Kebnekaise – dag 2

På morgonen den 4 augusti gick jag upp i ottan för att kunna äta frukost vid sex och göra iordning två lunchpaket att ha med i väskan under dagens försök att bestiga Kebnekaise. Vi hade kvällen innan fått bra instruktioner om vad vi behövde ha med oss och min lilla 20 liters väska var fylld till bredden med förstärkningsplagg, regnkläder, bars för extra energi, första hjälpen, mössa, dubbla vantar, keps, vatten (från bäcken, för övrigt det godaste vattnet ever!!), en termos med hett vatten, lunchpaketet och vandringsstavar.

Strax efter sju på morgonen började vi bestigningen via Västra leden. Inledningsvis är det en rätt svag stigning och det är först när man svänger av vid Kittelbäcken som det börjar bli mer sten och fler höjdmeter att bestiga.

Vi stannade regelbundet för att fylla på med energi och vatten och sista vattenpåfyllningen blev innan vi vek av upp mot Vierranvarri.

Bilderna gör verkligen inte rättvisa för hur brant det var på sina ställen. Strax efter bilden ovan togs såg vi renar på fjället. Vädret växlade också ofta från sol ena stunden till dimma och regn nästa.

Som sagt, mycket sten!

Under vandringen kände jag mig riktigt pigg och att jag skulle kunnat hålla ett högre tempo. Dock svårt när det var en stor grupp som gick tillsammans. Men ändå skönt att känna att träningen jag kämpat med under våren/sommaren förberett mig för detta.

När vi kommit upp på Vierranvarri var det dags att gå ner 200 höjdmeter till kaffedalen.  Nu fick jag verkligen kämpa eftersom mitt knä inte är det allra bästa.  Det var en oerhörd påfrestning att gå ner och jag fick bita ihop för att inte skada mig mer, ramla eller svimma av höjdskräck. Väl nere i kaffedalen som bestod av ännu mer STEN åt vi vår första lunch i dimman.

När vi sedan vandrade vidare upp mot toppstugan kändes det som om vi närmade oss men vädret var dimmigt och det gick inte att se själva toppen. Mötte Lofsan som berättade att vi snart var framme och att det var kallt på toppen. Förstärkningskläderna var på liksom mössa och vantar.

När vi kom till toppen var det snöblandat regn som föll ner. Det var lite slirigt att klättra upp sista biten men ett rep som våra ledare satt upp underlättade det mycket. Så, jag tog mig upp. Jag klarade av det! Nu var det bara att ta sig ner igen också.

Så otroligt lycklig över att ha tagit mig upp och jag tog faktiskt en bit av min favoritchoklad från Gefle Chocolateri på toppen. (Bakom mig stupade det rakt ner så lite skakiga ben).

Som sagt, dimmigt och snöblandat regn på toppen, när vi kom ner sprack det upp!

Det var häftigt att se Vierranvarri från andra sidan när det sprack upp. En lite ljusare stig vittnade om var vi skulle ta oss upp efter att återigen kommit ner i kaffedalen på vägen tillbaka. Den såg väldigt brant ut!

Vi var tio stycken som slog följe på vägen ner igen och försökte hålla ett stadigt tempo tillbaka. Inte alltid det lättaste med sten som rullade och stavar att hålla koll på var man satte ner dem. När det var cirka fyra-fem kilometer kvar kom ledarna som sprungit med löpargruppen och mötte upp vårt lilla gäng. De såg oförskämt pigga ut och jag är så imponerad av deras energi och ork. Som bergsgetter flög de fram och tillbaka mellan oss och peppade. Nu värkte hela kroppen och när jag satte mig för att kissa fick jag luta mig mot en sten om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp igen.

Med tre kilometer kvar kunde vi se fjällstationen igen och jag tror detta varit de längsta tre kilometerna i mitt liv. Hela kroppen gjorde ont! Jag kom på att det skulle vara väldigt gott med Coca-Cola när jag kom fram och kunde mest bara se en kalla Cola framför mig när med bestämda steg staplade framåt.

Men tillslut kom jag så fram, klockan strax efter sju på kvällen. Tolv timmar tog denna strapats. Lyckan!! Känslan är att jag kan klara allt jag vill och den bär jag med mig. Direkt efteråt kändes det som om jag aldrig kommer bestiga Kebnekaise igen men såhär någon vecka efteråt med lite distans känns det inte lika omöjligt eller avlägset.

Mitt 2016

Det är som om pappas död skapade en ny tideräkning. 2016 var andra året utan honom och det går verkligen inte en dag utan att jag saknar honom. Ibland slår det till, den där jobbiga känslan och insikten om att han inte finns. Det ger ett slags ångesttillstånd att inse att han är borta och det känns så tungt att vara utan honom.

Döden är en del av livet och även att han inte finns här fysiskt så lever hans minne vidare och jag återkommer ofta till hans ord.

Tjugohundrasexton, året som varit som en lång uppförsbacke men där slutet ändå kunde ge en glimt av att de svårigheter vi möter i livet, de gör oss bara starkare.

Tjugohundrasexton var året då jag sökte tre jobb, blev erbjuden tre jobb och tackade nej till tre jobb. Det var även året då jag blev erbjuden två jobb jag inte sökt vilket kändes enormt stärkande för självkänslan.

Tjugohundrasexton var året då jag för första gången sprang milen och genomförde Tjurruset. Det var även i samband med Tjurruset som jag tack vare familj, vänner och andra omtänksamma människor samlade in 5000 kr till Cancerfonden.

Tjugohundrasexton var året då jag skrev högskoleprovet med en förhoppning om att bli antagen till socionomprogrammet. Jag gjorde mitt bästa resultat någonsin och blev antagen till programmet.

Tjugohundrasexton blev jag antagen till ledarutbildningen – Framtida Ledare vilken gett mig flera insikter om mig själv och vart jag är på väg. Det gav mig även vänner för livet och jag ser fram mot att följa mina kursare.

Tjugohundrasexton åkte jag och mamma till New York såsom vi gjort även tidigare. Vi njöt av staden och allt den har att ge för att inse att vi endast sett en bråkdel av allt som finns att uppleva. Vi besökte även Island under tjugofyra timmar.

Tjugohundrasexton var året då jag och Jonas firade tio år som gifta. Det var året som vi åkte på en kortsemester till Delsbo för att cykla dressin med goda vänner. Vi åkte även till min bror och sedan vidare till Oslo och Lillehammer. Vi åkte till Sundsvall för att se fotboll och till Malmö för att besöka Majas Cottage.

Tjugohundrasexton var året då jag hade som mål att genomföra 160 träningspass och slutade på 174. Jag tog hjälp av Lofsangruppen under fyra månader och även om sjukdom och motivation gjorde det lite trögt mot slutet är jag stolt att jag klarade mitt mål och mer därtill.

Tjugohundrasexton var året då jag såg Laleh, Anders Jansson, Magnus Betnér och Soran Ismail, Melodifestivalens deltävling i Gävle och vinnaren Frans, Måns Möller och Özz Nuyen. Jag älskar att fylla vardagen med glädje och att ha event att se fram till.

Tjugohundrasexton firade vi min mormor som fyllde 90 år!

Och när jag ser tillbaka på året som varit såhär, så var det inte så tokigt ändå. Jag har många fina minnen som jag fortsätter att bära med mig. Alla härliga dagar med barnen som vi tar med oss i framtiden. Mina vänner som stöttat mig när det varit tungt och de nya som jag lärt känna.

Jag ser fram mot fortsättningen, tjugohundrasjutton.

 

 

Kramar

Jag kramade pappa, sa jag älskar dig och började gå mot dörren. Hans arm var utsträckt som om han ville att jag skulle stanna kvar. Han tittade mot mig och sa, jag önskar att jag hade kramat dig mer.

Jag vet vad han menade. Vi är så fulla av livet att vi glömmer bort det enklaste och kanske viktigaste vi har, varandra, vår familj. Att känna närhet och kärlek. Men pappa behöver inte ångra någonting. Även om han önskat att han skulle ha kramat mig mer, vet jag det. Jag vet hans kärlek. Jag har den inom mig.

Sista vilan

Min pappas önskan var att spridas i vatten och efter tillstånd från Länsstyrelsen har vi nu gjort det i samband med besök hos min bror som har båt och bor i ett vackert paradis. Vi hade en fin kväll tillsammans med familjen när vi åkte ut med båten och spred pappas aska i vattnet. Men jag var inte beredd på känslorna som skulle komma när vi två dagar senare skulle åka de 50 milen hem igen. Det kändes tungt att lämna kvar pappa där, nu är det verkligen definitivt. Tårarna rann sakta ner för mina kinder när bilen for fram genom landskapet, på väg bort. Det kändes inte som vi skulle hem utan bort från pappa.

Sista vilen

Jag har pratat med pappa i stort sett varje dag och nu är det så mycket jag vill berätta som jag aldrig kommer få säga till honom. När vi var nere hos min bror och på platser där pappa levt känns det märkligt att vara på mark som han varit på. Där han andats. Just nu känns saknaden kompakt och aldrig lättande. Jag försöker hitta fokus för livet och leva vidare i glädje och sorg.

Jag saknar dig

Pappas begravning var vacker. Den var lugn, ljus och värdig. Pappa hade tidigare valt musik han ville ha på begravningen och följande valde jag och mamma att ha med.

När pappa dog var vi där och tog avsked men efter att han nu varit borta i en månad har jag fortfarande svårt att förstå det definitiva i döden. Jag saknar honom i så mycket.

Jag försöker ha med hans ord, hans många ord när mitt liv så fortsätter. Jag är så tacksam över att han lämnat efter sig så mycket i det skrivna ordet. Han hade verkligen gåvan att skriva och beröra med det han skapade.

Sörj inte, lev livet som om jag lever med er varje dag. Tänk alltid på glädjestunder, skratt, minnen och att min tid inte varit förgäves – Bertil

När jag var liten brukade jag och pappa alltid säga ”I love you” och den andre svarade ”I love you two” och den som börjat sa ”I love you three”. Pappas sista ord till mig var ”I love you” så i mitt avsked svarade jag ”I love you two”. Pappa kommer alltid att vara en del av mig och jag ska stolt föra hans ord vidare.

Sakta genom landskapet

Pappa ville åka en tur idag, så vi körde ut mot havet. Vi stannade vid kapellet där jag och min man gifte oss för snart nio år sedan. Pappa ville att jag skulle köra sakta, som om han ville insupa landskapet, njuta av det vackra som finns runt omkring oss.

Dagarna håller på att ta slut. Jag ser hur livet sakta försvinner. Hur min pappa tynar bort. Jag vill inte tänka på det men det det är så nära, verkligt och oundvikligt.

Döden och livet

Jag tänker att döden är en del av livet. Den är alltid närvarande även att vi kanske inte alltid tänker på den men den blir väldigt påtaglig när nära och kära blir sjuka.

I veckan var jag i Malmö på min fasters begravning. Det kändes bra att vara med när hennes bror (min pappa) inte kunde närvara på grund av sitt mående. Det känns overkligt med begravningar, att personen eller skalet ligger i kistan som finns framför en. Att det finns ett nätverk runt personen som är helt unik för just den där jag själv är en del.

Det som kändes extra bra med att komma ner var att träffa mina kusiner. Vi är en liten släkt och min ena kusin hade jag inte träffat sedan 90-talet någon gång. Det är som om sorgen binder oss samman. Det är ju tråkigt att det är döden som för oss samman men det kanske finns en mening med det också.

Mitt bästa jag

Jag sitter inte så mycket vid datorn nuförtiden, jag har omprioriterat i mitt liv och därav har bloggandet hamnat på is. Jag tänker dock fortfarande på att det är mycket jag vill skriva om samtidigt som tiden och orken inte har funnits till det. Efter att jag var sjukskriven i vintras på grund av stress blev det mer tydligt för mig att jag kommer inte orka leva livet om jag ska göra allt.

Yoga på Cypern

Det har varit ett rätt händelserikt år, kanske mest på det mentala planet samtidigt som jag känner att det är ett ständigt pågående arbete att jobba med sig själv, mentalt som fysiskt.
Jag har själv slutat följa och läsa bloggar för mitt mentala jag klarar inte av det. Det sätter så mycket idéer och press inom mig på hur jag ska vara, göra, se ut och stressen är ett faktum. Jag har blivit bättre på att se vad det är som får mig att må bra kontra vad som får mig att bli stressad.
Just nu jobbar jag tillsammans med Lofsangruppen för att skapa en helhet jag trivs med. Denna sommar har jag börjat om på noll när det kommer till träningen och jag känner verkligen hur vi bygger upp min kropp inifrån och ut. För mig handlar träning inte längre om att se bra ut naken utan jag vill ha en stark kropp som orkar med det liv jag vill leva. Mitt mål med träningen är att kunna gå i trappor utan att känna smärta. För ett år sedan hade jag skrattat åt ett sådant mål. Just nu känns det viktigare än någonsin att min kropp ska må bra, vara frisk och stark.

Jag tar en dag i taget. Livet är här och nu, ta vara på tiden.

TacksamhetsTisdag #bravalnyavanor

Jag är tacksam över att jag gått med i gruppen #bravalnyavanor och alla härlig tips och inspiration det ger. Det är vanliga människor som mig och dig som brinner för livet och vad det har att erbjuda.

Jag är också tacksam att jag är mer medveten om att jag inte behöver stressa jämt och ständigt och jag tror att barnen märker av det också. De frågar ibland om vi är på väg någonstans om vi behöver skynda oss och det ger mig verkligen ett inre lugn att kunna säga att vi kan ta det lugnt, att vi inte behöver stressa.

Jag är också mer medveten om situationer som stressar mig och förbereder mig mentalt att ta det lugnt och att utfallet av att jag stressar upp mig inte gör att saker går snabbare eller bättre.

Natur, anka