Så lever jag med artros

Jag har blivit en åldring som bara gnäller om krämpor. Med återkommande huvudvärk och artros känner jag mig snarare som 73 än 33 och jag undrar lite förskräckt hur min kropp ska orka med minst 40 år till när den redan innan halvvägs är på upphällningen. Det har gått ungefär två månader nu sedan jag fick svar på vad mina knäproblem bottnade i. Det var kanske inte det roligaste att höra men nu när jag vet så är det också lättare att kunna skapa förutsättningar för att träna rätt och bra för mig.

Jag fick i samband med diagnosen en kortisonspruta, först i vänster knä som varit det knä med mest problem och eftersom det kändes bra fick jag även en i andra knät. Det var som en helt ny värld öppnade sig och att gå nerför trappor kändes inte längre som ett helt projekt. Jag kände mig för första gången på minst 15 år, normal. Normal i mitt sätt att gå nerför en trappa, att kunna göra övningar när jag tränar och att inte ha ont till och från. Men säg den lycka som varar.

Trappa

 

Fyra veckor ungefär höll effekten av sprutorna i sig och det är kanske inbillning men jag tycker jag har mer problem nu. Knäna hinner inte alltid med i vridningar och jag måste hela tiden tänka mig för så jag inte utför en vändning alltför snabbt. Det känns tråkigt att återigen stappla nerför trappor eller backar och känna att knäna inte riktigt bär eller klarar av det liv jag vill leva.

Jag träffade för några veckor sedan naprapaten som jag varit till flera gånger och berättade att jag fått en diagnos. Han frågade om den hjälp jag fått och jag berättade vad som gjorts inom sjukvården. Han skakade på huvudet och gav mig numret till en sjukgymnast som var kunnig på att hantera och ge rätt övningar för personer med artros. Nu har det varit så hektiskt så jag har inte hunnit ringa ännu men jag planerar att ta kontakt med denna sjukgymnast och höra vad han säger om mina problem. Jag önskar så att få vara problemfri och även om jag är lyckligt lottad som ”bara” har knäartros (det finns alltid dem som har de värre) så vill jag inget annat än att få känna friheten som ett par fungerande knän skulle ge.

Gällande kortisonspruta så kommer jag undvika det så gott det går. Sjukgymnasten sa att jag kan ta det fyra gånger per år men det som skrämmer mig att vilja ta kortisonspruta är att det kan urkalka skelettet vilket inte låter som ett alternativ för mig.

Publicerat av

Elsklingen

En person mitt i livet. Sorg, skratt, minnen.

3 reaktioner på ”Så lever jag med artros”

  1. Du är 34! :-*
    Känner precis samma sak. Knastrar i båda knäna så att jag knappt kan gå uppför en trapp, migrän, ont i lederna och allmänt piss. Undrar verkligen hur man kommer att må som gammal på riktigt? Kram på dig <3

  2. Känner verkligen med dig!! Jag undrar ofta hur sjutton ett halvt liv skall gå till & vi brukar skämta jag & maken om att jag snart kommer köra el moppe för att ta mig fram.

    Man får trösta sig med att artros kan fixas med nya leder när det blir för illa 😛 Min mormor fick faktiskt nya knän & ett NYTT LIV, hon önskade bara att hon hade gjort det många herrans år tidigare så hon hade fått njuta det. Tyvärr hade hon även massa artros i fötterna som satt stopp när väl knäna blev smärtfria.

    Jag har ju i mina händer & tror ganska säkert att jag fått det i ena axeln också, man känner liksom igen smärtan.

    Massa kramar & hoppas du får massa lindrande hjälp
    //Sessan

    1. Så trist, samtidigt som jag tycker mig höra att många är drabbade, även i min ålder vilket enligt sjukgymnasten var ovanligt, är det skönt att inte vara ensam. Den information jag fått gällande operation är att man ska göra en sådan så sent som möjligt eftersom den kanske bara håller i 15 år.

      Kram kram <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.