Älskade dotter

Vår charmiga trollunge är ett knippe med massor av energi. På dagarna far hon runt i 190 och ska prova och göra allt. Vi har fullt sjå att hänga med i svängarna. Hon räknar ofta och gärna (åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton) innan hon börjar om på åtta igen. Det är inte helt lätt att förstå alla ord som kommer farande men efter några förslag brukar vi oftast förstå och då är det ju alldeles självklart vad hon menat.

Lykke-Lie är en envis men väldigt kavat tjej som vet vad hon vill och som blir förnärmad om man säger till henne. Då brukar hon spela lite sur vilket är så charmigt att man inte kan annat än le.

Det är en riktigt gosig tjej vi har som efter badet ropar att hon vill gosa eller borrar in ansiktet i halsen på oss och kramar om oss hårt. Tänk att lyckan kom till oss. Kärleken för detta lilla charmtroll är oändligt.

Om att ge

Jag känner mig lite illa till mods. Det tynger mig lite extra i hjärtat när jag får höra en mamma berätta att hon inte anser sig haft råd att köpa julklappar till sitt barn någon jul. Jag blir lite extra berörd av att hon tycker jag varit en så viktig kontakt i hennes liv att hon ger mig en blomma för att önska god jul.

Jag tänker på denna hysteri som är kring julen och att köpa köpa köpa och jag möter dem varje dag, dem som inte har råd. Det gör lite extra ont när vi diskuterar hur barn kan vara, hur är det att komma tillbaka efter jullovet och det ska jämföras julklappar, vem fick mest, vem fick dyrast när det finns barn som inte fått något alls.

Så jag hoppas, att alla som läser detta, tänker på dem som inte har det så bra och kanske att ni kan avvara något paket till dem. För det är ju det julen handlar om, att ge.

Tro

Idag ska jag skriva något kort om tro. Jag tror på mycket men kanske inte tro i den bemärkelse man först tänker. Jag tror på människor, jag tror på mig själv. Jag vill tro på att vi alla kan göra en skillnad om vi bara försöker och anstränger oss.

Jag tror på nåt som kallas kärlek

Jag tror det är så att kärleken är den största tron. Vad tror du?

Min första kärlek

Det här var inte lätt.

Min första kärlek…var det när jag hemma i köket i Akalla som 6-åring förkunnade för min pappa att jag minsann skulle gifta mig med honom?

Eller var det när vi hämtade hem vår första hund Emmy och jag var upp över öronen förälskad i denna lilla söta hund som skänkte så mycket glädje till familjen?

Eller var min första kärlek när jag som 11 åring dansade tryckare med en kille i klassen och han frågade chans på mig för att en kvart senare göra slut?

Kanske att min första kärlek var under gymnasiet, vi blev tillsammans på en blinddate och cyklade kors och tvärs över stan för att vara med varandra.

Jag tror min första kärlek är mannen jag lever med nu. Han med stort H som jag valde att gifta mig med, få barn med och dela livet med.

Mofars historia

Är det något som jag är så enormt glad att kunna spara till mina barn är det den berättelse min pappa skrivit om sitt liv till Milton och Lykke-Lie.

Det är även roligt för mig att kunna läsa om hans liv och allt han varit med om. Jag hoppas att jag på ålderns höst kan göra något liknande för mina framtida barnbarn. Tänker att det är något väldigt intressant och fint att spara för framtida generationer.

Boken är gjord hos Solentro och jag tycker kvalitén är bra och framförallt, ett underbart minne!

10 månader

Idag blir lilla sötisen 10 månader och jag undrar som alltid vart tiden tar vägen?

Lykke-Lie har verkligen berikat våra liv. Vi har fått en glad, lycklig och lugn liten tjej. Det märks att det händer mycket i utvecklingen nu. Från att mest suttit stilla på samma plats försöker hon röra mer på sig nu. Även om hon inte riktigt kan krypa än (på god väg dock) så lyckas hon snurra runt hit och dit och förflytta sig. Hasa bakåt är i alla fall inga problem och när det väl tar stopp kan vår Lykkeliten bli riktigt arg.

Det är ett litet matvrak vi har också. Jag förundras verkligen över hur mycket mat som kan gå i en så liten kropp, eller ja, liten och liten, hon är ju rätt rund. På BVC kom de fram till att hon nu väger 10,3 kg och är 70 cm lång (ca 400 g mer än Milton när han var lika gammal och 4 cm kortare än honom).

Hon har börjat ge oss pussar lite smått, finns det något mysigare än blöta bebispussar! Hon sitter gärna och plockar med saker och när jag gav henne en docka för någon vecka sedan var hon väldigt fascinerad av dockans ögon. Annars tror jag hon kommer bli en pojkflicka och gilla bilar som storebror för oj vad hon spanar när vi är ute på promenad.

Tvåsam

Nu är det inte många dagar kvar som ensamstående. Imorgon natt (natten mot lördag) beräknas mannen komma hem igen efter två veckor i Ungern. Samtidigt som jag saknat honom oerhört mycket känns det nyttigt att få vara själv en stund också. Jag kan känna att jag blir lite mer effektiv när jag är själv och måste hålla ställningarna. När båda är hemma kan det nog lätt bli så att man förlitar sig på den andre att fixa och ordna.

Hur som är han väldigt saknad och väl hemma kommer det vara full fart med gemensamma projekt och äventyr med barnen.