Är du fri nu?
Har du fått din ro och vila?
Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar. Jag undrar om vi någonsin kommer mötas igen. Om våra vägar är tänkta att korsas igen. Eller kanske så finns du vid min sida och följer varje steg jag tar. Jag hoppas att du vet vad livet fört med sig för oss och att du vet att du alltid finns med i varje andetag i varje hjärtslag.
I våra sista samtal upprepade du ofta, ”var inte ledsen Annah”, ”var inte ledsen när jag inte längre är kvar”. Jag är tacksam för alla år vi fick tillsammans, jag är tacksam att du är min pappa. Du kommer alltid vara min pappa och du kommer alltid, så länge jag finns att vara kvar inom mig. För i minnet lever du fortfarande och det är en liten tröst i den eviga sorgen som tagit en permanent plats i hjärtat.
Årsdagen för när våra vägar skildes åt gör lite extra ont, som en påminnelse om att vår stund på jorden inte är evig. Att de vi älskar är oss till låns. Men kärleken är evig och kärleken lever med mig nu och till evigheten. Jag älskar dig pappa, jag saknar dig nu och till mitt hjärta slutar slå.