Nu har jag faktiskt ringt ännu en gång om datorn och de rekommenderade att jag skulle återkomma om någon månad igen eftersom de har så lång väntetid på lagning av bärbara datorer. Så då gör jag så. Behåller datorn här hemma så länge och så ska jag ringa och klaga samt begära lite kompensation.

Tänkte att jag skulle skriva en liten uppdatering om vovven. Just nu mår hon inte så bra. Hon verkar deprimerad, fiser illa och luktar lite unket. Hon har precis löpt dessutom, troligtvis därifrån fisarna och lukten kommer. Hon är inte alls förtjust i sin lillhusse och håller sig därför på behörigt avstånd. Det är lite ledsamt att hon verkar så nere. Har inte haft samma tid och ork att lägga på henne som förut. Ni som har hund, hur har era som fyrfota vänner reagerat på ytterligare en familjemedlem?

Jag har planer på att senare i vår skaffa en ny mobil och ett nytt mobilabonnemang. Berättar för mannen att ”jag funderar på att välja tre” varpå mannen utbrister ”räcker det inte med en”..

Idag slog jag äntligen slag i saken och tog cykeln till jobbet. Har tänkt på att göra det ett tag men nu när det var plusgrader var det bara att snöra på sig hjälmen och trampa iväg på de två hjulen. Det gick bra och var inte alls så halt som jag först trott.

Okej, nu blir jag galen! Det är något missljud i datorn som inte var där innan. Varje gång jag skriver låter det som om något hoppar i kring för att driva mig till vansinne. Bara att ta kontakt med Atea igen. Suck!!!

Usch, det hugger till lite extra i magen när jag läste om ännu en skolmassaker nu.  Speciellt när det utspelat sig i Chicago, där jag bodde ett år när jag arbetade som au pair. När något händer på platser man har anknytning till påverkar man på ett helt annat sätt. Det blir så mycket mer verkligt, även att alla andra skolskjutningar också är verkliga i allra högsta grad.

Hur som är det oehört tragiskt att det fortsätter ske.

Håll i er för nu har jag nyheter. Idag ringde jag återigen Atea för att beklaga mig lite över väntetiden för att få tillbaka datorn. Mannen jag pratade med kunde dock konstatera att den var lagad och på väg hem till mig. Fick till och med ett försändelsenummer.
Några timmar senare ringer det på dörren och en kille med fina gener står utanför och meddelar att han har en dator att leverera. Jag gör en liten kråka på hans manick medan han tittar på mig uppifrån och ner och för sig själv säkerligen konstaterar att ”vilka fula kläder hon har och gisses vilket finnigt ansikte, barn har hon också” för att sedan förskräckt tänka ”bara inte min tjej ser ut sådär när vi fått barn”, allt medan jag för mig själv repeterar ”titta inte på finnen”.

Killen avlägsnar sig och jag har ett paket hemma som när jag öppnar det innehåller min dator. Det märks att den varit på hälsohem för den luktar till och med ny igen. De måste städat bort alla smulor som trillat ner under året som gått. Nu ska vi bara installera lite fiffiga saker som trådlös anslutning, firefox och andra bra att ha program. Sen ska jag ladda över bilder och fixa in lite bilder på lille elsklingen i bloggen.

Vem röstade på Christer i Mello? Var det alltså någon som tyckte hans pinsamma låt var bra? Eller ska vi satsa på att sämst låt vinner Eurofinalen.

Igår och även idag har vi utbildning på jobbet. Vi är på en föreläsning med en Chicagoman som heter Scott Miller. Han föreläser om att alla behandlingsmetoder är lika bra och att resultatet snarare beror på andra faktorer såsom att klienten och hjälparen får en relation.

Jag har varit på många bra föreläsningar men den här är verkligen helt otrolig. Han kör nästan stand-up comedy om ett rätt allvarligt ämne. Ser verkligen fram mot dagen idag också.

Annars kan jag ju alltid berätta att vi faktiskt börjat träna nu. I onsdags var vi på Step och jag lyckades med konststycket att ramla pladask på brädan. Var nog uppe på en microsekund igen och undrade hur många som såg mitt fall. Varför är det så?