Argument från en annan tid

Den 30 maj 2000 var jag i Chicago under mitt år som au pair. Jag mejlade mycket med mamma och pappa och det är många känslor som kommer upp när jag läser det vi skrivit. Saknad, glädje, sorg.

Just den här dagen fick jag ett mejl från pappa. Han skriver om sina tankar kring utbrändhet. Lika aktuellt än idag.

Massmedia, fackföreningar och så kallade kunniga talar bara om den dåliga arbetsmiljön som orsak till att människor blir utbrända. Min filosofi är att arbetsmiljön kan ha en del i detta men man måste vidga sfären och se på livskvaliteten i övrigt. När politiker beslutar om enorma skatter på bensin, enormt utsugning genom skatter på boende, indragningar som ger dåliga effekter på sjukvård, äldrevård och skola och dessemellan kommer med förslag som ställer till med oreda fr den vanlige medborgaren, DÅ KOMMER STRESSEN.

Denna stress följer människor i allt med ganska djupa frågeställningar som ”hur ska jag klara min ekonomi”, ”vad händer om jag blir sjuk”, ”vad händer om mitt barn blir sjuk”, ”hur ska mitt barn få en bra skolgång”, ”hur ska jag ha råd att bo kvar”, ”kan jag ha kvar min bil”.

När indragningar sker i rättsväsendet kommer många andra frågeställningar. Politikerna bara slår sig för bröstet och med stolthet och självbelåtet ansiktsuttryck säger ”vi har räddat Sverige ur den ekonomiska krisen”. Det är lätt för dessa människor att vara självbelåtna och se sig själva som en del av befolkningen eftersom de ingår i statistiken och gör man det då mår alla bra. De har som regeringsmedlem ca 85000 kr i lön varje månad. De har skattefria traktamenten på ca 10000 kr i månaden. De har gratis läkarvård och medicin och de äter stundtals gratismiddagar, luncher och frukostar och deltar i allsköns minglingar bland kändisar och tror sedan att övriga befolkningen har det lika bra som de.

Det är ju självklart att dessa politiker inte kan sätta sig in i vanliga människors situation eller också vill de inte. Men besluta kan de !!!!!!!!

Alla dessa utsatta människor tar med sig sina problem till jobbet. Det bara maler och maler i huvudet om problemlösningar. Människan är inte hel i en sådan situation. Om man går till jobbet måste man uppfylla minst tre ingredienser: FÖRNUFT – KÄNSLA – VILJA. Saknar man någon av dessa tre bör man stanna hemma. Att komma ”halv” till jobbet ökar stressen eftersom ens ”jag” inte finns med. Detta i sin tur kan leda till utbrändhet och psykiska sjukdomar.

Jag vill påstå att utbrändhet har fler och mer omfattande orsaker än arbetsmiljö. Politiker och deras beslut kan i många fall förstöra människor.

Jag gillar det engagemang pappa alltid hade i olika frågor. Som jag saknar argumentationen, livsfrågorna och tiden vi hade tillsammans.

1000 dagar

Att tusen dagar på samma gång kan kännas som en evighet och samtidigt som igår. Jag tänker verkligen på pappa varje dag och ibland känns det jobbigt och ledsamt men oftast är det som om jag landat i att han inte längre finns. När det är stressigt i livet blir jag mer känslig för att han saknas. Samtidigt tror jag att han finns nära på något märkligt sätt.

Det har gått tusen dagar sedan döden separerade oss från livet. Tusen dagar fyllda med så mycket som jag vill berätta och prata om.

Jag undrar om vi kommer ses igen.

Kontakt

Jag är inte helt säker på vad jag drömde eller vad som hände men inatt vet jag att jag träffade pappa.

Jag har letat efter ett brev eller något där pappa skrivit just pappa men inte hittat något än. Inatt träffades vi dock i drömmen och han skrev ner pappa på ett papper. Känslan är verklig men jag vet att det bara är en dröm. Jag vet inte om det att jag träffade pappa någon gång under natten fick mig att skrika till. Men något hände och jag har sovit oroligt hela natten.

Livet varje dag

Är det något jag tycker varit svårt sedan pappa dog så är det att hitta den helhjärtade motivationen. Det är som om sorgen drar mig åt ett håll och vill hålla mig kvar och viljan vill fortsätta framåt.

För ungefär en månad sedan dök det upp en resa som jag direkt kände att ”den där ska jag göra”. Den ska jag uppleva och bära med mig i livet. Jag är medveten om att förutsättningarna för mig är en uppförsbacke och jag kommer behöva använda mitt pannben på denna resa. Samtidigt så bär jag med mig styrkan från exempelvis Tjurruset.

På måndag börjar jag med Lofsangruppen igen, som hjälpt mig så många gånger förut och jag ser fram mot att på nytt stärka upp min kropp och göra den redo för Kebnekaise. Jag tänker att jag nu tar med mig  viljan och att motivationen sakta men säkert åter byggs upp för att klara mitt nya mål.

Livet är verkligen varje dag och även om vissa dagar är jobbigare än andra så kommer det hela tiden nya dagar att fylla med liv.

Nu borde jag vara klar

Ibland kan jag få en känsla av att omgivning har en inställning av att det nu gått över ett år och att jag borde vara ”klar” med sorgen. Att jag nu gått igenom alla högtider och årstider.

Själv känner jag mig inte alls klar. Jag vet inte hur många löparrundor i skogen jag brutit ihop, tappat andan för att saknaden blir så påtaglig. Jag verkligen hatar att tiden bara går, att dagarna sedan vi senast var tillsammans blir fler och fler och mellanrummet mellan då och nu bara växer.

Samtidigt som jag överlever. Jag har en familj kvar som jag älskar över allt annat, som fyller dagarna med de flesta känslor som går att känna, men allra mest kärlek. Jag är lyckligt lottad på det sättet.

418

Så många dagar har det gått. Dagar sedan ditt sista andetag. Sedan du lämnade oss. För vi lever kvar här utan dig. Men du saknas fortfarande så det gör ont.

Jag hade verkligen behövt min pappa nu. Du hade varit förbannad över de orättvisor jag fått utstå. Du, min klippa hade hjälpt mig. Gett mig råd. Nu försöker jag hitta din röst inom mig. Den som säger ”att vara till lags är inte särskilt hedrande. Alltför många idéer går till spillo på grund av att vara till lags”.  Jag är inte till lags. Jag kämpar och tackar min lyckliga stjärna för att jag haft dig som pappa och som lärt mig att inte ge upp utan kamp.

Jag kommer fortsätta göra mitt bästa och yttersta för de människor jag arbetar med. Du gör mig stark.

Näst sista resan

Det är ett år sedan vi på alla hjärtans dag åkte med bilen till havet. Du, jag och mamma. Jag visste inte då att det skulle vara sista gången du satt med mig i bilen även om jag förstod att slutet närmade sig. Men bara en vecka innan du dog sa du att du skulle komma igång med träningen igen och bli bra. För sådan var du. Du gav aldrig upp.

På vår tur ut till havet åkte vi sakta genom landskapet, jag tror idag att det var ditt sätt att ta farväl. Farväl av det du tyckte om, naturen som du älskade som kommit att betyda så mycket för mig med.

Sms från pappa

I förra veckan fick jag ett sms och det stod att det var från ‘Pappa Larsson’. För det är så hans kontakt heter i min mobil och nej, jag kan inte ta bort den. Jag är inte redo att göra det. Det är att hålla kvar vid honom lite till, att han fortfarande finns på något vis.

När jag såg att det stod ‘Pappa Larsson’ i mobilen var det många känslor som kom. Förvåning, sorg, glädje och framförallt saknad.

Det kändes lite märkligt när ”han” frågade ‘När kommer ni, ni får äta här’. Men det var inte pappa, det var från mamma, som på något sätt lyckats aktivera pappas apple-ID.

Rädd för att leva, rädd för att dö

Jag tycker det känns obehagligt och sorgligt hur världen har blivit. Att vissa personer ser som sin uppgift att sätta skräck i samhället och avgöra vem som får leva och vem som ska dö.

Jag är inte rädd av mig, men jag känner mig rädd för att leva för att jag riskerar att dö. Jag kan samtidigt känna någon trygghet i döden, för nu vet jag att pappa finns där. Jag tror mycket av min rädsla för döden också handlar om att jag inte är klar. Jag är inte klar med livet. Jag vill inte lämna livet och veta att jag inte knutit ihop säcken. Att det finns bitar att plocka upp. Å andra sidan, blir man någonsin klar. Pappas ord ekar i mitt huvudet. ”Såklart jag är rädd”.

Det som sker, det sker. Livet pågår hela tiden och jag kommer inte sluta leva för att personer vill sätta skräck i allt det jag tror på och lever i. Kärleken överlever allt. Kärleken är starkare än alla onda krafter.

Ett år

Det har gått ett år sedan pappa påbörjade cancerbehandlingen som kom att bli hans sista. Cancerbehandlingen som slog ut allt och gjorde att han fick blodförgiftning som kroppen aldrig kunde återhämta sig helt från. Känns lite märkligt att det sammanfaller med allhelgonahelgen. Mamma och jag var till kyrkan igår, på ljusgudtjänst där de läste upp namnen på dem som dött det senaste året. Där pappas namn lästes upp. Pappas namn. Det känns fortfarande overkligt som om det hänt i något parallellt liv.

Till minne

Idag var jag ut i skogen och sprang. Jag drar ner på löpningen under vintern men kände i detta vackra höstväder att jag ville passa på att njuta av naturen innan kylan och vintern greppar sig fast i vår vardag. Jag sprang intervaller och när jag drog på farten över stock och sten kände jag mig så lätt, så fri och så utan sorg. Men när jag stannar upp, då kommer det tillbaka, tyngden, saknaden och den outhärdliga sorgen. Det går inte att springa sig fri från sorgen för den slår alltid tillbaka när jag stannar upp. Det blev så tydligt idag. Jag kan inte göra mig fri från den. Jag måste lära mig leva med den. Hur tung den än är.