Kärlek – [el:sklingen]

Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

418

Så många dagar har det gått. Dagar sedan ditt sista andetag. Sedan du lämnade oss. För vi lever kvar här utan dig. Men du saknas fortfarande så det gör ont.

Jag hade verkligen behövt min pappa nu. Du hade varit förbannad över de orättvisor jag fått utstå. Du, min klippa hade hjälpt mig. Gett mig råd. Nu försöker jag hitta din röst inom mig. Den som säger ”att vara till lags är inte särskilt hedrande. Alltför många idéer går till spillo på grund av att vara till lags”. Jag är inte till lags. Jag kämpar och tackar min lyckliga stjärna för att jag haft dig som pappa och som lärt mig att inte ge upp utan kamp.

Jag kommer fortsätta göra mitt bästa och yttersta för de människor jag arbetar med. Du gör mig stark.

Näst sista resan

Det är ett år sedan vi på alla hjärtans dag åkte med bilen till havet. Du, jag och mamma. Jag visste inte då att det skulle vara sista gången du satt med mig i bilen även om jag förstod att slutet närmade sig. Men bara en vecka innan du dog sa du att du skulle komma igång med träningen igen och bli bra. För sådan var du. Du gav aldrig upp.

På vår tur ut till havet åkte vi sakta genom landskapet, jag tror idag att det var ditt sätt att ta farväl. Farväl av det du tyckte om, naturen som du älskade som kommit att betyda så mycket för mig med.

Rädd för att leva, rädd för att dö

Jag tycker det känns obehagligt och sorgligt hur världen har blivit. Att vissa personer ser som sin uppgift att sätta skräck i samhället och avgöra vem som får leva och vem som ska dö.

Jag är inte rädd av mig, men jag känner mig rädd för att leva för att jag riskerar att dö. Jag kan samtidigt känna någon trygghet i döden, för nu vet jag att pappa finns där. Jag tror mycket av min rädsla för döden också handlar om att jag inte är klar. Jag är inte klar med livet. Jag vill inte lämna livet och veta att jag inte knutit ihop säcken. Att det finns bitar att plocka upp. Å andra sidan, blir man någonsin klar. Pappas ord ekar i mitt huvudet. ”Såklart jag är rädd”.

Det som sker, det sker. Livet pågår hela tiden och jag kommer inte sluta leva för att personer vill sätta skräck i allt det jag tror på och lever i. Kärleken överlever allt. Kärleken är starkare än alla onda krafter.

Möte med havet

Med året som varit kändes det enormt energigivande att komma bort, till älskade Cypern med värmen och solen som aldrig viker för eventuella moln. Att vara ledig och hemma är inte alls samma sak som att komma iväg och vara ledig någonannanstans. Jag tankar verkligen energi på Cypern, känner att jag blir ett bättre jag och lägger grunden för framtiden.

Pappa hade skrivit i den skiva med musik han önskat att vi skulle spela på hans begravning att när vi besöker havet ska vi kunna säga

Hej Bertil! Vi är här och har det bra, tänker på dig.

Så på mornarna besökte jag havet, tog en stund för mig själv, hälsade på pappa och tänkte på alla fina minnen vi har från våra familjeresor till Cypern.

Pappa önskade att musik av Enya skulle spelas på begravningen så när jag sprang min morgonrunda vid soluppgången och Enyas låt carribean blue spelades visste jag för första gången att pappa är med mig.

Lakan

Dottern hade haft ett lakan från mamma och pappa och när det nu var dags att byta det kunde jag fortfarande känna doften efter pappa så otroligt starkt. Den totala chocken och tomheten som uppstår i panikkänslan att jag snart aldrig mer kommer att känna hans doft. Pappa försvinner.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig.

Dagarna går. Det går inte en dag utan att han finns med mig i tanken. Jag vill ha honom nära mig hela tiden. Minnas min underbara pappa. Helst av allt önskar jag att jag fick ha honom här och att han fick vara frisk. Jag kan ofta känna att vi inte var klara med varandra. Det finns så mycket mer som jag vill prata med honom om. Så mycket mer som han behöver se och veta.

Jag saknar dig pappa.

Den sköljer över mig

Sorgen kommer i vågor. Ibland är det en låt, en plats eller en text som triggar den. Då kommer den sköljande över mig, det bränner under ögonlocken och ibland trillar en tår nerför kinden. Då måste jag påminna mig om pappas ord att tänka på glädjestunder, skratt och minnen och att vi ska leva livet som om han lever med oss varje dag.

Kramar

Jag kramade pappa, sa jag älskar dig och började gå mot dörren. Hans arm var utsträckt som om han ville att jag skulle stanna kvar. Han tittade mot mig och sa, jag önskar att jag hade kramat dig mer.

Jag vet vad han menade. Vi är så fulla av livet att vi glömmer bort det enklaste och kanske viktigaste vi har, varandra, vår familj. Att känna närhet och kärlek. Men pappa behöver inte ångra någonting. Även om han önskat att han skulle ha kramat mig mer, vet jag det. Jag vet hans kärlek. Jag har den inom mig.

Sista vilan

Min pappas önskan var att spridas i vatten och efter tillstånd från Länsstyrelsen har vi nu gjort det i samband med besök hos min bror som har båt och bor i ett vackert paradis. Vi hade en fin kväll tillsammans med familjen när vi åkte ut med båten och spred pappas aska i vattnet. Men jag var inte beredd på känslorna som skulle komma när vi två dagar senare skulle åka de 50 milen hem igen. Det kändes tungt att lämna kvar pappa där, nu är det verkligen definitivt. Tårarna rann sakta ner för mina kinder när bilen for fram genom landskapet, på väg bort. Det kändes inte som vi skulle hem utan bort från pappa.

Jag har pratat med pappa i stort sett varje dag och nu är det så mycket jag vill berätta som jag aldrig kommer få säga till honom. När vi var nere hos min bror och på platser där pappa levt känns det märkligt att vara på mark som han varit på. Där han andats. Just nu känns saknaden kompakt och aldrig lättande. Jag försöker hitta fokus för livet och leva vidare i glädje och sorg.

Bertil

Idag är det pappas namnsdag – Bertil. Om en vecka skulle han fyllt 80 år. Jag saknar så mycket nu.

Jag känner att det är så orättvist att jag inte får ha pappa hos mig längre, att jag ska leva resten av mitt liv utan honom. Att jag inte får höra hans kloka tankar om det som händer i Sverige, inom politiken, i världen längre.

Hans musik har tystnat. När jag kom hem efter jobbet gick jag alltid till pappa för att hämta Nova, musiken var oftast hög och jag vet att det var något han gillade att göra. Lyssna på musik, på texterna och kanske drömma sig bort en stund, bort från smärta och ensamhet.

Pappas hemsida ligger kvar, han har skrivit så många kloka saker, roliga händelser, dråpliga händelser men även en hel del om hur den lilla människan försummas i exempelvis den stora vårdapparaten. När jag läser hans texter känns han nära men jag får en overklighetskänsla kring hur han kan leva kvar samtidigt som han inte finns.