Min dator är på hälsohem. Jag hoppas att den kommer tillbaka med nya friska tag och framförallt hoppas jag att den kommer tillbaka snart. Det känns liksom inte så skoj att skriva och uppdatera nu. Men en kort liten resumé kan jag ju ge.

Kärleken övervinner allt. Den åker runt runt i en bergodalbana och ibland är man uppe på höga toppar och ibland nere i djupa dalar. Vi är på väg upp, sakta men säkert och det känns bra. Jag börjar känna mig starkare och piggare.

Vi har varit på första föräldrasamtalet på dagis och vi kan inte annat än bli stolt som två tuppar över vår lilla kyckling. Han är en så oerhörd källa till glädje och kärlek. Personalen konstaterade dessutom att vår lilleman verkar vara lite skelögd på ena ögat, framträder framförallt vid trötthet. Inget vi märkt av så det kan inte vara så mycket. Kommer ta upp det vid nästa BVC besök när han är runt 18 månader. De berättade även att Milton är hänsynsfull mot de andra barnen när de sovit middag. Då går han upp och knackar lite försynt på dörren så att någon fröken kan släppa ut honom. Hur gulligt är inte det på en skala

Han fortsätter att sova gott på nätterna också. Vaknar han till somnar han med största sannolikhet om helt själv. Nu har jag till och med så lyxigt att jag kan gå upp någon timme innan honom och göra mig iordning och sen får jag gå och väcka honom. Trodde aldrig dessa dagar skulle komma!

Jag saknar att följa mina favoritbloggar som jag gjort förut. Men snart kommer jag tillbaka. I promise! Kram till alla som inte glömt bort mig =)