Jag har fått berättat för mig tidigare om djur som när de är redo att dö, vandrar iväg och bara försvinner. Jag vet inte varför de vill dö själv men tanken på att dö alldeles ensam känns så sorglig. Jag skulle vilja att min familj fanns nära när jag somnar in. Om jag får önska så vill jag bara somna in. Ta ett sista andetag och sen är det bara slut. Att jag upphör att existera på en utandning. Men nu var det inte min död jag tänkte berätta om eller döden överhuvudtaget även om det var vad som upptog mina tankar när jag kom hem och fick veta att min hund var borta. Först tänkte jag att hon måste var i närheten, hon brukar inte försvinna långt, utan mest bege sig till någon granne som antingen har hund eller godis. Men när jag kom fram till E4:an, där bilarna och långtradare dundrar förbi kändes det plötsligt så hopplöst. Hur ska jag hitta min lilla borderterrier? Har hon tagit sig upp på vägen? Skogen i omgivningarna kändes så stor.
NOVAAAA! Gooooodis! Nova!
Hon var som uppslukad och ju längre tiden gick desto mer hopplöst kändes det. Hade jag förlorat min följeslagare, min första lilla bebis?
Idag, en underbar sommardag när vi firar vårt vackra land. Naturen som jag vanligtvis älskar kändes så hånfull. Kvistar bröts i skogen och jag hoppades att Nova skulle komma springandes men hon fanns inte ingenstans.
Vi hade precis kommit tillbaka hem och funderade på vad vi skulle göra härnäst när jag hör barn som ropar att någon hittat Nova. En man kommer gående med Nova i koppel och lyckan och lättnaden var total och jag är så tacksam över att det finns så fina och omtänksamma människor. Nova har fortfarande en stor plats i mitt hjärta och hon är en del av familjen.