Sjuk – [el:sklingen]

Att leva livet

Det känns konstigt att pappa finns men ändå inte. Cancern har tagit över hans kropp och vi försöker på bästa sätt hantera alla känslor och att finnas för honom. Cancern är så lömsk, den gör honom förvirrad och trött. När jag frågar hur han mår vet jag egentligen svaret men pappa, som fortfarande vill vara min starka pappa svarar att idag mår han bra. Jag ser att han mår skit, hur cancern äter upp honom inifrån och sprider sig som en eld i kroppen.

Vissa dagar är tyngre än andra men någonstans gäller det att hitta kraft att fortsätta leva, att fortsätta skapa en vardag. Jag är en del av en helhet, en del av min familj och för att helheten ska fungera behöver jag fortsätta tänka framåt.

Pappas hastiga försämring har fått mig att växa som människa. Jag känner att jag börjar se klarare på livet och den mening det har och pappa ser det i mig. Igår sa han till mig att han ser att jag förstår, att jag förstår honom och även om han inte utvecklade det mer så vet jag. Jag vet vad han menar och jag ska fortsätta göra honom stolt.

Maktlösheten med sjuka barn

Vi har haft en riktigt jobbig vecka där frågorna varit betydligt många fler än svaren. På måndagkvällen drabbades Milton av magsmärtor, han mådde illa utan att kräkas och fick kramper i magen som kom stötvis och höll i sig en stund. Han fick stanna hemma på tisdagen och var rätt ok och vi tänkte att han kunde gå till skolan igen på onsdagen. På natten mot onsdagen blev han dock dålig och skrek av smärta, så vi bestämde att han fick vara hemma även på onsdagen. På kvällen blev smärtorna så intensiva igen att vi efter att ha pratat med 1177 bestämde att åka in till akuten. När vi väntar där träffar vi en klasskamrat till Milton och hans mamma. Frågar om vad som är fel och vi inser att grabbarna har precis samma symptom. Vi pratar lite löst om vad som kan ligga bakom deras magsmärtor och presenterar olika teorier för läkarna men dessvärre inget som stämmer vilket gör att man känner maktlöshet över att inte kunna hjälpa sitt barn. Milton får lämna blodprov som alla är bra och vi får med oss klyx hem mot förstoppning, vilket kändes totalt fel eftersom han inte varit det minsta förstoppad.

Milton har lämnat blodprov och undrar om han får tillbaka sitt blod.

Natten mot torsdag blev rätt lugn trots allt och vi tror det kan bero på att Milton inte åt någon mat på kvällen. På torsdag var han fortsatt hemma från skolan med lättare magknip. Nätterna har varit värst och vid kontakt med andra mamman berättade hon att deras son fått diagnos körtelbuk efter ultraljud av magen. Googlade körtelbuk men kände att det var vissa parametrar som inte stämde, särskilt det om feber. Milton har inte haft någon feber under veckan.

Igårkväll hade Milton ohanterliga smärtor igen och när vi konsulterat 1177 och de stod helt rådvilla med vad det kunde vara bestämde vi oss för att på nytt besöka akuten. Denna gången fick vi lite bättre hjälp och Milton skulle få återkomma idag för ultraljud av magen och visst hittade de en svullen körtel. Förhoppningsvis är det på tillbakagång och vi är rekommenderade att inte servera stekt mat utan kokt mat som är snäll mot magen. Så körtelbuk behöver uppenbarligen inte innebära att man har feber. Påminner om när Lykke-Lie fick snuva i höften, det var också något jag aldrig hört talas om innan men när diagnosen väl presenterades för mig insåg jag hur vanligt det är.

Lindring har varit att ge Milton ipren, han fick en alvedon vid ett tillfälle som inte hade någon effekt och nu provar vi som sagt vidare med ”snäll” mat.

När det hälsosamma blir ohälsosamt

Jag har alltid varit rätt lat när det kommer till träning och varit lite dålig på att fullfölja gym-medlemskap exempelvis. En träningsform jag gillat var Ultimate Frisbee som jag spelade ett antal år under gymnasiet men i samband med att jag tog studenten och ryckte in i lumpen så slutade jag även med det. Men jag fortsatte att göra halvhjärtade försök att träna för träning är bra och något som vi mår bra av har jag alltid fått höra.

När jag var gravid med barnen så har jag inte kunnat träna. Jag hade en del komplikationer med blödningar och tyckte helt enkelt att det kändes obehagligt att träna men efter Lykke-Lie föddes tändes någon glöd i mig och jag började springa lite lätt första gången 2010. Året efter kom jag i kontakt med ett träningscenter och lyckan var gjord. Jag kunde äntligen se och känna glädjen av att träna och två pass i veckan blev tre pass. Jag återupptog löpningen, tre pass blev fyra pass och jag började även intressera mig för mat och att äta bra mat. Ibland kunde jag även träna dubbla pass vissa dagar för jag mådde ju så bra av det.

Fyra träningspass i veckan utökades till fem och kunde jag få till sex pass i veckan så mådde jag verkligen bra. Trodde jag. Jag ska ärligt säga att mitt förhållande till träning och mat var inte längre sunt. Det hälsosamma blev ohälsosamt och hade inverkan på mitt mående.

Ni vet den här känslan när man når ett mål, först glädjen och sedan tomheten. Jag ville mer, men hur skulle jag kunna få in mer träning i en redan fullproppad vardag.

Jag försöker sänka kraven, vara good enough, jag kan inte köra på i 190 i alla delar av mitt liv. Med ett stressigt jobb fungerar det inte att fortsätta stressa med träning som bryter ner kroppen istället för att bygga upp den. Jag ser det nu, med lite distans. Det har tagit ett tag men just nu känner jag mig starkare och bättre rustad för vardagen igen.

Jag är säker på att det är många som gör samma resa som jag. Som vän och anhörig till någon som har ett förhållande till mat och träning som är på väg och bli sjukt, gör dem uppmärksam på det, innan det går för långt.

Ta hand om er!

Superwoman

Någonstans på vägen ville jag inte längre vara en medelmåtta. Jag ville vara bättre, mer fokuserad, klara av många bollar i luften och visst det går, man klarar det. Tills man en dag inser att jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Hjärnan hinner inte med att bearbeta allt som sker under en dag när man jobbar heltid, studerar och försöker vara sitt bästa jag i så många olika situationer varje dag och samtidigt inte sover så mycket som kroppen och hjärnan behöver.

Jag fick en känsla av tomhet, jag gjorde det jag skulle men glädjen och energin var som bortblåst, ungefär som känslan blir när man nått ett mål. Vad gör jag då? Hur går jag vidare?

Mitt uppe i allt så såg jag först inte tecknen på att den stress jag upplevde var negativ och dålig för mig men nu när jag stannat upp ser jag koncentrationssvårigheterna, att jag inte klarade av att läsa en bok eller ens bara sitta och titta på TV.

Jag vilar nu, jag går promenader i skogen eftersom jag alltid funnit att just naturen ger energi. Det känns också skönt att jag kan ge Nova de promenader hon så väl behöver. Jag lyssnar på podcasts och skrattar högt i skogen. Människor kanske tror att stressade personer är deprimerade men så behöver det inte vara. Jag älskar att skratta och ha roligt och gör hela tiden. Det är när stressen går för långt som det kan utvecklas till en depression. Därför är det så viktigt att säga stopp i tid.

Ta hand om dig!

Vi behöver inte vara superwomen men jag säger inte att det är lätt att bara lägga av med allt som skapar en negativ stress. Vi måste först inse att vi inte är övermänniskor och utifrån det hitta en strategi som tar oss på rätt väg framåt igen.

Att göra gott

Imorse när klockan ringde var jag trött då jag sovit dåligt. Jag valde ändå att gå upp, tända ljus i köket och förbereda lite frukost med familjen. Känslan att umgås som en familj på morgonen var härlig och det var en glad dotter jag lämnade på dagis. Igår bestämde jag mig för att göra något jag längtat efter hela hösten men inte tagit mig tid för, nämligen att gå en skogspromenad på 7,5 km. Jag tog med mig Nova som först motvilligt följde med men allteftersom också njöt av naturen. Under promenaden passade jag på att lyssna på en podcast med Olof Röhlander och Rickard Olsson. Jag har alltid alltid lyssnat på musik om jag är på väg någonstans men att nu istället lyssna på ett samtal mellan två personer och gå i skogen och skratta högt för mig själv kändes befriande. 1,5 timme tog promenaden och jag var rejält slut i ryggen efteråt. Jag kommer inte ihåg senast jag tog en lång promenad. Men det var skönt och avslappnande.

Väl hemma kom min pappa över och vi satt och pratade en stund. Att i lugn och ro kunna sitta ner och prata känns verkligen som kvalité. Annars i vardagsstressen över att hinna allt blir det mest fraser som, -hej! -hur är det? -nu måste jag skynda mig!

Till och med min son har reagerat över att jag stressar och uttryckt att han tycker det är bättre när pappa lämnar på morgonen för han stressar inte så mycket. Jag skulle vilja radera alla stressfraser ur min hjärna. Kom nu, skynda, vi hinner inte, nu blir vi sena och så vidare.

För mig känns det viktigt att göra sånt jag mår bra av, som stärker mig och gör att jag inte hamnar i stressfällan igen. Att göra gott för mig själv. Min hjärna behöver pausen så att jag kan vara mitt bästa jag.

Kram

Att ta hand om sig själv

Vi läser mycket i bloggar och tidningar om att man ska ta hand om sig själv. Göra sånt som man mår bra av. Men hur gör man det, utan att det blir för mycket, utan att det skapar stress i en redan stressig tillvaro?

För närvarande är stress väldigt centralt i mitt liv, på ett icke önskvärt sätt och jag kan ju se humorn i att den uppgift jag skriver på till kursen jag läser i högskolan handlar om just stress och coping. Det är så lätt att se att det är för mycket och jag har verktygen för att göra något åt det samtidigt som det är svårt att kunna säga stopp när livet rullar på i 190. Vi vill ju så gärna vara till lags, prestera och ha läget under kontroll.

Som småbarnsförälder är det några riktigt jobbiga år för närvarande och jag är ju inte den första och heller inte den sista som upplever det. Det är helheten som blir övermäktig och det viktiga är att försöka fokusera på vilka bitar som kommer först och vilka som inte behöver prioriteras eller kan lösas på annat sätt.

Jag tänker att det till viss del handlar om att hitta lugnet, att våga hitta lugnet och vara här och nu. Det är så lätt att vara där och då. Alltid på väg, aldrig bara nu.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Vem är viktigast i ditt?

Mina bästa tips vid huvudvärk

Igårkväll kom den krypandes, den jobbiga huvudvärken. Vanligtvis brukar en natts sömn hjälpa och jag kan vakna utan huvudvärk men med en känsla av att jag är lite bakis. Min huvudvärk kommer ofta från skuldran, axeln och letar sig upp uppåt.

När jag gick upp imorse var huvudvärken än värre och då jag även kände mig illamående vet jag att det är den lite jobbigare varianten migrän som knackar på dörren.

Nu har jag tagit en het dusch, där området som huvudvärken mynnar från har fått ta emot duschens strålar. Efter en skön dusch som lättat upp på huvudvärken något har jag haft på linnex, så nu bränner det riktigt rejält.

Insmord i Linnex

Jag är inte helt förtjust i att ta huvudvärkstabletter och försöker därför med alternativa lösningar och jag måste säga att just het dusch och Linnex hjälpt enormt mycket kanske för att kroppen fokuserar på den brännande känslan efter Linnex.

Vid huvudvärk tänker jag att det är viktigt att fokusera på källan till huvudvärken och att man väljer lämplig åtgärd efter det. Ett annat tips för personer vars huvudvärk precis som min utgår för skuldra och axel är att lägga en tennisboll på det ömmande området och rulla på. Det gör bokstavligen skitont men kan lätta upp huvudet.

Linnex

Kan verkligen rekommendera Linnex som inte bara” hjälper” mot huvudvärk utan är ett liniment vid ömma muskler och leder.

Så lever jag med artros

Jag har blivit en åldring som bara gnäller om krämpor. Med återkommande huvudvärk och artros känner jag mig snarare som 73 än 33 och jag undrar lite förskräckt hur min kropp ska orka med minst 40 år till när den redan innan halvvägs är på upphällningen. Det har gått ungefär två månader nu sedan jag fick svar på vad mina knäproblem bottnade i. Det var kanske inte det roligaste att höra men nu när jag vet så är det också lättare att kunna skapa förutsättningar för att träna rätt och bra för mig.

Jag fick i samband med diagnosen en kortisonspruta, först i vänster knä som varit det knä med mest problem och eftersom det kändes bra fick jag även en i andra knät. Det var som en helt ny värld öppnade sig och att gå nerför trappor kändes inte längre som ett helt projekt. Jag kände mig för första gången på minst 15 år, normal. Normal i mitt sätt att gå nerför en trappa, att kunna göra övningar när jag tränar och att inte ha ont till och från. Men säg den lycka som varar.

Trappa

Fyra veckor ungefär höll effekten av sprutorna i sig och det är kanske inbillning men jag tycker jag har mer problem nu. Knäna hinner inte alltid med i vridningar och jag måste hela tiden tänka mig för så jag inte utför en vändning alltför snabbt. Det känns tråkigt att återigen stappla nerför trappor eller backar och känna att knäna inte riktigt bär eller klarar av det liv jag vill leva.

Jag träffade för några veckor sedan naprapaten som jag varit till flera gånger och berättade att jag fått en diagnos. Han frågade om den hjälp jag fått och jag berättade vad som gjorts inom sjukvården. Han skakade på huvudet och gav mig numret till en sjukgymnast som var kunnig på att hantera och ge rätt övningar för personer med artros. Nu har det varit så hektiskt så jag har inte hunnit ringa ännu men jag planerar att ta kontakt med denna sjukgymnast och höra vad han säger om mina problem. Jag önskar så att få vara problemfri och även om jag är lyckligt lottad som ”bara” har knäartros (det finns alltid dem som har de värre) så vill jag inget annat än att få känna friheten som ett par fungerande knän skulle ge.

Gällande kortisonspruta så kommer jag undvika det så gott det går. Sjukgymnasten sa att jag kan ta det fyra gånger per år men det som skrämmer mig att vilja ta kortisonspruta är att det kan urkalka skelettet vilket inte låter som ett alternativ för mig.

Besked efter magnetröntgen

I svaret stod att läsa … ”jag kan inte garantera att du kan komma igång med längre löppass framgent”… först kändes det något sorgligt och som ett avslut ungefär men efter att jag läst läkarens hela svar upprepade gånger känner jag ändå att det finns hopp.

Jag fick svar på magnetröntgen som jag var på förra veckan. Jag var lite oförberedd eftersom jag trodde att jag skulle få besked hos sjukgymnasten på fredag först. Jag har tack o lov inga skador på menisker, korsband eller ledband. Däremot finns det ledförslitningar under knäskålen på varje sida, framförallt utsidan av knäskålen. Det känns så skönt att ha fått ett svar på att allt inte har varit perfekt, jag har haft ont av en anledning och det är därför löpning har varit så svårt för mig, för att inte säga omöjligt vilket gör att min bedrift med polistesterna förra året känns ännu så mycket större.

Lite mindre spring nu ett tag

På fredag ska jag träffa sjukgymnasten och han verkar bra och har nog en plan redo för mig. Tung styrketräning stod på agendan sist, jag hoppas det fortfarande står kvar.

En spricka i kroppen

Ringde till slut min hälsocentral för att rådfråga om smärtan jag haft vid bröstet och bakom. Har sedan det började för cirka en och en halv vecka sedan bara blivit värre och det gör ont när jag andas, har svårt att lyfta saker och att sova är ett helt projekt i sig, i alla fall att vända på mig. Sjuksköterskan sa direkt att det lät som om jag hade en spricka i revbenet och allteftersom jag har funderat så är det väldigt möjligt. Jag har under lång tid nu i vår dragits med hosta och jag vet att när jag senast hade sådan hosta så lyckades jag hosta ”sönder” revbenen och det var inte skönt. Tydligen så brukar smärtan också öka under två veckor innan den avtar så det är mycket som stämmer på ”diagnosen”. Jag tänker att det bästa jag kan göra nu är att vila och när smärtan släpper börja lite lugnt med träningen igen.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, men det bästa man kan göra då tänker jag är att sätta nya mål framåt och ta en dag i taget. Det kanske är min kropps sätt att säga att det är nog nu. Så jag lyssnar på den.

I egen hög person

Så, trots smärta i mycket av det jag gör idag så mår jag rätt bra. Förkylningen har äntligen lämnat min kropp, sötsuget minskar och jag börjar återfå kontrollen igen.