Är det inte typiskt att jag hela veckan, nej faktiskt hela månaden haft koll på att den 29 mars har mannen namnsdag och därmed har jag tänkt att jag ska minsann ska komma ihåg att gratulera. Morgonen den 29 mars kommer och jag bestämmer mig för att göra lite goda scones till frukosten. Fyller dem med soltorkade tomater och fetaost eftersom jag vet att mannen tycker om detta. Vi äter frukost i godan ro och umgås därefter hela familjen. Sen kommer min mamma över en sväng, mannens svärmor med andra ord och gratulerar mannen. Ni vet känslan när någon ringer och inte riktigt presenterar sig och hjärnan går på högvarv för att inte avslöja att man inte kommer på vem det är medan man försöker lista ut vem man faktiskt pratar med. Ja, ungefär den känslan hade jag över gratulationen till mannen. Det kändes som en evighet men tog nog bara några sekunder innan jag insåg vad gratulationen avsåg. Mannens namnsdag!
Jag försöker lite snyggt (?) rädda min miss och utbrister:

-Det var ju därför jag bakade scones (och ler ett snett leende).

Var och tränade igår igen. Det blev ett litet uppehåll på tre veckor, dessvärre. Men nu måste vi köra på om vi ska se någorlunda smäckra ut till beach 2008. Skrev ju tidigare (eller om jag tänkte eftersom jag inte hittar inlägget) om att jag snarare gått upp i vikt sedan jag började träna och det är INTE muskler jag gått upp. Alla dessa sötsaker som jag tror mig kunna äta bara för att jag tränar måste uppenbarligen sätta sig någonstans. I alla fall så försöker jag vara duktig och dra ner på sötsakerna och annat som lägger sig som en krans runt magen. Men ibland kan jag bara inte motstå och är det då inte typiskt att någon hittar ens tillfälliga svacka.

Min vän Skånetösen har pratat sig väldigt varm om serien Dexter så till slut var jag själv tvungen att kolla in vad det är för något och nu måste jag säga att jag är helt såld. För er som inte sett serien handlar det om Dexter som lever lite av ett dubbelliv. Han arbetar inom polisen som rättstekniker, expert på blod samtidigt som han är en seriemördare som dödar människor som “förtjänar” att dö. Låter kanske inte så bra, men serien är beroendeframkallande.

Har du sett Dexter, vad tycker i sådana fall du om serien?

Centern har tagit upp frågan om att barnbidraget borde inkomstprövas. De ger som anledning att det anses orättvist att höginkomsttagare kan sätta undan pengar till sina barn medan låginkomsttagare är beroende av pengarna.

Vår familj är absolut inte några höginkomsttagare men vi har ändå valt att spara undan bidraget eftersom vi anser att det är Miltons pengar. De är till för att ge honom en trygg och bra start i livet. Vi har samtidigt sagt att behöver vi införskaffa exempelvis cykel och andra dyrare inköp till Milton kan barnbidraget vara användbart för detta syfte.

Skulle gränsen dras vid 20 000 kr i månaden är det kanske mer lönt att gå ner i tid och få barnbidraget. Det är tvärtemot den politik som förs nu att befolkningen ska arbeta mer.

Låt barnbidraget vara kvar. Det är till för barnen.

Idag gick diskmaskinen sönder och bland det tråkigaste jag vet är att diska så nu börjar jakten på en ny. Eftersom alla andra vitvaror vi har är i rostfritt tycker jag det skulle passa bäst med en diskmaskin i rostfritt också. Köket är det vi närmast kommer fixa iordning. Vi vill lacka om luckorna, måla taket och väggen och byta bänkskiva. Men först blir det alltså diskmaskin.

Ovan bild är tagen runt jul men är en liten inblick i vårat kök. De fina ljusstakarna har vi fått från Kicki (fd hallonbloggen) och de kommer från countrybymail  countrystyle.

Vid ett på natten den åttonde oktober startade värkarna, de kom med ungefär sju minuters mellanrum och jag tänkte att äntligen är det på gång. Dock var de väldigt oregelbundna och under dagen sedan trappade de av.
När värkarna fortfarande pinade mig på kvällen tog jag kontakt med förlossningen och enligt dem kunde jag komma in och få en sovdos vilket innebar att jag fick massa tabletter för att ta bort oriktiga värkar men skulle det vara på gång på riktigt skulle värkarna komma tillbaka. Då hade jag haft värkar i ungefär tjugo timmar och började bli väldigt trött eftersom jag natten innan inte sovit så mycket.
Klockan tio på kvällen den åttonde oktober var vi inne på förlossningen, blev kopplad till en ctg kurva som registrerade värkarna som nu kom väldigt glest men dock jobbiga.

Hemma igen somnade jag vid elva för att sedan vakna upp tre timmar senare den nionde oktober vid tre och nu hade jag värkar igen. Förstod då att pinvärkarna var över och att det nog skulle sätta igång på riktigt. De första värkarna klockade jag med 10 minuters mellanrum. Under morgontimmarna var de nere på fem minuter. Jonas åkte då iväg till bil-verkstaden för att få airbagen urkopplad. När Jonas kom tillbaka vid nio gjorde vi oss iordning för att träffa vår barnmorska, vi hade sedan tidigare en tid inbokad hos henne kvart över tio den nionde oktober ifall jag skulle gå över tiden, vilket jag nu gjort. Värkarna kom med tre minuters mellanrum men vi var fortfarande tveksamma om det var på riktigt med tanke på pinvärkarna dagen innan. Vi tänkte även att barnmorskan kanske kunde hjälpa oss avgöra om det var på gång.
Barnmorskan frågade om jag ville väga mig när vi kom dit, jag sa att det klarar jag inte av, har sådana värkar. Jag orkade alltså inte ens gå upp på en liten våg!
Hon kollade måtten på magen, barnets hjärtljud och tog även ett blodtryck. Jag har under hela graviditeten haft väldigt lågt blodtryck men nu var det för första gången lite högre än vanligt men absolut inte högt. Barnmorskan tyckte att jag skulle åka hem och ta ett bad och se om värkarna fortsatte. Visst tänkte vi, hon vet ju säkert bäst.
Väl hemma vid kvart i elva tappade Jonas upp ett bad åt mig. Värkarna kom fortfarande väldigt intensivt och halv tolv kände jag att nu klarar jag inte av detta mera och bad Jonas ringa förlossningen. De sa att jag kunde komma in så småningom. Jag sa till Jonas att vi åker NU och kände hur jag nästintill ville krysta. Jonas fick hjälpa mig på med torra kläder och så åkte vi. Värkarna var vid detta tillfälle så jobbiga att jag fick ur mig att vi skiter i strumporna, så jag stack fötterna i skorna och strumporna lämnades hemma. Skickade iväg ett sms till några personer vid kvart i tolv, när vi satt i bilen att vi var på väg till förlossningen, men inte ens då var jag säker på att vi skulle få barn snart.
Tolv kom vi fram, Jonas åkte och parkerade bilen medan jag tog mig upp till förlossningen, blev hänvisad till ett undersökningsrum/mottagningsrum. Väl där fick jag världens värk och var helt ensam. Kunde inte ens ta mig till att trycka på signalknappen efter en barnmorska men precis i slutet av värken kom Jonas och en barnmorska in och jag kände mig helt panikslagen och sa att jag ville krysta. Hon bad mig lägga mig på britsen för att kunna känna efter om jag var öppen. Barnmorskan blev allt lite förvånad när det visade sig att jag var nästintill helt öppen, bara en liten kant kvar så jag fick direkt flytta mig till ett förlossningsrum, det sista de hade just då. Vid undersökningen hade jag fått ta av mig byxorna och nu var jag tvungen att sätta på mig dessa igen vilket kändes som ett enormt projekt. Frågade till och med barnmorskan om jag kunde gå utan byxor men det tyckte hon inte, så jag fick krångla på mig dessa. De satt inte så snyggt när jag vankade till förlossningsrummet. Vid denna tidpunkt var jag totalt slut och längtade efter lustgas och ryggbedövning men något sådant kunde jag inte alls få nu.

Eftersom vattnet inte gått ännu fick de ta hål på detta och som det forsade. Det var sådant tryck och så mycket att det skvätte ner längs hela benen, men det var väldigt fint och bra tyckte barnmorskan.
Jag var väldigt trött när jag kom in på förlossningen och jag hade lite svårt att greppa att jag skulle börja krysta så snart och dessutom inte hade fått någon smärtlindring. Detta gjorde nog att mina krystvärkar var väldigt svaga så jag fick dropp för att förstärka dem. Vid två tiden hade de skiftbyte och en annan barnmorska samt sköterska tog då över. Hon fick mig att byta ställning lite oftare på grund av att barnets allmäntillstånd var lite påverkat och det pratades även om sugklocka. Min skräck med förlossningen har varit just sugklockan så jag antar att pratet om detta gav mig lite extra krafter för det kändes som jag orkade ta i mer. När barnmorskan även sa att vi nog skulle ha ett barn innan klockan tre såg jag även slutet på denna pina.

14:44 den nionde oktober kom han så, lille Milton. Det var verkligen helt överväldigande och jag hade svårt att greppa att han som levt i min mage nu faktiskt fanns ute i världen. Jonas klippte navelsträngen och lille killen lades upp på mitt bröst. Han vägde 3588 g, var 51 cm lång och alldeles perfekt.

Jag hade lyckligtvis inte spruckit något utvändigt utan behövde bara två stygn invändigt, men detta brydde jag mig mindre om vid tillfället.
Vi fick fika efter förlossningen och vissa brukar ju nämna detta som den godaste mackan de någonsin ätit, men jag tyckte bara min bara var torr utan hade mer ögonen för annat.

[tags]Förlossning[/tags]

Idag passade vi på att gå ut och njuta av det fina vintervädret. Hur mycket jag än längtar efter våren måste jag erkänna att det är väldigt fint ute nu och allra helst när solen skiner från en klarblå himmel.

Det verkar som att Miltons separationsfas börjar gå över. Nu fungerar nattningsrutinerna som förut och han somnar i stort sett på stört efter att han druckit vällingen. Dock har han en tendens att vakna runt fem på morgonen och det är ingen tid som vi föräldrar vill gå upp på. Brukar kunna få honom att somna om till sex i alla fall.

Nu bubblar det verkligen ord mest hela tiden ur Milton. De senaste orden han försökt säga på sitt eget lilla vis förstås är: klocka, ett-två-tre, morfar (gissa om mormor är avundsjuk), pannkaka (betoningen ligger dock på kaka och pann är mer någon lång harang av mummel), äpple, banan och säkert en massa andra ord jag nu inte kommer på. Men det är verkligen spännande och roligt att höra hur mycket han snappat upp och faktiskt försöker säga.

Det finns en del bloggare som figurerat flitigt i mediadrevet den senaste tiden. En av dem är blondinbella vars blogg jag var tvungen att spana in. Dock blev jag inte alltför imponerad. Kanske för att som Tobias Persson skriver på expressen att vara ett föredöme för andra tjejer handlar om mer än bara det yttre vilket till största delen blondinbellas blogg handlar om.

Jag tog ju för ett tag sedan upp detta om vad man lämnar ut på en blogg och att det mestadels är det positiva i livet som framhävs. Själv försöker jag ge en nyanserad bild av min vardag men självklart skriver jag inte om de allra djupaste dalarna eller högsta topparna utan mer om det som hamnar däremellan.

Åse skrev till mig att kanske det allra viktigaste är att man är sann i det man skriver och att hur det uppfattas av andra är mindre viktigt. Dock tycker jag att om man väljer att blogga för att “få upp tjejers dåliga självförtroende och självkänsla” som blondinbella uttryckt att hon gör, bör bloggen nog vara mer nyanserad. Jag tror att det finns många som följer bloggar som kanske själv mår dåligt och har just dålig självkänsla och inte “förstår” att bakom den perfekta fasaden finns det säkert dalar även för den som skriver en “picture perfect blogg”.

Själv hoppas jag att jag uppfattas som nyanserad för de som läser här. Kanske i mångt och mycket för att det kan vara skönt att veta att man inte är ensam när allt känns eländigt.

Sen håller jag med Åse, Caroline och många andra som skrev till mig efter det förra inlägget.  Det mest privata delar man allra helst med familj och vänner IRL.

Nu när jag äntligen har ett ftp program passade jag på att ladda upp ett nytt tema. Så om sidan ser lite konstig ut kan det behövas en uppdatering så ska nog allt trilla på plats.