Vardagsliv – [el:sklingen]

Till toppen av Sverige – dag 1

De senaste året har det växt fram en önskan att göra något lite mer utmanande och eftersom naturen alltid fascinerat mig kändes det självklart att jag skulle delta på resan till Kebnekaise med Team Nordic Trail och Lofsangruppen. Jag anmälde mig på stört tidigare i våras och tog hjälp av en coach från Lofsangruppen att bygga upp min kropp för att klara detta äventyr. Jag började även träna med Team Nordic Trail här i Gävle.

För mig fanns det flera anledningar till resan förutom att uppleva den vackra naturen. Det var även en möjlighet till utmaning, att se vad min kropp klarar av trots de svårigheter jag står för med ett knä som är slitet. Den tredje anledningen var nog mer andlig. En känsla av att komma nära pappa. Om det finns en himmel så ville jag ta mig till Sveriges högsta topp och möta honom där.

Den 3 augusti tog jag mig så till Arlanda för färd upp till Kiruna och därifrån buss till Nikkaloukta där äventyret skulle börja på riktigt. Vi var nog alla lite nervösa och spända på vad som väntade.

För att ta oss till Kebnekaise fjällstation behövde vi först gå ca 5km, åka båt 6km och därefter gå ytterligare ca 8km. Det blev till att utmana sina rädslor på en gång när vi skulle passera en hängbro. Den gungade både upp och ner och i sidled.

När vi åkt båt tog jag och en annan tjej (Mia) följe och gick i rask takt mot fjällstationen. Det var trevligt att hitta någon att dela turen med och som samtidigt önskade gå i rask takt.

När vi kom fram till fjällstationen kom samtidigt gruppen som sprungit hela vägen (19 km)!! Verkligen en grym insats med tanke på hur mycket sten det var på vägen. Vi fick ett rum att dela med ytterligare fyra andra och kunde ta en liten snabbdusch innan säkerhetsgenomgången och därefter middag halv nio på kvällen. Samtidigt som det var skönt att vara framme var det lite nervöst inför vad som väntade på morgondagen. Jag hann nog tänka både en och två gånger på vad jag gett mig in på. En ledare beskrev Kebnekaise som en stor sten med massor av sten och med den bilden i huvudet gick jag för att försöka sova. Jag fick några timmars sömn innan jag vaknade vid två på natten och sedan vred och vände mig i sängen.

När jag kollade igenom bilderna från första dagen var det en bild som särskild fångade mig och gav mig en känsla av att pappa är med mig.

Jag tror verkligen att den mörka skuggan i vänstra hörnet är min skyddsängel. Även om det finns en naturlig förklaring så känns det fint att tänka att pappa var med.

Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

Näst sista resan

Det är ett år sedan vi på alla hjärtans dag åkte med bilen till havet. Du, jag och mamma. Jag visste inte då att det skulle vara sista gången du satt med mig i bilen även om jag förstod att slutet närmade sig. Men bara en vecka innan du dog sa du att du skulle komma igång med träningen igen och bli bra. För sådan var du. Du gav aldrig upp.

På vår tur ut till havet åkte vi sakta genom landskapet, jag tror idag att det var ditt sätt att ta farväl. Farväl av det du tyckte om, naturen som du älskade som kommit att betyda så mycket för mig med.

Linas matkasse

Tidpunkten för att skriva om min upplevelse för matkassen är kanske inte den bästa men jag tänker att det har faktiskt varit riktigt skönt att ha maten planerad när så mycket annat är kaos runtomkring.

Förra veckan fick vi prova Linas matkasse genom Buzzador.

Jag vet att jag kan snöa in på vissa maträtter och det jag gillar med matkassen har varit att få en liten kick att prova något nytt. Ibland när jag ska prova blir det annars något halvdant och jag ”safear” för att jag är lite rädd att det inte ska falla i smaken riktigt men jag har gjort rätter som faktiskt varit ljuvliga att äta och det var härligt att prova lite nya smaker. Tyvärr kan jag inte bjuda på proffsiga uppläggningar eller fräscha bilder men jag lovar, det har varit god mat.

Jag kommer absolut att välja en matkasse igen dock kommer vi prova andra leverantörer då vi vill kunna välja att exempelvis utesluta fläsk eftersom det var en rätt vi inte tillagade. Men det jag gillar med Linas matkasse är att vi fick bra råvaror, några var ekologiska, potatisen exempelvis. Det var fräscha varor och mycket mat. Exempelvis biffen räckte till mat för två dagar! Och jag kommer spara flera av recepten att laga till vid andra tillfällen så det känns som en bonus att ha lite nya recept till repertoaren.

Tack för att jag fick möjlighet att prova Linas matkasse!

Fuck cancer

I veckan följde jag med pappa till onkologen. När läkaren berättade att cancern spridit sig till skelettet tog jag hans hand, den kändes tung, som om hoppet rann ifrån honom. Hur hittar man styrka att fortsätta kämpa när cancern varit i ens grepp under tolv år. När smärtan finns i varje rörelse. Varje stund på dygnet. Det enda som finns kvar nu är cellgifter, för att bromsa upp det som sprider sig i hans kropp.

Behandlingen satte igång igår och inatt fick pappa åka ambulans till sjukhuset. Hjärtat slår inte riktigt som det ska och hans kropp har verkligen tagit stryk. Han håller modet uppe men smärtan lyser igenom.

Det är tungt nu. För oss alla.

Planerade matdagar

Jag har länge varit nyfiken att prova på detta med matkassar och genom Buzzador och Linas matkasse fick jag nu möjligheten att prova på en matkasse.

Jag gillar att laga mat men ofta blir detta samma gamla favoriter som man efter ett tag tröttnar på och det känns inte helt roligt att planera maten.

Igår fick vi hem en kasse med mat från Linas matkasse. Några dagar tidigare fick vi mejl om vilka maträtter den kommer innehålla samt vad vi behöver ha hemma för att kunna laga maten. De varor som man har hemma är sådant som oftast redan finns.

Matkassen levereras på måndagar mellan 17-22 så man bör ha sin middag planerad till måndagen eftersom den lite går bort om man nu inte vill laga något riktigt sent men det kanske inte riktigt passar om man har barn.

Min upplevelse är att man får mycket mat. Vi har nu beställt matkassen med mat för fem dagar och jag tycker att det är varierad mat där man även får möjlighet att prova nya saker.

Eftersom vi inte äter fläsk i vår familj (helt enkelt för att vi inte tycker om det) kommer vi byta ut fläsket mot kyckling istället. Det ska bli en spännande matvecka och jag hoppas på lite nya favoriter.

Mitt bästa jag

Jag sitter inte så mycket vid datorn nuförtiden, jag har omprioriterat i mitt liv och därav har bloggandet hamnat på is. Jag tänker dock fortfarande på att det är mycket jag vill skriva om samtidigt som tiden och orken inte har funnits till det. Efter att jag var sjukskriven i vintras på grund av stress blev det mer tydligt för mig att jag kommer inte orka leva livet om jag ska göra allt.

Det har varit ett rätt händelserikt år, kanske mest på det mentala planet samtidigt som jag känner att det är ett ständigt pågående arbete att jobba med sig själv, mentalt som fysiskt.
Jag har själv slutat följa och läsa bloggar för mitt mentala jag klarar inte av det. Det sätter så mycket idéer och press inom mig på hur jag ska vara, göra, se ut och stressen är ett faktum. Jag har blivit bättre på att se vad det är som får mig att må bra kontra vad som får mig att bli stressad.
Just nu jobbar jag tillsammans med Lofsangruppen för att skapa en helhet jag trivs med. Denna sommar har jag börjat om på noll när det kommer till träningen och jag känner verkligen hur vi bygger upp min kropp inifrån och ut. För mig handlar träning inte längre om att se bra ut naken utan jag vill ha en stark kropp som orkar med det liv jag vill leva. Mitt mål med träningen är att kunna gå i trappor utan att känna smärta. För ett år sedan hade jag skrattat åt ett sådant mål. Just nu känns det viktigare än någonsin att min kropp ska må bra, vara frisk och stark.

Jag tar en dag i taget. Livet är här och nu, ta vara på tiden.

Mitt smultronställe

När jag var barn älskade jag somrarna på landet, när jag var tonåring hatade jag att vi skulle åka dit. Som vuxen saknar jag det enormt och idag, nio år efter att det såldes till en helt underbar person var vi och hälsade på i mitt smultronställe igen.

Att återigen komma till landet efter alla år var underbart. Mycket har hänt under åren men känslan, lugnet och kärleken har verkligen bestått. Egentligen är det mäktigt vilken kraft en plats kan ha på hela ens person.

Nuvarande ägaren som tyvärr måste sälja paradiset är en person jag kände direkt för. Så härlig och genuin och jag hoppas det är början på en ny vänskap. Det känns fint att ha landet gemensamt för hon vet precis vilka känslor det ger.

Hon berättade att bekanta till henne hört vår förra hund Emmy tassa runt i huset och att det även finns andra andar där. Stället är magiskt och jag tvekar inte en stund på att Emmys och morfars själar fortfarande finns där. Det är paradiset.

Maktlösheten med sjuka barn

Vi har haft en riktigt jobbig vecka där frågorna varit betydligt många fler än svaren. På måndagkvällen drabbades Milton av magsmärtor, han mådde illa utan att kräkas och fick kramper i magen som kom stötvis och höll i sig en stund. Han fick stanna hemma på tisdagen och var rätt ok och vi tänkte att han kunde gå till skolan igen på onsdagen. På natten mot onsdagen blev han dock dålig och skrek av smärta, så vi bestämde att han fick vara hemma även på onsdagen. På kvällen blev smärtorna så intensiva igen att vi efter att ha pratat med 1177 bestämde att åka in till akuten. När vi väntar där träffar vi en klasskamrat till Milton och hans mamma. Frågar om vad som är fel och vi inser att grabbarna har precis samma symptom. Vi pratar lite löst om vad som kan ligga bakom deras magsmärtor och presenterar olika teorier för läkarna men dessvärre inget som stämmer vilket gör att man känner maktlöshet över att inte kunna hjälpa sitt barn. Milton får lämna blodprov som alla är bra och vi får med oss klyx hem mot förstoppning, vilket kändes totalt fel eftersom han inte varit det minsta förstoppad.

Milton har lämnat blodprov och undrar om han får tillbaka sitt blod.

Natten mot torsdag blev rätt lugn trots allt och vi tror det kan bero på att Milton inte åt någon mat på kvällen. På torsdag var han fortsatt hemma från skolan med lättare magknip. Nätterna har varit värst och vid kontakt med andra mamman berättade hon att deras son fått diagnos körtelbuk efter ultraljud av magen. Googlade körtelbuk men kände att det var vissa parametrar som inte stämde, särskilt det om feber. Milton har inte haft någon feber under veckan.

Igårkväll hade Milton ohanterliga smärtor igen och när vi konsulterat 1177 och de stod helt rådvilla med vad det kunde vara bestämde vi oss för att på nytt besöka akuten. Denna gången fick vi lite bättre hjälp och Milton skulle få återkomma idag för ultraljud av magen och visst hittade de en svullen körtel. Förhoppningsvis är det på tillbakagång och vi är rekommenderade att inte servera stekt mat utan kokt mat som är snäll mot magen. Så körtelbuk behöver uppenbarligen inte innebära att man har feber. Påminner om när Lykke-Lie fick snuva i höften, det var också något jag aldrig hört talas om innan men när diagnosen väl presenterades för mig insåg jag hur vanligt det är.

Lindring har varit att ge Milton ipren, han fick en alvedon vid ett tillfälle som inte hade någon effekt och nu provar vi som sagt vidare med ”snäll” mat.

Återuppstånden efter #bbc2014

I helgen var det äntligen dags, för Blogger Boot Camp 2014. Som introvert person kan man undra om det kan ge något att vara på ett event som är så extrovert och peppande men jag älskar att vara en del av Blogger Boot Camp. Jag får träffa personer som liksom jag älskar träning och hälsa.

Jag tycker det är så roligt att se hur glada alla är och hur träning skapar en gemenskap oavsett bakgrund och träningsnivå. Dessutom fick jag träffa flera återkommande bloggvänner som jag lärt känna genom åren och bloggandet.

I år åkte jag ner med min tränare från Gävle Träningscenter (http://blogg.gavletc.se/)som skulle hålla i passet xhoop. Vi hade en sisådär 25 rockringar med oss som gjorde att vi syntes väldigt bra där vi kryssade fram i Stockholmstrafiken.

På lördagsmorgon så snöade och blåste det horisontellt och ute i kylan lyckades vi klämma in alla rockringar och oss själva i en liten Prius som tog oss KTH-hallen, platsen för årets Blogger Boot Camp.

I omklädningsrummet fanns ett skåp med mitt namn och en grymt härlig goodiebag med produkter från bland annat Holistic, Superfruit, Casall, Dalblads och många fler.

Jag gjorde mig redo för första passet med Malin Ewerlöf Krepp som skulle gå igenom löpteknik. Jag har inte sprungit så mycket i år och var lite nervös över hur det skulle kännas i kroppen och självklart hamnar jag bredvid Malin vid uppvärmningen och medan det för henne var lätt som en plätt att föra ett samtal hade jag det lite mer kämpigt att kunna säga hela meningar. Men jag höll i och vi fick en bra genomgång av övningar som kan förbättra oss som löpare. Passet avslutades med intervaller till solen som kikade fram mellan molnen.

Det var en mycket positiv start på dagen och när vi kom tillbaka till KTH hallen fick vi snabba oss på med ombyte för fotografering. Inte helt lätt att byta kläder när man är svettig och dan.

När fotograferingen var klar hade jag bokat in mig på Casalls HIT pass, cirkelträning där vi fick prova på många av de redskap Casall har. Cirkelträning tycker jag är en rolig form och att göra det i en sal fylld med likasinnade var riktigt mäktigt.

Bild från uppochhoppa.se

Två timmar träning sätter sina spår och jag började redan känna att mina ben var trötta och knät ville inte riktigt fungera med mig så det blev till att bita ihop och göra så gott jag kunde när Lofsan presenterade sitt pass ”Walking bad”. Behöver kanske inte förtydliga att målet med passet var att vi ska ha det lite jobbigt med att gå efteråt.

Jag gjorde mitt bästa men blev lite sur på att min kropp inte riktigt klarade av alla övningar, dock lyckades Lofsan skapa ett pass som satt sina spår för redan på kvällen var det svårt att ta sig fram utan att se ut som otränade Agda 80 år.

Lunch var väldigt efterlängtat och gott att fylla på med en kalkon/pasta-sallad. Fick även tid att gå runt bland de utställare och sponsorer som var med. Jag passade på att köpa D-vitamin från Holistic som var grymt god och som alla i familjen gillar. Kunde även bubbla mig lite vatten hos sodastream.

Efter lunch och fortsatt smärta i framförallt benen var det premiär för KettleworX, gruppträning med kettlebells och det var ett fartfyllt pass som jag tror kommer komma lite mer till sin rätt om man inte kört tre pass innan. Det kändes iaf som bra allsidig träning.

Bild lånad från uppochhoppa.se

Fyra timmars träning gjorde att jag nu var galet slut och då passade verkligen meditiation med Anna Lindh som handen i handsken. En enormt rogivande och lugnande föreläsning där vi provade att meditera stående, sittande och liggande.

Efter att ha landat lite var det dags för sista passet som för min del var en föreläsning med Andreas Öhgren – Snabb, snygg och skadefri. (http://www.andreaspt.se/) Vilken aha-upplevelse han gav mig. Det fick mig att fundera mycket på hur min kropp hänger ihop och varför jag har så mycket problem med knäna vilket begränsar mig i vardagen men också i träningen.

På kvällen blev det lite mingel och utdelning av priser och sedan stupade jag och Linda i säng på hotellet. Dagen efter inledde vi med en kort promenad i ett vackert Stockholm för att sedan inta hotellets bubbelpool och bastu. Skönt för ömmande muskler.

Tusen tack, framförallt Sofia och Mela för ett återigen välordnat och roligt event!