Mitt 2016

Det är som om pappas död skapade en ny tideräkning. 2016 var andra året utan honom och det går verkligen inte en dag utan att jag saknar honom. Ibland slår det till, den där jobbiga känslan och insikten om att han inte finns. Det ger ett slags ångesttillstånd att inse att han är borta och det känns så tungt att vara utan honom.

Döden är en del av livet och även att han inte finns här fysiskt så lever hans minne vidare och jag återkommer ofta till hans ord.

Tjugohundrasexton, året som varit som en lång uppförsbacke men där slutet ändå kunde ge en glimt av att de svårigheter vi möter i livet, de gör oss bara starkare.

Tjugohundrasexton var året då jag sökte tre jobb, blev erbjuden tre jobb och tackade nej till tre jobb. Det var även året då jag blev erbjuden två jobb jag inte sökt vilket kändes enormt stärkande för självkänslan.

Tjugohundrasexton var året då jag för första gången sprang milen och genomförde Tjurruset. Det var även i samband med Tjurruset som jag tack vare familj, vänner och andra omtänksamma människor samlade in 5000 kr till Cancerfonden.

Tjugohundrasexton var året då jag skrev högskoleprovet med en förhoppning om att bli antagen till socionomprogrammet. Jag gjorde mitt bästa resultat någonsin och blev antagen till programmet.

Tjugohundrasexton blev jag antagen till ledarutbildningen – Framtida Ledare vilken gett mig flera insikter om mig själv och vart jag är på väg. Det gav mig även vänner för livet och jag ser fram mot att följa mina kursare.

Tjugohundrasexton åkte jag och mamma till New York såsom vi gjort även tidigare. Vi njöt av staden och allt den har att ge för att inse att vi endast sett en bråkdel av allt som finns att uppleva. Vi besökte även Island under tjugofyra timmar.

Tjugohundrasexton var året då jag och Jonas firade tio år som gifta. Det var året som vi åkte på en kortsemester till Delsbo för att cykla dressin med goda vänner. Vi åkte även till min bror och sedan vidare till Oslo och Lillehammer. Vi åkte till Sundsvall för att se fotboll och till Malmö för att besöka Majas Cottage.

Tjugohundrasexton var året då jag hade som mål att genomföra 160 träningspass och slutade på 174. Jag tog hjälp av Lofsangruppen under fyra månader och även om sjukdom och motivation gjorde det lite trögt mot slutet är jag stolt att jag klarade mitt mål och mer därtill.

Tjugohundrasexton var året då jag såg Laleh, Anders Jansson, Magnus Betnér och Soran Ismail, Melodifestivalens deltävling i Gävle och vinnaren Frans, Måns Möller och Özz Nuyen. Jag älskar att fylla vardagen med glädje och att ha event att se fram till.

Tjugohundrasexton firade vi min mormor som fyllde 90 år!

Och när jag ser tillbaka på året som varit såhär, så var det inte så tokigt ändå. Jag har många fina minnen som jag fortsätter att bära med mig. Alla härliga dagar med barnen som vi tar med oss i framtiden. Mina vänner som stöttat mig när det varit tungt och de nya som jag lärt känna.

Jag ser fram mot fortsättningen, tjugohundrasjutton.

 

 

Kramar

Jag kramade pappa, sa jag älskar dig och började gå mot dörren. Hans arm var utsträckt som om han ville att jag skulle stanna kvar. Han tittade mot mig och sa, jag önskar att jag hade kramat dig mer.

Jag vet vad han menade. Vi är så fulla av livet att vi glömmer bort det enklaste och kanske viktigaste vi har, varandra, vår familj. Att känna närhet och kärlek. Men pappa behöver inte ångra någonting. Även om han önskat att han skulle ha kramat mig mer, vet jag det. Jag vet hans kärlek. Jag har den inom mig.

Sista vilan

Min pappas önskan var att spridas i vatten och efter tillstånd från Länsstyrelsen har vi nu gjort det i samband med besök hos min bror som har båt och bor i ett vackert paradis. Vi hade en fin kväll tillsammans med familjen när vi åkte ut med båten och spred pappas aska i vattnet. Men jag var inte beredd på känslorna som skulle komma när vi två dagar senare skulle åka de 50 milen hem igen. Det kändes tungt att lämna kvar pappa där, nu är det verkligen definitivt. Tårarna rann sakta ner för mina kinder när bilen for fram genom landskapet, på väg bort. Det kändes inte som vi skulle hem utan bort från pappa.

Sista vilen

Jag har pratat med pappa i stort sett varje dag och nu är det så mycket jag vill berätta som jag aldrig kommer få säga till honom. När vi var nere hos min bror och på platser där pappa levt känns det märkligt att vara på mark som han varit på. Där han andats. Just nu känns saknaden kompakt och aldrig lättande. Jag försöker hitta fokus för livet och leva vidare i glädje och sorg.

Jag saknar dig

Pappas begravning var vacker. Den var lugn, ljus och värdig. Pappa hade tidigare valt musik han ville ha på begravningen och följande valde jag och mamma att ha med.

När pappa dog var vi där och tog avsked men efter att han nu varit borta i en månad har jag fortfarande svårt att förstå det definitiva i döden. Jag saknar honom i så mycket.

Jag försöker ha med hans ord, hans många ord när mitt liv så fortsätter. Jag är så tacksam över att han lämnat efter sig så mycket i det skrivna ordet. Han hade verkligen gåvan att skriva och beröra med det han skapade.

Sörj inte, lev livet som om jag lever med er varje dag. Tänk alltid på glädjestunder, skratt, minnen och att min tid inte varit förgäves – Bertil

När jag var liten brukade jag och pappa alltid säga ”I love you” och den andre svarade ”I love you two” och den som börjat sa ”I love you three”. Pappas sista ord till mig var ”I love you” så i mitt avsked svarade jag ”I love you two”. Pappa kommer alltid att vara en del av mig och jag ska stolt föra hans ord vidare.

Sakta genom landskapet

Pappa ville åka en tur idag, så vi körde ut mot havet. Vi stannade vid kapellet där jag och min man gifte oss för snart nio år sedan. Pappa ville att jag skulle köra sakta, som om han ville insupa landskapet, njuta av det vackra som finns runt omkring oss.

Dagarna håller på att ta slut. Jag ser hur livet sakta försvinner. Hur min pappa tynar bort. Jag vill inte tänka på det men det det är så nära, verkligt och oundvikligt.

Döden och livet

Jag tänker att döden är en del av livet. Den är alltid närvarande även att vi kanske inte alltid tänker på den men den blir väldigt påtaglig när nära och kära blir sjuka.

I veckan var jag i Malmö på min fasters begravning. Det kändes bra att vara med när hennes bror (min pappa) inte kunde närvara på grund av sitt mående. Det känns overkligt med begravningar, att personen eller skalet ligger i kistan som finns framför en. Att det finns ett nätverk runt personen som är helt unik för just den där jag själv är en del.

Det som kändes extra bra med att komma ner var att träffa mina kusiner. Vi är en liten släkt och min ena kusin hade jag inte träffat sedan 90-talet någon gång. Det är som om sorgen binder oss samman. Det är ju tråkigt att det är döden som för oss samman men det kanske finns en mening med det också.

Mitt bästa jag

Jag sitter inte så mycket vid datorn nuförtiden, jag har omprioriterat i mitt liv och därav har bloggandet hamnat på is. Jag tänker dock fortfarande på att det är mycket jag vill skriva om samtidigt som tiden och orken inte har funnits till det. Efter att jag var sjukskriven i vintras på grund av stress blev det mer tydligt för mig att jag kommer inte orka leva livet om jag ska göra allt.

Yoga på Cypern

Det har varit ett rätt händelserikt år, kanske mest på det mentala planet samtidigt som jag känner att det är ett ständigt pågående arbete att jobba med sig själv, mentalt som fysiskt.
Jag har själv slutat följa och läsa bloggar för mitt mentala jag klarar inte av det. Det sätter så mycket idéer och press inom mig på hur jag ska vara, göra, se ut och stressen är ett faktum. Jag har blivit bättre på att se vad det är som får mig att må bra kontra vad som får mig att bli stressad.
Just nu jobbar jag tillsammans med Lofsangruppen för att skapa en helhet jag trivs med. Denna sommar har jag börjat om på noll när det kommer till träningen och jag känner verkligen hur vi bygger upp min kropp inifrån och ut. För mig handlar träning inte längre om att se bra ut naken utan jag vill ha en stark kropp som orkar med det liv jag vill leva. Mitt mål med träningen är att kunna gå i trappor utan att känna smärta. För ett år sedan hade jag skrattat åt ett sådant mål. Just nu känns det viktigare än någonsin att min kropp ska må bra, vara frisk och stark.

Jag tar en dag i taget. Livet är här och nu, ta vara på tiden.

TacksamhetsTisdag #bravalnyavanor

Jag är tacksam över att jag gått med i gruppen #bravalnyavanor och alla härlig tips och inspiration det ger. Det är vanliga människor som mig och dig som brinner för livet och vad det har att erbjuda.

Jag är också tacksam att jag är mer medveten om att jag inte behöver stressa jämt och ständigt och jag tror att barnen märker av det också. De frågar ibland om vi är på väg någonstans om vi behöver skynda oss och det ger mig verkligen ett inre lugn att kunna säga att vi kan ta det lugnt, att vi inte behöver stressa.

Jag är också mer medveten om situationer som stressar mig och förbereder mig mentalt att ta det lugnt och att utfallet av att jag stressar upp mig inte gör att saker går snabbare eller bättre.

Natur, anka

Att bli en vinnarskalle

Jag kan se bilderna om och om igen. När Kalla kör för guld. Hon är fokuserad på målet och vet att hon måste ge allt för att lyckas. Hon har den rätta inställningen, målet, fokus och hon är på alla sätt och vis tränad för att klara det. Det är så mycket vinnarskalle i hennes åk som slutligen gör att tjejerna eller som Kalla säger, brudarna tar guld i stafetten.

Jag älskar att se den där kämpaglöden för den smittar av sig. Gör att man vill blir bäst och att så enormt mycket av en fysisk prestation sitter i huvudet. Man kan om man vill. När jag förra veckan på nytt skulle göra ett antal tester för att se om jag förbättrat mig under 4 veckor så försökte jag verkligen plocka fram den där vinnarskallen. Jag hade ett mål och det var att jag skulle förbättra mig och visst gjorde jag det. I alla övningar utom en där jag presterade lika som fyra veckor tidigare. Men det var bra. Jag var så grymt nöjd över mina förbättringar och att kroppen lyssnade på huvudet och kämpade på fast det brände både här och där.

Träning

För att bli en vinnarskalle måste man hitta den mentala motivationen att inte ge upp när det blir jobbigt. Gäller inte bara i sport och det lyckas man med genom att träna träna träna.