Jag är inte helt överlycklig över den sena vintern som tillslut behagade komma. Milton verkar dock gilla det och smakar gärna på snön. Han är ett ur och skur barn. Älskar att vara ute och vill inte alls gå in.
Angående nåt helt annat så har jag sedan jag började träna snarare gått upp i vikt istället för ner i vikt. Jag antar att inställningen varit att ”eftersom jag tränar kan jag äta vad som helst”. Nu måste det nog vara slut på sötbrödsdagarna. Jag måste göra något åt min allt degigare mage som inte ens går att stoppa in i jeansen numera. 3-4 kg tror jag att jag behöver göra av med. Men jag vet inte säkert eftersom jag inte väger mig. Känner mest bara av att jag har några kg för mycket. När jag kommit ner till lagom vikt så känner jag det.
Många många inlägg! Jag har läst mig neråt ett slag nu.
Under amning och sådant så gick jag ner till ingångsvikten vid graviditeten eller kanske en liten bit under det. Men sen var amningen över och jag fick istället ett par kilon extra, som jag inte haft innan. Jag går varken upp eller ner utan håller mig på samma vad det verkar. Dem har både gjort nytta och inte. Mitt ansikte är bättre så här. Och det där som inte är totalplatt, som det var innan, det duger faktiskt också!
De få gångerna i mitt liv som jag har satt igång med träning har jag gjort precis som du, jag har ökat i vikt. Någon sa att jag förmodligen började bygga muskler först, innan det tar av fettreserven. Vet inte om det stämmer, men det tog jag fasta på och det blev genast lite roligare att träna igen. Känns ju lite meningslöst annars, om man går _upp_ i vikt av att träna…
Tycker att du har en sund inställning till att inte fixera på kilon och hekton utan på hur man mår istället. Det ska ju vara huvudsyftet tycker jag, att man ska må bra, inte att man ska väga X antal kilo.
Lycka till med träningen!