Tjurruset

1 oktober genomförde jag Tjurruset till pappas minne. Här är mitt minne från det.

Jag var rätt nervös innan. Dels då jag endast sprungit en mil vid två tillfällen tidigare dels då jag ville genomföra loppet för pappa och samla in pengar till Cancerfonden.
När starten gick i sista mixed-gruppen (killar och tjejer sprang tillsammans) stod jag långt fram. Jag var faktiskt lite orolig att komma sist. Jag joggade cirka femtio meter innan slalombacken gjorde sig till känna. 400 meter med en höjdskillnad på 100 meter. Det pep rätt friskt runtomkring mig och jag gissar att många med pulsklockor kom upp i maxpuls snabbt. Det tog mig sex minuter att komma upp för backen och därefter kunde jag börja jogga lite lätt nerför på redan lite möra ben. Men jag var så törstig och räknade ner till första vätskestationen vid 3,7 km. Det gick snart uppför igen på knöliga stigar och jag kände att jag behövde gå lite. Runt två kilometer (tror jag) blev det lerigt ett tag och jag kände flera gånger att leran sög tag i skorna. Efter detta var det så skönt att komma till vätskestationen och fylla på med lite sportdryck och vatten.
Jag fortsatte gå/springa och alternera med detta. Gick uppför och joggade där det var flackt eller gick nerför. Det var trevlig stämning ute i spåret och glada tillrop från medtävlande och funktionärer som hejade på och peppade.
Vid sju kilometer kom vattenhindret. Cirka femtio-sjuttiofem meter i kallt vatten och över två bryggor. Jag är vanligtvis en riktig badkruka men med sju kilometer i en varm kropp kändes det rätt skönt men det var tungt att fortsätta jogga efteråt men peppad av mannen och barnen fick pannbenet lite extra energi. Efter vattenhindret kom rätt snart ett lerigt hinder att krypa under. Det var roligt och gav mig vibbar tillbaka till lumpen.
Sen började ytterligare en stigning och känslan infann sig av att dessa sista tre kilometer aldrig kommer ta slut. Det gick sakta uppför och tillslut var det så brant och benen kändes som gummi att jag önskat något puttat upp mig. Sen hördes en glad stämma att nu var det bara nedför till träsket och vilket träsk. Jag slängde mig i och sjönk ner rätt rejält med benen så det var bara att ta tag i några linor som stöd. Jag slog mig en del på det som gömde sig i gyttjan och kommer nog få ett fint litet minne ett par dagar. Väl uppe var det bara att ta sig i mål och känslan att höra sitt namn, se familjen och veta att jag gjorde det. Jag klarade och genomförde Tjurruset 2016.
Jag hade ett mål att genomföra loppet från start till mål och jag ville gärna göra det under två timmar. Jag hade ingen koll på tiden under loppet men kom i mål efter 1 timme och 45 minuter.
Efter loppet luktade jag inte direkt mumma så jag hoppade i sjön för att tvätta av det värsta innan vi skulle åka till barnens kusiner för lite middag.
Dessvärre blev jag dålig efter loppet, troligtvis var min kropp inte van att utsättas för sådan påfrestning. Jag blev illamående och kräktes innan jag tillslut kunde få i mig lite mat i magen och tillsätta energi igen.
Men, jag har haft en helt underbar dag och jag känner mig stolt som genomfört detta lopp med pappa vid min sida.
Tack till alla som hjälpt mig i insamlingen till Cancerfonden. Totalt 5000 kr samlades in. Heja oss!

Målgång Tjurruset

Ett år

Det har gått ett år sedan pappa påbörjade cancerbehandlingen som kom att bli hans sista. Cancerbehandlingen som slog ut allt och gjorde att han fick blodförgiftning som kroppen aldrig kunde återhämta sig helt från. Känns lite märkligt att det sammanfaller med allhelgonahelgen. Mamma och jag var till kyrkan igår, på ljusgudtjänst där de läste upp namnen på dem som dött det senaste året. Där pappas namn lästes upp. Pappas namn. Det känns fortfarande overkligt som om det hänt i något parallellt liv.

Till minne

Idag var jag ut i skogen och sprang. Jag drar ner på löpningen under vintern men kände i detta vackra höstväder att jag ville passa på att njuta av naturen innan kylan och vintern greppar sig fast i vår vardag. Jag sprang intervaller och när jag drog på farten över stock och sten kände jag mig så lätt, så fri och så utan sorg. Men när jag stannar upp, då kommer det tillbaka, tyngden, saknaden och den outhärdliga sorgen. Det går inte att springa sig fri från sorgen för den slår alltid tillbaka när jag stannar upp. Det blev så tydligt idag. Jag kan inte göra mig fri från den. Jag måste lära mig leva med den. Hur tung den än är.

Min bästa version

Det här med att vara sin bästa version är inte alltid så lätt. Flödet för hur vi ska vara fullkomligen exploderar framför oss varje dag och att hitta sin egen bästa väg är bokstavligen en djungel.

Det är så lätt att se hur andra har det och vilja ha det med och jag tänker att de skapar en konflikt inom oss och en konflikt med verkligheten. Vi måste alltid utgå från oss själva. Jag har börjat rensa i mitt liv och jag tar bort det som tar mer energi än det ger och lägger till det som får mig att må bra. Inspiration och motivation är toppen om det hjälper men blir det för mycket och lämnar det en känsla av att man aldrig når fram, då tror jag man behöver hitta ny inspiration och motivation från annat eller andra.

När jag är ute på mina promenader samlar jag kraft och energi. Jag får tid att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv och vad som får mig att må bra.

Senaste promenaden joggade jag lite och det kändes så befriande och var så skönt. Jag har verkligen saknat det och hoppas att jag ska kunna springa mer utan krav och mål och istället bara för att njuta. Det är när jag haft press på mig att prestera, nå ett mål som jag inser att löpningen blivit negativ för min kropp. Jag har inte lyssnat på de signaler kroppen gett tidigare men nu vet jag att jag kan springa utan smärta. Bara en sådan sak som att en man stannade mig på en promenad en dag bara för att säga att han sett mig springa tidigare och tyckte att jag sprang vackert. Att jag hade ett fint löpsteg. (Det kan jag tacka framfotalöpningen för).

Vi människor är som ett stort pussel, det är många bitar som ska passa och det är inte alltid helt lätt att lägga men får man möjlighet att stanna upp och överblicka helheten så kommer pusslet att bli tydligare igen.

Maxtest

Skogsväg

Förstå så glad jag är. Känslan att överträffa sig själv, när kroppen fungerar, när viljan är med är helt underbar. Jag älskar känslan efteråt när jag klarat av något jag varit nervös eller osäker på innan.

I helgen ville jag kolla av hur det fungerade att springa 2 km. 11:22 tog det. Det kändes som om jag sprungit max men till igår när jag skulle göra ett maxtest i träningsplanen från min PT så hade jag inställningen att jag skulle förbättra tiden från helgen. Jag ville springa under 11 minuter.

När jag börjat springa är jag lite nervös och det tar några hundra meter innan det lagt sig. Vägen jag springer går både upp och ner med en lite jobbig uppförsbacke i början och i mitten av de 2 km som jag mätt upp. När jag vet att jag närmar mig slutet försöker jag alltid trycka ur lite extra energi och det var med blodsmak i munnen som jag kunde klocka mig på 10:54. Mitt personbästa som jag gjorde på bana under polistesterna ligger på 9:50. Nu sprang jag kuperat på 10:54. Måste säga att jag är stolt över tiden med tanke på den minimala löpträningen jag genomfört sedan förra hösten. Kan nog räkna löppassen på ena handen.

Det kändes helt ok i knäna också. Kortisonsprutan jag fått har gett effekt. Känner framförallt att jag har betydligt mycket lättare att gå i trappor nu och är inte lika stel som tidigare.

Hoppas ni som kikar in här får en fin helg! Fredag har jag som vilodag och det känns så skönt efter en intensiv vecka med jobb och träning.

Kram <3

 

De där sju kilometerna

För en och en halv vecka sedan var det inte bara barmark ute. Jag pushade mig att springa en runda på sju kilometer. Det gjorde ont då men jag ville verkligen inte ge upp och det får jag lida av nu. Mitt knä är fortfarande inte bra och det stör mig att jag inte vet vad som är fel.

Det jag har lärt mig är att löpning är något min kropp aldrig riktigt kommer att acceptera och samtidigt som det känns lite trist för jag kan absolut njuta av en löprunda, så känns det helt ok att jag får fokusera på andra träningsformer. Löpning är slitsamt för kroppen och med de problem jag redan har vill jag inte belasta den med träning som är dåligt för mig.

Jag sprang hela vägen

Jag springer inte så mycket nu men ibland känner jag mig lite sugen eftersom det är så tillgängligt. Bara att dra på sig träningskläder och skor, plutta in musik i öronen och springa ut. Idag ville jag bara ta en lugn lite längre runda. Tidigare har jag bara sprungit ungefär 5 km och inte orkat mer men idag var målet att springa hela rundan på cirka 7 km och jag gjorde det! Så otroligt nöjd. Mentalt kändes det också riktigt bra att jag höll i och inte gav upp när det kändes jobbigt och kroppen gjorde ont.

 

Springa efter uppehåll

Jag tror det var en månad (minst) sedan jag sprang något. Jag har valt annan träning och inte prioriterat löpningen. Därför kände jag idag att jag ville testa och se hur det kändes i kroppen att springa och döm om min förvåning när det gick över förväntan. Tidigare tycker jag alltid att det har känts som att jag får börja om från början när jag inte sprungit på länge men det kändes bra i kroppen och jag blev förvånad över att jag trots allt lyckades hålla rätt bra tempo. (Bra tempo för mig).

Tidigare idag var jag och körde ett 30 minuters styrketräningspass också så imorgon är det vilodag och sedan hoppas jag få till två tabatapass på torsdag och fredag. Känner mig riktigt peppad med lite mer styrketräning nu då jag verkligen vill försöka öka på musklerna.

Sonen sprang 1 mil!

I förra veckan hade sonens skola Prolympiamaran. Barnen ska då springa, så mycket de vill. Fick veckobrev från Miltons lärare samma dag där de berättar om veckan och bland annat skrev att Miltons klass sprungit totalt 15 mil och att varje varv i banan var 1 km.

Sonen kom sen glatt hem och berättade att han sprungit tio varv. Tänkte att det inte kunde ha varit samma varv som de skrev om, det skulle ju inneburit att han sprungit 1 mil! Idag fick jag bekräftat att han faktiskt sprungit tio varv och totalt 1 mil. Inte så konstigt att han hade svårt att gå dagen efter. Min son en löpare!

Det gör ont

Jag har inte sprungit så mycket framfotalöpning i sommar så när jag i torsdags dundrade på med 2,5 km på löpband blev det onekligen för mycket. Jag har så satans ont i vaderna att jag kan knappt gå. Människor omkring mig undrar om jag skitit på mig för jag går så illa. Men är det något jag lärt mig från tiden i lumpen så är det att bit ihop fast det gör ont. Så idag gick jag på en kettlebellscirkel och det känns så skönt att jag gjorde det trots smärtan. Fick anpassa några övningar men att ändå ha genomfört ett träningspass känns gott i själen.

Nästa vecka när jag ska köra mina löppass tror jag det blir med vanliga löparskor för såhär ont är verkligen jobbigt att ha. Kanske att jag kör ett lite mer crossfit inspirerat pass på gymmet med kortare intensiva intervaller. Längtar redan!

Fullt ös

Jag har inte alltid haft bästa upplägget när det kommer till träning. När jag 2003 skulle träna till polistesterna så tränade jag 2 km punkt. Såklart gick det inge vidare. Jag hade ett helt annat upplägg och betydligt mycket längre tid på mig denna gången men jag insåg när jag läste ”Jag vill bara se bra ut naken” av Jonas Colting att mitt upplägg denna gången inte heller varit helt optimalt. Jag har tränat längre sträckor, men det har oftast varit fullt ös de första två kilometerna (utan uppvärmning!!) och sedan en lite längre sträcka för att kunna orka springa 2 km ännu fortare. Min inställning till uppvärmning har varit att jag då riskerar bli trött så jag inte orkar träna. Hur dumt som helst!

I alla fall så skriver Colting om vikten av lugnare pass för att förbättra andningen och konditionen så tre veckor innan testerna drog jag ner lite på träningstempot och körde istället lugnare längre löprundor och jag tror detta gjorde susen för min träning.

Jag är fortfarande inte helt jättebra på uppvärmning, men blir bättre och har börjat inse vilken skillnad det kan göra för träningen. Och numera varvar jag även snabba intensiva pass men längre och lugnare.