Födelsedag

Jag vill inte fylla år i år. För det är som om jag går vidare och lämnar pappa kvar. Pappa blev 79 år, jag är född -79. Pappa dog när jag var/är 35 år, han var född -35. Jag tror mycket på samband och gemensamma nämnare och det var som om det skulle ske just då. Att det fanns en mening med att det blev just i år, innan han fyllt 80 och innan jag fyllt 36, som om siffrorna höll oss samman.

Sorgprocessen innebär bland annat att gå igenom alla högtider och dagar under ett år vilket kan vara smärtsamt och ja, det känns och kanske att just födelsedagen i år kommer att kännas lite extra tom och att pappa saknas. Även om jag inte varit hemma alla mina födelsedagar så har han alltid funnits där.

Sen är det nog så att hösten i sig kommer bli tung, i slutet av oktober är det ett år sedan pappas sista resa påbörjades. Det var då jag var med honom när han fick veta att cancern spridit sig. Jag höll hans hand som kändes tung och rädd. Några dagar senare skulle han påbörja cellgiftsbehandling och sen blev inget som det varit.

Bråkdels sekund

Det finns stunder, eller jag skulle nog kunna precisera det till bråkdels sekunder när jag exempelvis träffar mamma och hon ska berätta något och jag hinner tänka, nu berättar hon att pappa är död. Den där korta lilla stunden när hjärnan förträngt att han inte längre finns. Att det redan har hänt.

I slutet av pappas liv var det en pågående väntan på just det där samtalet. Jag vet att min bror uttryckte att han fick en klump i magen när jag ringde. Att ett samtal från mig kommer innebära ett tungt besked att vår pappa somnat in.

Likväl som jag vet att han är död likväl (vilket ord) kan den där bråkdels sekunden fylla mig med ångest över att det är nu jag ska få veta att han dött. Som om han var levande precis innan. Det är som att leva i en loop där tiden slår mot en om och om igen i hopp om att man någon gång ska förstå.

Jag har aldrig sett döden så komplicerad som nu. Jag har aldrig riktigt förstått vad den innebär och nu har den lämnat så många frågor och ett stort tomrum. Det känns som döden tog plats i mitt liv när pappa dog.

havet

Han fattas mig.

Jag var inte där

Om det är något som jag återkommande tänker på så är det att jag inte var där, där hos pappa när han tog sitt sista andetag. Vi läser ofta i dödsannonser om hur familjen fanns vid personens sida när han dog. Jag var dock inte där. Jag tänker, hade jag bara stannat två timmar till så hade han fått somna in när vi var där.

Den där sista dagen, första torsdagen i mars. Det rosslade från pappa när han andades och även om vi nog förstod att det var slutet så kändes det då som att han skulle kunna leva länge till. Som om han inte ville släppa taget.

Jag var sjuk då, hade influensa precis som mamma. Det var som om vi inte heller orkade, som om allt motstånd mot döden lagt sig och kroppen blev mottaglig för de sjukdomar som härjade. Vi åkte hem vid lunch och hade planerat åka tillbaka senare på eftermiddagen men samtalet kom innan, vid halv två hade pappa somnat in. Nästa gång vi kom dit fanns han inte mer. Och jag var inte där när han somnade in.

Möte med havet

Med året som varit kändes det enormt energigivande att komma bort, till älskade Cypern med värmen och solen som aldrig viker för eventuella moln. Att vara ledig och hemma är inte alls samma sak som att komma iväg och vara ledig någonannanstans. Jag tankar verkligen energi på Cypern, känner att jag blir ett bättre jag och lägger grunden för framtiden.

Pappa hade skrivit i den skiva med musik han önskat att vi skulle spela på hans begravning att när vi besöker havet ska vi kunna säga

Hej Bertil! Vi är här och har det bra, tänker på dig. 

Så på mornarna besökte jag havet, tog en stund för mig själv, hälsade på pappa och tänkte på alla fina minnen vi har från våra familjeresor till Cypern.

Pappa önskade att musik av Enya skulle spelas på begravningen så när jag sprang min morgonrunda vid soluppgången och Enyas låt carribean blue spelades visste jag för första gången att pappa är med mig. 

Lakan

Dottern hade haft ett lakan från mamma och pappa och när det nu var dags att byta det kunde jag fortfarande känna doften efter pappa så otroligt starkt. Den totala chocken och tomheten som uppstår i panikkänslan att jag snart aldrig mer kommer att känna hans doft. Pappa försvinner.

Pappa kom hem, för jag längtar efter dig.

Dagarna går. Det går inte en dag utan att han finns med mig i tanken. Jag vill ha honom nära mig hela tiden. Minnas min underbara pappa. Helst av allt önskar jag att jag fick ha honom här och att han fick vara frisk. Jag kan ofta känna att vi inte var klara med varandra. Det finns så mycket mer som jag vill prata med honom om. Så mycket mer som han behöver se och veta.

Jag saknar dig pappa.

Bertil

Idag är det pappas namnsdag – Bertil. Om en vecka skulle han fyllt 80 år. Jag saknar så mycket nu.

Jag känner att det är så orättvist att jag inte får ha pappa hos mig längre, att jag ska leva resten av mitt liv utan honom. Att jag inte får höra hans kloka tankar om det som händer i Sverige, inom politiken, i världen längre.

Hans musik har tystnat. När jag kom hem efter jobbet gick jag alltid till pappa för att hämta Nova, musiken var oftast hög och jag vet att det var något han gillade att göra. Lyssna på musik, på texterna och kanske drömma sig bort en stund, bort från smärta och ensamhet.

Pappas hemsida ligger kvar, han har skrivit så många kloka saker, roliga händelser, dråpliga händelser men även en hel del om hur den lilla människan försummas i exempelvis den stora vårdapparaten. När jag läser hans texter känns han nära men jag får en overklighetskänsla kring hur han kan leva kvar samtidigt som han inte finns.

livskris