Jag var inte där

Om det är något som jag återkommande tänker på så är det att jag inte var där, där hos pappa när han tog sitt sista andetag. Vi läser ofta i dödsannonser om hur familjen fanns vid personens sida när han dog. Jag var dock inte där. Jag tänker, hade jag bara stannat två timmar till så hade han fått somna in när vi var där.

Den där sista dagen, första torsdagen i mars. Det rosslade från pappa när han andades och även om vi nog förstod att det var slutet så kändes det då som att han skulle kunna leva länge till. Som om han inte ville släppa taget.

Jag var sjuk då, hade influensa precis som mamma. Det var som om vi inte heller orkade, som om allt motstånd mot döden lagt sig och kroppen blev mottaglig för de sjukdomar som härjade. Vi åkte hem vid lunch och hade planerat åka tillbaka senare på eftermiddagen men samtalet kom innan, vid halv två hade pappa somnat in. Nästa gång vi kom dit fanns han inte mer. Och jag var inte där när han somnade in.

Möte med havet

Med året som varit kändes det enormt energigivande att komma bort, till älskade Cypern med värmen och solen som aldrig viker för eventuella moln. Att vara ledig och hemma är inte alls samma sak som att komma iväg och vara ledig någonannanstans. Jag tankar verkligen energi på Cypern, känner att jag blir ett bättre jag och lägger grunden för framtiden.

Pappa hade skrivit i den skiva med musik han önskat att vi skulle spela på hans begravning att när vi besöker havet ska vi kunna säga

Hej Bertil! Vi är här och har det bra, tänker på dig. 

Så på mornarna besökte jag havet, tog en stund för mig själv, hälsade på pappa och tänkte på alla fina minnen vi har från våra familjeresor till Cypern.

Pappa önskade att musik av Enya skulle spelas på begravningen så när jag sprang min morgonrunda vid soluppgången och Enyas låt carribean blue spelades visste jag för första gången att pappa är med mig. 

Lakan

Dottern hade haft ett lakan från mamma och pappa och när det nu var dags att byta det kunde jag fortfarande känna doften efter pappa så otroligt starkt. Den totala chocken och tomheten som uppstår i panikkänslan att jag snart aldrig mer kommer att känna hans doft. Pappa försvinner.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig.

Dagarna går. Det går inte en dag utan att han finns med mig i tanken. Jag vill ha honom nära mig hela tiden. Minnas min underbara pappa. Helst av allt önskar jag att jag fick ha honom här och att han fick vara frisk. Jag kan ofta känna att vi inte var klara med varandra. Det finns så mycket mer som jag vill prata med honom om. Så mycket mer som han behöver se och veta.

Jag saknar dig pappa.

Mitt eget krig

Det pågår ett krig här, mitt eget krig mot min kropp och jag är så trött på det. Jag vill bara kunna känna att det här är jag, jag är nöjd, jag är glad. Igår blev jag nästan förstörd när dottern (6 år) säger att hon har tjocka lår. Jag blir arg på mig själv över att hon uppenbarligen snappat upp att jag inte känner mig tillfreds även om jag tänker på att inte säga något i närheten av barnen. Men saken är, jag ska inte säga något överhuvudtaget. Så varför gör jag det? Varför fortsätter jag att plåga mig själv?

Jag vill förmedla att jag tränar för att vara stark, för att orka i vardagen och må bra. För det är ju verkligen det jag gör. Jag mår mycket bättre när jag tränar. Jag känner mig mer tillfreds med mig själv och träningen nu är inte överdriven.

Jag vill inte att min dotter ska gå igenom samma skit som jag gjort. Jag vill att hon ska vara stolt över sig själv och sin kropp oavsett hur hon är och ser ut. Mitt mål är att hon ska bli trygg och tycka om sig själv precis som hon är. Min älskade dotter, en av de finaste personerna i mitt liv. Hon ska inte behöva tänka på hur hon ser ut.

Kramar

Jag kramade pappa, sa jag älskar dig och började gå mot dörren. Hans arm var utsträckt som om han ville att jag skulle stanna kvar. Han tittade mot mig och sa, jag önskar att jag hade kramat dig mer.

Jag vet vad han menade. Vi är så fulla av livet att vi glömmer bort det enklaste och kanske viktigaste vi har, varandra, vår familj. Att känna närhet och kärlek. Men pappa behöver inte ångra någonting. Även om han önskat att han skulle ha kramat mig mer, vet jag det. Jag vet hans kärlek. Jag har den inom mig.

Sista vilan

Min pappas önskan var att spridas i vatten och efter tillstånd från Länsstyrelsen har vi nu gjort det i samband med besök hos min bror som har båt och bor i ett vackert paradis. Vi hade en fin kväll tillsammans med familjen när vi åkte ut med båten och spred pappas aska i vattnet. Men jag var inte beredd på känslorna som skulle komma när vi två dagar senare skulle åka de 50 milen hem igen. Det kändes tungt att lämna kvar pappa där, nu är det verkligen definitivt. Tårarna rann sakta ner för mina kinder när bilen for fram genom landskapet, på väg bort. Det kändes inte som vi skulle hem utan bort från pappa.

Sista vilen

Jag har pratat med pappa i stort sett varje dag och nu är det så mycket jag vill berätta som jag aldrig kommer få säga till honom. När vi var nere hos min bror och på platser där pappa levt känns det märkligt att vara på mark som han varit på. Där han andats. Just nu känns saknaden kompakt och aldrig lättande. Jag försöker hitta fokus för livet och leva vidare i glädje och sorg.

Bertil

Idag är det pappas namnsdag – Bertil. Om en vecka skulle han fyllt 80 år. Jag saknar så mycket nu.

Jag känner att det är så orättvist att jag inte får ha pappa hos mig längre, att jag ska leva resten av mitt liv utan honom. Att jag inte får höra hans kloka tankar om det som händer i Sverige, inom politiken, i världen längre.

Hans musik har tystnat. När jag kom hem efter jobbet gick jag alltid till pappa för att hämta Nova, musiken var oftast hög och jag vet att det var något han gillade att göra. Lyssna på musik, på texterna och kanske drömma sig bort en stund, bort från smärta och ensamhet.

Pappas hemsida ligger kvar, han har skrivit så många kloka saker, roliga händelser, dråpliga händelser men även en hel del om hur den lilla människan försummas i exempelvis den stora vårdapparaten. När jag läser hans texter känns han nära men jag får en overklighetskänsla kring hur han kan leva kvar samtidigt som han inte finns.

livskris

Min Elfenhof

Idag har ännu en resa tagit slut. Vår älskade Nova.
Ett avsked innebär inte bara ett avsked utan alla tidigare avsked gör sig till minnes.
Nu är det jag som bestämt, jag som bestämt att Novas dagar är räknade. Hennes sista promenad, sista måltid, hennes sista andetag, ett sista allt.

Om det är någon gång jag trott på ödet är det när Nova kom till oss. Jag hade valt innan att hennes namn skulle vara Nova. Uppfödaren döpte kullen efter viner och hade kommit till bokstaven E, Novas namn blev Elfenhof.
Jag tyckte det kunde vara roligt att prova ”Novas vin” så det kändes verkligen som att det var meningen att hon skulle komma till oss när vi upptäckte att vinet hette just Elfenhof Nova.

Nova har varit en väldigt lugn hund, tillgiven och lättlärd och hon lämnar verkligen ett tomrum efter sig.

novasovsott

Jag saknar dig

Pappas begravning var vacker. Den var lugn, ljus och värdig. Pappa hade tidigare valt musik han ville ha på begravningen och följande valde jag och mamma att ha med.

När pappa dog var vi där och tog avsked men efter att han nu varit borta i en månad har jag fortfarande svårt att förstå det definitiva i döden. Jag saknar honom i så mycket.

Jag försöker ha med hans ord, hans många ord när mitt liv så fortsätter. Jag är så tacksam över att han lämnat efter sig så mycket i det skrivna ordet. Han hade verkligen gåvan att skriva och beröra med det han skapade.

Sörj inte, lev livet som om jag lever med er varje dag. Tänk alltid på glädjestunder, skratt, minnen och att min tid inte varit förgäves – Bertil

När jag var liten brukade jag och pappa alltid säga ”I love you” och den andre svarade ”I love you two” och den som börjat sa ”I love you three”. Pappas sista ord till mig var ”I love you” så i mitt avsked svarade jag ”I love you two”. Pappa kommer alltid att vara en del av mig och jag ska stolt föra hans ord vidare.