Blir man någonsin frisk?

I mina yngre dagar så hade jag ätstörningar. Jag åt knappt något under en period och vägde som minst 47 kg till mina 171 cm. Sedan övergick det i kräkningar. Jag tyckte det var så smidigt att kunna äta en massa gott och sedan kräkas upp det igen.

Tack vare mina föräldrar och fokus på att kunna göra värnplikten så tog jag mig tillbaka till livet.

Det jag funderat en del på är om man någonsin kan bli helt frisk från att ha haft ett stört förhållande till mat. Jag tänker jättemycket på mat, jag älskar sötsaker och jag kan äta en massa onyttigheter en period för att sedan skärpa till mig om jag tycker att det blivit för mycket. Jag är egentligen så enormt medveten om hur mycket jag behöver äta för att gå ner i vikt och hamna på min ”nöjdvikt”. Egentligen behöver jag inte väga mig så mycket, för jag känner när kroppen väger en viss vikt och om jag är nöjd eller inte. När jag funderat på det här så tänker jag att det kommer nog alltid att finnas en viss fixering kring kroppen och mat.

I samband med träningen nu så behöver jag äta mer kalorier för att lägga på mig mer muskelmassa och just detta med att äta mer är jättesvårt för mig och jag känner att jag har någon slags spärr och rädsla över att jag ska gå upp en massa i vikt och inte på rätt ställen.

Hur tänker ni, blir man någonsin frisk efter att ha haft ätstörningar?

Publicerat av

Elsklingen

En person mitt i livet. Sorg, skratt, minnen.

4 reaktioner på ”Blir man någonsin frisk?”

  1. Vad modigt av dig att skriva om detta!
    Många framförallt tjejer har ett rent helvete med vikt och matfixering, men de vågar inte berätta för nån.

    Jag tycker ändå du har kommit rätt långt och jag tror att helt frisk blir man nog aldrig, men man lär sig kontrollera tankarna iom att man får ökad självkänsla/självförtroende.

    Har själv haft anorexi/bulemi/ortorexi/hetsätning.
    Idag får jag inte längre ångest om jag äter något onyttigt lika lätt, men däremot triggas mitt gamla beteende igång av vissa situationer, som ex:

    Pulverdiet/lågkaloridieter. Får in anorektisk tänk direkt och blir deppig.
    Glass: Min stora trigger då ja hade bulemi(lättkräkt), undviker helst helt.
    Buféer: hetsätning.
    Dieter över huvud taget..

    Min räddning är nog stödet från min sambo, att jag långsamt byggt upp min självkänsla och att jag har ett jobb/fritid som jag älskar och att jag har insett att jag har en stark, kropp som orkar mkt. (slarvar ja å äter lite/bantar/deffar orkar jag inte hålla alla pass och kroppen går sönder)

    Det där fixar du! …och vill du prata, så vet du var ja finns! 🙂

    Kram!/Linda

  2. Nej, man är ju som en nykter alkoholist – kan aldrig kalla sig nykterist. Det som är den stora skillnaden är att vi aldrig kan sluta med mat, för den är nödvändig för vår överlevnad. Mina ätstörningar kom sig aldrig av att jag upplevde mig tjock, vilket gör att jag inte mår dåligt över att äta mycket osv. däremot handlade mina ätstörningar om ett kontrollbehov när livet kändes övermäktigt, vilket gör att jag måste hitta andra saker att göra när jag behöver återfrå kontrollen. Nu har jag ju varit frisk i snart 9 år så nåt bör jag väl ha lärt mig.. men tanken kommer ibland smygande, absolut! Min räddning blev Gibson – han kan jag inte smita ifrån eller svika 🙂 Jag har dock full förståelse för att det känns jobbigt för dig att äta mer än du förmår – det var ju en del i din sjukdomsbild som du kämpade emot. Och fortfarande kämpar emot. Tyvärr är det ett val du måste göra för att bygga muskler. Muskler behöver kcal i alla former – och mycket av det! Du bryter bara ner kroppen om du fortsätter träna och inte tillför det rätta.

    Ja, detta är kära ämnen för mig. Skulle vi kunna avverka flera timmar kring, misstänker jag 🙂 STOR KRAM!

  3. De säger ju att anorektiker aldrig blir friska från sin ätstörning utan det handlar om att lära sig hantera den. Men å andra sidan handlar ju ätstörningar aldrig om maten i sig, utan kontroll och är ett tvångsmässigt beteende. Medvetenheten du har är ju grundläggande för att inte hamna i återfall, och du är även ärlig mot dig själv, vilket är nödvändigt. Sjukdomen smyger sig på lite successivt och kan därför vara svår att upptäcka på en gång, men eftersom du är öppen med mat och motion har du ju extra många ögon på dig. Det utgör ju även en slags skyddsnät som du är omgiven av och det är ju en trygghet för dig. Dessutom är du ju klok, och mån om din kropp och vill att den ska må bra så jag tror inte att du kommer att drabbas av återfall. Du tar ju råd och hjälp av experter gällande träningen och kosten redan så jag tror du kan vara lugn. Men det är bra att du ställer frågan och ser det objektivt, det är ett sundhetstecken som även det visar på god självinsikt och sunt förnuft.

  4. Jag tror det är svårt att släppa det helt. Jag skrev ett liknande inlägg innan jul och jag kom nog fram till att jag kommer nog alltid ha ”matproblem” på ett eller annat sätt, tyvärr. Börjar jag banta så går det lätt över styr med maten och jag känner igen ångesten som kommer krypande. Men man kan ju alltid hoppas att man ska lyckas bli av med ”tänket”. Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.