Det här med att vara sin bästa version är inte alltid så lätt. Flödet för hur vi ska vara fullkomligen exploderar framför oss varje dag och att hitta sin egen bästa väg är bokstavligen en djungel.
Det är så lätt att se hur andra har det och vilja ha det med och jag tänker att de skapar en konflikt inom oss och en konflikt med verkligheten. Vi måste alltid utgå från oss själva. Jag har börjat rensa i mitt liv och jag tar bort det som tar mer energi än det ger och lägger till det som får mig att må bra. Inspiration och motivation är toppen om det hjälper men blir det för mycket och lämnar det en känsla av att man aldrig når fram, då tror jag man behöver hitta ny inspiration och motivation från annat eller andra.
När jag är ute på mina promenader samlar jag kraft och energi. Jag får tid att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv och vad som får mig att må bra.
Senaste promenaden joggade jag lite och det kändes så befriande och var så skönt. Jag har verkligen saknat det och hoppas att jag ska kunna springa mer utan krav och mål och istället bara för att njuta. Det är när jag haft press på mig att prestera, nå ett mål som jag inser att löpningen blivit negativ för min kropp. Jag har inte lyssnat på de signaler kroppen gett tidigare men nu vet jag att jag kan springa utan smärta. Bara en sådan sak som att en man stannade mig på en promenad en dag bara för att säga att han sett mig springa tidigare och tyckte att jag sprang vackert. Att jag hade ett fint löpsteg. (Det kan jag tacka framfotalöpningen för).
Vi människor är som ett stort pussel, det är många bitar som ska passa och det är inte alltid helt lätt att lägga men får man möjlighet att stanna upp och överblicka helheten så kommer pusslet att bli tydligare igen.
