Här är underverket Mille som får mig att smälta. Ett leende från honom får all världs jäklighet att försvinna till ingenting. Jag beter mig löjligt framför honom men det är det värt när man får detta förlösande leende som belöning.
Det är något underligt med att bli morfar, att ens egen dotter föder ett unikum som utan att prata kan sprida så mycket välbehag omkring sig bara genom att finnas till är i sig det största som kan hända, åtminstone mig. Det lyser kärlek, även om han nu inte förstår vad det är, omkring honom, ögonen ler av välbehag och ger signaler om att han gillar det han ser. Munnen och smilgroparna blir som lite grädde på moset och han kom tillvärlden för att bli älskad och att älska tillbaka. Hans ögon lyser av en inre illmarighet och styrka och kanske tankar om att snart kan jag omsätta mina tankar till att praktiskt kunna ge tillbaka av allt det positiva som ges till mig.
Att bli morfar känns som att bli hel på något vis. Jag lever vidare i Mille och kan överhuvudtaget inte tänka mig en bättre överlevnad.
Han är renheten, osjälviskheten och godheten i opåverkat stadium och jag hoppas innerligt att ingen skall få möjlighet att förstöra dessa egenskaper.
En mycket stolt morfar
