Min Elfenhof

Idag har ännu en resa tagit slut. Vår älskade Nova.
Ett avsked innebär inte bara ett avsked utan alla tidigare avsked gör sig till minnes.
Nu är det jag som bestämt, jag som bestämt att Novas dagar är räknade. Hennes sista promenad, sista måltid, hennes sista andetag, ett sista allt.

Om det är någon gång jag trott på ödet är det när Nova kom till oss. Jag hade valt innan att hennes namn skulle vara Nova. Uppfödaren döpte kullen efter viner och hade kommit till bokstaven E, Novas namn blev Elfenhof.
Jag tyckte det kunde vara roligt att prova ”Novas vin” så det kändes verkligen som att det var meningen att hon skulle komma till oss när vi upptäckte att vinet hette just Elfenhof Nova.

Nova har varit en väldigt lugn hund, tillgiven och lättlärd och hon lämnar verkligen ett tomrum efter sig.

novasovsott

Jag saknar dig

Pappas begravning var vacker. Den var lugn, ljus och värdig. Pappa hade tidigare valt musik han ville ha på begravningen och följande valde jag och mamma att ha med.

När pappa dog var vi där och tog avsked men efter att han nu varit borta i en månad har jag fortfarande svårt att förstå det definitiva i döden. Jag saknar honom i så mycket.

Jag försöker ha med hans ord, hans många ord när mitt liv så fortsätter. Jag är så tacksam över att han lämnat efter sig så mycket i det skrivna ordet. Han hade verkligen gåvan att skriva och beröra med det han skapade.

Sörj inte, lev livet som om jag lever med er varje dag. Tänk alltid på glädjestunder, skratt, minnen och att min tid inte varit förgäves – Bertil

När jag var liten brukade jag och pappa alltid säga ”I love you” och den andre svarade ”I love you two” och den som börjat sa ”I love you three”. Pappas sista ord till mig var ”I love you” så i mitt avsked svarade jag ”I love you two”. Pappa kommer alltid att vara en del av mig och jag ska stolt föra hans ord vidare.

Sorg

Allt är inte svart men det räcker med en tanke, en låt, en doft, ett minne så faller tårarna. Jag förstår inte att du är borta. Min pappa.

I torsdags var vi hos dig två timmar på förmiddagen. Det rosslade när du andades och det lät jobbigt för dig men av det vi läst om vad som händer i livets slutskede så var det normalt och inget som skulle vara jobbigt för dig. Vi visste att du inte hade lång tid kvar men med tanke på hur envis din kropp varit hittills tänkte vi att det kunde dröja länge än innan din kropp skulle ge upp.

Jag hittade denna dag dagboken som jag skrev i när du låg på sjukhuset i november, när vi trodde att slutet var nära men du mirakulöst återhämtade dig, som om du fortfarande hade saker kvar att uträtta.

Jag skrev i torsdags:

Fössta tossdan i mass 15.03.05
Vi är hos dig igen pappa. Idag får vi ingen kontakt med dig utan du verkar långt borta och det rosslar väldigt mycket när du andas. Slutet närmar sig. Jag hoppas att du snart ska få din frid.

I tisdags, för två dagar sedan var jag och Jonas här. Då fick du fram ”I love you”. Du försökte ta dig upp men kroppen orkade inte mer.

Det tär så oerhört att se dig i detta tillstånd, tror inte att detta är vad du hade önskat av döden. Vi finns här vid din sida och i våra hjärtan och tankar är du hela tiden. Vi älskar dig pappa. Jag hoppas att du snart får somna sött.

Solen skiner och våren är här <3

Vi åkte hem vid halv tolv. Jag pussade dig på kinden och sa att jag älskar dig.

Halv två ringde mamma och grät, du hade somnat in. Det kändes overkligt. Jonas kom hem och vi åkte tillsammans tillbaka till ditt boende. Du låg där i sängen med en randig pikétröja och ett lakan upp till brösthöjd. Dina händer halvt knäppta på magen. Bredvid sängen stod de orangefärgade tulpanerna du fick dagen innan och ett ljus var tänt. Det såg ut som du sov, men dina lungor var stilla, du var stilla. Jag kunde fortfarande känna lite värme från dina händer men du var inte kvar.

Inatt kom det över mig, saknaden, den brutala saknaden att aldrig mer… du. För varje dag som går kommer vi längre från det sista andetaget, det sista ordet, den sista kramen. Jag måste lära mig något nytt och det är att leva ett liv där du inte fysiskt finns här.

Jag saknar dig så!

Pappa

Sakta genom landskapet

Pappa ville åka en tur idag, så vi körde ut mot havet. Vi stannade vid kapellet där jag och min man gifte oss för snart nio år sedan. Pappa ville att jag skulle köra sakta, som om han ville insupa landskapet, njuta av det vackra som finns runt omkring oss.

Dagarna håller på att ta slut. Jag ser hur livet sakta försvinner. Hur min pappa tynar bort. Jag vill inte tänka på det men det det är så nära, verkligt och oundvikligt.

Att leva livet

Det känns konstigt att pappa finns men ändå inte. Cancern har tagit över hans kropp och vi försöker på bästa sätt hantera alla känslor och att finnas för honom. Cancern är så lömsk, den gör honom förvirrad och trött. När jag frågar hur han mår vet jag egentligen svaret men pappa, som fortfarande vill vara min starka pappa svarar att idag mår han bra. Jag ser att han mår skit, hur cancern äter upp honom inifrån och sprider sig som en eld i kroppen.

Vissa dagar är tyngre än andra men någonstans gäller det att hitta kraft att fortsätta leva, att fortsätta skapa en vardag. Jag är en del av en helhet, en del av min familj och för att helheten ska fungera behöver jag fortsätta tänka framåt.

Pappas hastiga försämring har fått mig att växa som människa. Jag känner att jag börjar se klarare på livet och den mening det har och pappa ser det i mig. Igår sa han till mig att han ser att jag förstår, att jag förstår honom och även om han inte utvecklade det mer så vet jag. Jag vet vad han menar och jag ska fortsätta göra honom stolt.

Surrealistiskt

Det här händer inte. Det känns så overkligt att jag undrar om det kanske bara är en riktigt dålig dröm.

Läste lokaltidningen på nätet på förmiddagen när jag känner igen en nära vän och kollegas bil på en bild. Sms:ar och frågar om hon varit med om en krock och får till svar att det har hon. När vi pratar hör jag hur chockad hon är och jag frågar om jag ska komma upp till sjukhuset. Jag vet själv att jag kan ha svårt att säga till och att jag inte vill vara till besvär så efter lunch bestämmer jag mig för att åka upp till sjukhuset och på väg till bilen ringer mamma och säger att pappa haft en hjärtinfarkt. Fullastad med kassar, väska och paraply försöker jag springa och skicka meddelande till mannen som jag vet sitter i möte. Lyckas inte ens skriva pappa utan skickar till slut bara iväg <hjärtinfarkt>. Tårarna rinner när jag kör och hämtar mamma på jobbet och vi åker upp till sjukhuset. Regnet öser ner och jag vill bara komma fram.

Pappa ser så hjälplös ut där han ligger i sängen och jag tar hans hand. Hans varma hand. Han yrar en del och säger att vi ska hämta cykeln så han kan cykla hem.

Pappa

Hur överlever jag det här?
Har vi kommit till slutet?

Det har gått så fort. Förra tisdagen var jag med pappa hos läkaren och fick besked att hans cancer har spridit sig. Nu, det här. Ge mig mer tid. Jag behöver min pappa.

Mitt smultronställe

När jag var barn älskade jag somrarna på landet, när jag var tonåring hatade jag att vi skulle åka dit. Som vuxen saknar jag det enormt och idag, nio år efter att det såldes till en helt underbar person var vi och hälsade på i mitt smultronställe igen.

Landet

Att återigen komma till landet efter alla år var underbart. Mycket har hänt under åren men känslan, lugnet och kärleken har verkligen bestått. Egentligen är det mäktigt vilken kraft en plats kan ha på hela ens person.

Nuvarande ägaren som tyvärr måste sälja paradiset är en person jag kände direkt för. Så härlig och genuin och jag hoppas det är början på en ny vänskap. Det känns fint att ha landet gemensamt för hon vet precis vilka känslor det ger.

Älskade utsikt

Hon berättade att bekanta till henne hört vår förra hund Emmy tassa runt i huset och att det även finns andra andar där. Stället är magiskt och jag tvekar inte en stund på att Emmys och morfars själar fortfarande finns där. Det är paradiset.

 

Det gyllene omslagspappret

Detta är en berättelse som jag haft i min mail sedan 2009. Tycker det är en fin men sorglig historia med en tänkvärd undermening så jag ville dela med mig.

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5-åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.

Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, ‘Den är till dig, Mamma.’

Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten. ‘Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?’

Hon hade tårar i sina ögon och sa, ‘Men, Mamma,det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.’

Mamman blev förkrossad.Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.

En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri. En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vännerna.Det finns inget mer värdefullare än detta.

Lägg ner den där jävla telefonen

Jag är böjd att hålla med och det är med inlägg som detta som vi påminns att det viktigaste vi har inte får den uppmärksamhet de behöver och ska ha. Barn måste vara vår första prioritering, hur kommer de annars att bli när de växer upp om deras förebilder sitter hängandes över telefoner dagarna i ända. Utvecklingen har gått snabbt och de sociala medierna har blivit en viktig del av våra liv, men vi kanske måste lära oss att det finns viktigare saker och framförallt små personer att rikta vår uppmärksamhet till.

Viktiga barn

Så, lägg ifrån dig telefonen och var med dina barn, så som du ville att dina föräldrar skulle vara med dig när du var liten.