Milton har varit sjuk under en rätt lång period nu. Han blev feberfri några få dagar innan den kom smygande tillbaka. Idag kände jag dock att min lilla fågelunge behöver hjälp på traven att bli frisk. Under snart två veckors tid har han ätit väldigt minimalt med mat och för någon som redan var liten och åt dåligt gör ingen mat att man blir ännu mindre och sämre. Så idag var vi åter till läkaren och vid en kik i öronen konstaterade hon att de var väldigt välfyllda med vax och svårt att se något. När hon kände utanpå örat så reagerade Milton starkt. Även halsen var väldigt röd och svullen så det blir en penicillinbehandling för lilleman. Och penicillinet var inte det lättaste att få i honom. Jag hade mer på mig än i Milton ett tag. Men skam den som ger sig.

Jag blev verkligen berörd och ledsen av att se Milton så dålig idag. Hade väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka. Nu hoppas jag att han snabbt blir frisk och får vara frisk.

Man försöker alltid vara stark inför sina barn, men idag klarade jag inte det. Jag antar att det finns någon gräns för hur mycket  man orkar hålla oro och tårar inom sig. Jag vet inte riktigt hur Milton uppfattade att jag var ledsen. Jag visste inte riktigt om jag skulle säga något om varför jag grät.