag har inte haft någon naturlig koppling till små barn eftersom jag är yngst i syskonskaran och nästan yngst i hela släkten. Så det största som hänt mig i barnväg var när syrran fick barn 2002. Jag var då 23. Jag hade en del halvlånga förhållanden bakom mig men vi hade aldrig pratat barn. Däremot kom jag att ÄLSKA min systerson. Det som var oerhört skönt var att syrran lät mig vara med honom hur jag ville; jag provade mig fram och lärde mig själv. Så har hon alltid varit med sina barn.
I slutet av 2003 blev jag själv gravid. Och ville behålla barnet. Hela min kropp skrek BAAAARN. Däremot var inte min dåvarande kille redo. Vårt förhållande var inte redo, och vi gjorde abort. I samma period jobbade jag som personlig assistent till en 5-åring. Jag var med honom på dagis och blev således som en extrafröken där. Jag tog det som förklaring till varför jag ville ha barn – att jag där och då var så van att ha små barn runt mig.
Efter detta svarade jag konstant ”nej, jag vill inte ha barn”. Enklast så. Och det blev en sanning. Jag har inte velat ha barn, alls! Jag älskar mina syskonbarn (har idag fyra underbara syskonbarn ?) och är gärna med dem. Och jag gläds ofantligt med folk som blir gravida eller vill bli gravida. Jag är en sådan som vickar huvudet på sned och säger ”-ååååh” när jag ser ett spädbarn. Jag luktar gärna på dem, håller dem i famnen, är barnvakt, pussar på dem. Men jag har alltid försvaret ”nej, jag vill inte ha barn”. Och jag har stått för det. Jag har KÄNT det. Nej, jag vill inte ha barn. Barn är i vägen, de hämmar min vardag, det är för mycket ansvar, de fängslar mig minst 20 år, jag vill inte gå omkring gravid i nio månader – jag vill ABSOLUT inte vara mammaledig!
Dessutom har jag inte tyckt om folk som inte respekterat mitt beslut. Jag var gift i fem år, hade fast jobb och var frisk – självklart måste man ju ha barn! Eller? Tänk om det var så att jag och min dåvarande man försökte få barn men inte kunde. Tänk om vi gick till fertilitetskliniker och betalade dyra pengar; grät oss till sömns och förbannade orättvisan. Kunde DU veta det? Du som ”klagade” på att jag inte har barn. Att jag är ego. Jag såg inte att mamma var lika med livets fullkomlighet, vilket stör många. 2005 och 2011 gjorde vi abort. 2005 var jag inte redo pga studier & praktik – 2011 hade jag inga direkta ursäkter till att inte behålla det. Men jag fick en panikattack. Kanske första och enda, men det var fruktansvärt.
Och då visste jag. Mannen jag lever med är inte mannen i mitt liv. Jag, som älskar barn, skall inte behöva känna såhär. Få PANIK över tanken på att ha barn med honom. Han som är så bra, har så god hand om barn och är så barnkär. Jo, bra för någon annan. Men uppenbarligen inte för mig.
Nu vacklar jag plötsligt. Tanken på barn skrämmer mig inte längre. Jag vet att åren springer ifrån mig men jag vet också att jag aldrig varit i bättre form (både fysiskt och psykiskt) som jag är nu. Det finns en hel massa människor i världen som fått barn efter 33 års ålder. Visst? Jag har ännu inte gjort allt jag vill i livet men det är väl inte försent även fast man fått barn? Nu skräms jag plötsligt av tanken att jag skall bli fyrtio år och sörja att jag aldrig blev mamma.
…..ett par Vibram FiveFingers att träna i – tjoho va skojigt!
Både Annah och jag har länge velat ha ett par tåskor – de e superbra att ha när man kör
t ex kettlebells. Idag när vi är med på de passen kör vi i strumporna eller barfota 🙂 Det ska även gå väldigt bra att springa i dom…..jag är skeptisk……någon som provat de?
Såååå…..nu när vår elskling dragit till de stora landet i väst ska hon köpa ett par och så även åt mig – PUSS på dig Annah!
Jag gillar rosa och har nu hittat två fiiiiiina par i just rosa – så hoppas de finns att köpa!! Väntar med spänning 😉
Dessa skor finns att köpa på en affär här i Gävle och är dyra – men i NY så kostar de hälften som de gör här…….vilket är SKETABRA!
Är de någon som har erfarenhet av fivefingers? Vad tränar ni i
Jag är sedan ett år utrustad med en helt fantastisk liten rosa magisk manick – en insulinpump. Me <3 pumpen
Jag fick typ 1 diabetes när jag var ca 19 år så jag har haft diabetes i över halva mitt liv. Typ 1 innebär att jag saknar insulinproduktion i kroppen och det går inte att ”bota”.
Rätt ofta händer det att folk i min omgivning, t ex på jobbet läser en artikel i tidningen i stil med ’Kalle slutade äta fikabröd och är nu frisk från sin diabetes”……….och som ett brev på posten kommer de till mig och säger ”Åhh Ullis såg du vad som stod i tidningen – nu kan du bli frisk från diabetesen”
Näääääää de kan jag INTE för vi har inte samma sjukdom – vill jag skrika då! Personen i tidningen är en så kallad typ 2:a. Det går inte att jämföra typ 1 och typ 2 men de är svårt att veta om man inte är insatt. Dessa sjukdomar skiljer sig som benbrott och magsår ungefär…
Typ 2 – tidigare ”åldersdiabetes” – beror på att kroppens celler har minskad känslighet för insulin och att bukspottkörteln (kroppens egna insulinpump) ej kan producera tillräckligt. Denna typ är starkt kopplad till övervikt.
Typ 1 – tidigare ”ungdomsdiabetes” – beror på att kroppen inte länge kan producera insulin. Av någon anledning har de insulinproducerande betacellerna i bukspottskörteln dött. Man kan motionera och behöva ta mindre insulin men man är resten av livet beroende av injektioner.
Ja en kort beskrivning av vad diabetes är och min magniska rosa vän hjälper mig hantera detta.
Den funkar så att jag har lagt in ett schema i pumpen som berättar hur många enheter som jag ska ha under en viss tid på dygnet (basaldos) – detta sköts då per automatik. När jag ska äta måste jag själv trycka lite extra på en (bolusdos) – detta då de e svårt för pumpen att veta hur mycke jag behöver. Detta styrs av vad jag ska äta och om jag tränat precis innan ELLER ska träna strax inpå.
Träning påverkar nämligen diabetesen så att mitt blodsocker sjunker och då är det viktigt att jag inte tagit mycket i anslutning till ett pass.
Jag har alltid min pump kopplad till min kropp – när jag äter, sover, jobbar, tränar….ja alltid 😉 Förutom när jag duschar eller badar så klart! Jag behöver inte längre ta sprutor…
Livet som diabetiker har blvit otroligt mycke lättare sedan jag fick pumpen! Ska senare blogga lite om träning o diabetes – ska bara komma på nå bra att skriva 😉
En annan sak som är spännande med diabetes……..eller nä de får bli ett annat inlägg senare fram i mitt gästspel.
Har ni några pumpbeklädda vänner eller är ni en pumpbärare själv? Hur funkar den för dom/er?
/Ullis
De sa vår prins från Ockelbo under den välbesökta presskonferensen på Karolinska sjukhuset igår – och de kan man väl förstå. Alltså att känslorna är all over the place…
Alltså att föda barn och bli föräldrar är de konstigaste mest förvirrande och underbaraste som kan hända tycker jag. Själv kunde man åka hem, springa runt i stora t-shirtar och se bedrövlig ut – focusera på att vara mamma. Men sån tur har ju inte vår kronprinsessa och prins….tycker lite synd om dom och hoppas pressen lämnar dom ifred till en början åtminstone!
Nu väntar Sverige på namnet……läste detta på Aftonbladet och de låter som ett bra val 😉
Tjingeling folket /Ulrika 😛
Ja ska man tro min omgivning angränsar jag nog till det för jag tränar FÖR mycket enligt dom – men hur i hela friden är det möjligt?? Hur kan man träna för mycket?! Det är ju såååå galet roligt 😛
Ibland säger vår underbara tränare Linda att jag inte får komma på de passen jag bokat in mig på utan måste ha vilodag……hmmm……då har jag de eftersom jag VET att hon har koll. Min kompis Erik påstår att man ska vila 72 timmar mellan passet men HAAALLLÅÅÅÅ 72 timmar?!
Nääääää de går jag inte med på men en dag ibland kanske 😉
Min galet roliga träningsresa tillsammans med Annah började med en skadad hälkudde. Jag var en av alla hurtiga tjejer/killar som går runt runt o runt vår vackra stadsdel Sätra på kvällarna. Jag gick i snitt 8 km fem dagar i veckan och på helgen brukade jag ta en prommis till Valbo fram o tillbaka (ca 2,4 mil). Men en dag skadade jag hälen, vet inte hur de gick till men läkaren sa ”kraschad hälkudde” – de gjorde så fruktansvärt ont ibland så jag knappt tog mig till skrivaren på jobbet.
Jag visste att Annah tränade och att hon sökte efter roliga och annorlunda träning så jag drog iväg ett mejl till henne. Hon hade precis fått syn på Gävle Träningscenter som hade ”Tripudio” på sitt schema (studsmatteträning). En skonsam träningsform som jag kunde delta i trots skadan i foten och som dessutom var galet jobbig!
Vi gick ETT enda pass sen var vi frälsta i hela stället med de underbara tränarna Linda, Svenne, hunden Atla och framförallt de andra medlemmarna – kärlek vid första ögonkastet 😉
Här är en bild från vårt första träningspass
Det var efter de tripudiopasset vi ”flyttade” till vårt andra hem! Vi tränar nu massa roliga saker och favoritpassen just nu är XT/kettlebell och boxning.
Här är en bild från ett boxningspass
Vad tycker ni då, syns de någon skillnad på oss?
Min goa vän Annah är nu på väg till The Big Apple för att fira sin mamma som fyller år…….innan hon åkte så frågade hon om jag ville gästblogga här på Elsklingen. Jag fick TOK-panik! Jag har aldrig bloggat i hela mitt 40-åriga liv…
Sen är grejen att jag ”lider” av extrem prestationsångest och bland de värsta jag vet är att göra andra besvikna…..så att gästblogga åt kvinnan som gav bloggen ett ansikte är minst sagt ett prestationsångestladdat uppdrag!
Vad ska jag skriva blev min första fråga. Annah log och sa: ”De e bara skriva om träning, mat, hur de är att träna o leva med diabetes….ja om roliga saker”
MY GOOOOOOOD jag är inte rolig och definitivt inte intressant – ekade i min skalle!
Men….hon är ju inte bara snygg smart och vältränad vår kära Annah utan en fena på att övertala folk….
Så här är jag – den så kallade Amazonkvinnan – vare sig ni vill det eller inte 😉
Nu är jag snart på väg. Imorgon förmiddag går tåget mot Arlanda och ja, jag är ju ute i god tid.. Har inte packat än 😉 Så det börjar bli dags att sätta fart.
Ville bara påminna er om att kika in här under tiden jag är borta för bloggen kommer inte att vara helt tyst utan flera underbara personer som jag tycker mycket om kommer fylla den med ord.
Det kan hända att det dyker upp en mycket stark kvinna här under tiden jag är borta.
Amazonkvinnan kallad.
Amazonkvinnan lever och andas träning. Det har kommit att bli det bästa hon vet, ja nästan som en bästa vän. Men bästa träningsvännen är ju jag så frågan är hur hon ska överleva en hel vecka utan mig. Ni kan väl stötta henne när jag är i fjärran land.
