Pappa ville åka en tur idag, så vi körde ut mot havet. Vi stannade vid kapellet där jag och min man gifte oss för snart nio år sedan. Pappa ville att jag skulle köra sakta, som om han ville insupa landskapet, njuta av det vackra som finns runt omkring oss.
Dagarna håller på att ta slut. Jag ser hur livet sakta försvinner. Hur min pappa tynar bort. Jag vill inte tänka på det men det det är så nära, verkligt och oundvikligt.
Käraste fina du! Så dyrbara möten, så betydande platser, så försvinnande lite tid i all oändlighet!
Varm kram!
Finaste du, det är så himla svårt när man ser åt vilket håll det går. Jag är glad för att ni fick en tur tillsammans, ett fint minne ändå, trots det tunga.
Många varma kramar!
Vetskapen måste vara så oerhört tung. Jag finns här om du vill. Varma kramar ??
Inga frågetecken, vet inte alls varifrån de kom?! Kram!
Stor kram