I veckan följde jag med pappa till onkologen. När läkaren berättade att cancern spridit sig till skelettet tog jag hans hand, den kändes tung, som om hoppet rann ifrån honom. Hur hittar man styrka att fortsätta kämpa när cancern varit i ens grepp under tolv år. När smärtan finns i varje rörelse. Varje stund på dygnet. Det enda som finns kvar nu är cellgifter, för att bromsa upp det som sprider sig i hans kropp.
Behandlingen satte igång igår och inatt fick pappa åka ambulans till sjukhuset. Hjärtat slår inte riktigt som det ska och hans kropp har verkligen tagit stryk. Han håller modet uppe men smärtan lyser igenom.
Det är tungt nu. För oss alla.
Kram <3
Fuck cancer
Vad ledsen jag blir. 🙁 Jag förstår att det måste vara oerhört jobbigt att stå bredvid och se den man älskar må så dåligt också. Annah, jag vet att detta kommer låta lite… jobbigt men jag vill bara att du ska hinna säga det du vill säga till din pappa (om du inte redan gjort det) innan det inte går längre.
Jag kunde aldrig det och just det tär på mig nåt så oerhört.
Kram Lena
Finaste du <3 förbannade jävla cancer. En så ond sjukdom på så många vis… Tänker på dig, tusen kramar
Så ledsen för din skull.
Usch, vilken vidrig situation. Det är så ofattbart och jag känner verkligen med er. Jag vet inte vad jag ska säga mer, orden räcker inte till.